Glasklar logik
Sveriges borgerliga regering lämnade för en tid sedan över det plutonium som vårt land förfogade över. Plutonium är som ni vet grunden för kärnvapen och vi hade använt vårt plutonium för forskningsändamål. Nu vill vi tydligen inte ha kvar vårt plutonium längre och så långt är väl allt bra, men att lämna över vårt plutonium till kärnvapenmakten USA med motiveringen att det inte skall hamna i ”orätta händer”, hur tänkte man då?
Hm….
Man måste tänkt så här: Majoriteten av världens länder har inga kärnvapen och tänker inte skaffa heller; vad skall dessa länder med plutonium till? Sedan finns det ett litet antal länder som vill skaffa kärnvapen och behöver plutonium; dessa länder är fiender till imperiemakten USA, vilket utesluter dessa nationer. Det finns några länder som har kärnvapen, men som inte har använt sina kärnvapen annat än i övningssyfte, länder såsom: Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike; vad skall dessa länder med ännu mer plutonium till? De har ju redan kärnvapen som de inte har vågat använda, de fegisarna. Länderna har vapen men viftar bara med dem för att skrämmas. Nej, tacka vet vi USA! Där är man inte fega, två gånger har man använt kärnvapen redan. Två japanska städer brände man till aska under andra världskriget med hundratusen döda män kvinnor och barn som följd. Det är klart att ett sådant land skall ha vårt plutonium. Där kan det ju komma till nytta och inte hamnar det i ”orätta händer” heller, vilket är bra. Glasklar logik?
Bild, wikipedia.org
Efter en sådan ”smäll” kan du vika hur många papperstranor som helst, det är ändå för sent.
Eldkvarn brinner igen
Vi har haft besök av Eldkvarn i stan. Jag var inte där, men jag såg bandet 2011. Texten nedan skrev jag då.
Eldkvarn, folkbladet.se
Jag såg Eldkvarn på scen på Götaplatsen i Göteborg. Så här mycket folk har det väl inte varit här sedan Olof Palme talade, sa min gode vän bilarbetarn och han hade nog rätt. Det var packat.
Förra gången jag såg Eldkvarn live var faktiskt på Palmes tid. Det var i mitten av 1980-talet, bara ett par hundra meter från Götaplatsen, då det var en festival vid Himlabacken utanför Kåren. Vid den tiden spelade Eldkvarn en relativt perifer roll i mitt musikaliska universum. Visst kände man igen sig i ”Stan är full av fula pojkar”, men det var fortfarande något som fattades i mitt förhållande till bandet.
Jag hade kommit till Himlabacken främst för att höra och se Wilmer X. Eldkvarn gick på scenen efter Docenterna och Wilmer. Det var då jag insåg att band som Docenterna och Wilmer, det var pojkar som lekte rockband; Eldkvarn, det var något helt annat. Det var som att bli överraskad på perrongen på Partille station, som liten grabb, när expresståget till Stockholm rusade förbi i full fart. Flera hundra ton rå energi blåser förbi och stjäl all luft och ruskar om en tills det känns lockande att bara släppa taget och dras med. Kombinera denna tunga energi med ett allvar och en slags sällsynt innerlighet och ni har Eldkvarn, idag troligen Sveriges tyngsta rockband.
Dagens Eldkvarn, cirka tjugofem år äldre än när jag såg dem senast, ser ut som gamla ”rock-krigare”, en grupp ärrade kämpar från ”strider” i folkparker, på klubbar och krogar och längs vägarna, men glöden, den har de kvar. Jag är imponerad!
Formatet med MP3-CD är hopplöst när det gäller Eldkvarn. Jag fick bara plats med 67 favoritlåtar och skivan räckte inte längre än till fem timmars lyssnande; en droppe i havet! Vadå? Om ”Blues för Bodil Malmsten” och ”27” var med? Skämtar du? Att inte ha med Blues för Malmsten och 27 hade varit som att tvingas klippa av sig tummen; på höger hand!
- Dixi, en sådan samling vivörer, lebemän och syfilitiker som gubbarna i Eldkvarn blir väl inte komplett om inte du är med.
- Du menar att jag skulle vara med i Eldkvarn på scen. Ja, så mycket som jag har lyssnat på dom, så kanske du har rätt. Inte för att jag är någon större instrumentalist, men jag har ju faktiskt en gång i tiden kunnat spela solot i Lennons Jealous Guy hjälpligt på munspel, så varför inte. Jag får väl tala med Plura och höra vad han säger.
- Johnny One Note, he blows his horn!
Det finns hårda gig och så finns det HÅRDA gig
Det hårdaste gig jag varit på sedan protestsångaren Billy Bragg mitt under brinnande gruvarbetarstrejk sjöng Internationalen som extranummer.
Andres Lokko om Pinters nobelföreläsning 20051207
Ett konstnärligt drama
Medverkande personer:
Vincent van Gogh, 1853-1890, (VG)
Paul Gauguin, 1848-1903, (PG)
Emile Bernard, 1868-1941, (åskådare)
VG: Vad har du gjort!
PG: Vad menar du?
VG: Du har ju målat trädstammarna blå!
PG: Ja, jag vet. Jag har sakta och mödosamt arbetat mig fram till den här punkten. Det har tagit mig flera år, men nu kände jag att tiden var mogen för ett genombrott. Nu kunde jag måla trädstammarna blå.
VG: Satans förrädare! Blå trädstammar, du sviker ju alla våra konstnärliga principer. Är vårt manifest inte värt något alls?
PG: Lugna ner dig lite nu. Det handlar ju bara om ett par blå trädstammar. Jag ser på världen på mitt sätt och du på ditt.
VG: Jag tror jag blir galen! Här har du mitt öra på ett fat.
PG: Men vad gör du? Har du skurit av dig ditt öra! Nej, nu sticker jag till Tahiti, så kan du vara kvar och tjura i ditt gula hus här i Arles.
VG: Åk du bara, jag skall finna den sanna konsten, eller dö!
Ja, inte hann man tänka så mycket på själva utställningen på vackra Ordrupgaard utanför Köpenhamn. Det handlade mest om att överleva. Så mycket folk, vilken trängsel! Visst är det kul att människor är intresserade av konstens riktigt stora namn som Gogh och Gauguin, men måste alla vara där samtidigt med mig? Men på natten efteråt i hotellsängen kunde jag drömma om de stora mästarna. Som en fluga på väggen satt jag där i det gula huset i franska Arles.
Ett simpelt, barnsligt och trivialt gräl som urartar totalt? Glöm det! Här talar vi om de stora genierna och de kan väl aldrig vara simpla, barnsliga och triviala?
- För satan pojkar, sluta nu bråka! Annars tar jag era penslar och färger. Om du nu måste åka till Tahiti, Gågge, så låter du flickorna där vara ifred. Här har du nål och tråd, Gogge, du ser för jävlig ut med bara ett öra. Du, Bernard, hjälp Gogge med nålen så att inte örat hamnar upp och ner.
Bakåtpassningen
En gång
gjorde jag matchens enda mål.
Motståndaren vann.
Trots idiotförklaring
var jag lycklig.
För det var en
vacker lobb !
Bengt Cidden Andersson (1948-2013)
Bengt Cidden Andersson (salig i åminnelse) och jag verkar ha minst en sak gemensamt. Vår kärlek till fotbollen är större än fotbollens kärlek till oss. Men vad gör det, så är det väl i det verkliga livet (utanför fotbollen) också; kärleken är oftast ojämnt fördelad. Men det viktiga är att det i alla fall finns någon kärlek att dela på, så rättvist som möjligt. Och när det gäller fotbollen, nu under VM i Brasilien, tycks hela världen gå omkring i ett kärleksrus, utom kanske i Spanien och England då.
Arbetslöshetsvalsen
Nu när svenskens “riktiga” nationaldag, midsommarafton, snart är här, dammas de gamla dragspelen av och fingrar börjar mjukas upp för att ta sig an en Taubevals. Men den vals som har präglat de senaste femton åren är inte skriven av Evert Taube, utan den har skrivits av borgerliga politiker, ekonomer och ledarskribenter. Den valsen spelas så gott som dagligen på datorernas tangentbord för att senare presenteras på de borgerliga ledarsidorna.
Den valsens namn är “Arbetslöshetsvalsen” och går så här: Vi har fått massarbetslöshet på grund av att arbetarklassen har skämts bort med trygghet och bidrag, vilket gör att de inte vill arbeta längre, utan hellre låter sig försörjas av samhället. Nu måste piskan fram för att driva dem tillbaka till arbetet. Den “arbetsskapande” klassen däremot skall få smaka den ljuvligt söta moroten, i form av ökade klassklyftor, sänkta skatter och devot dyrkan. Vår tids Gud är FÖRETAGAREN!
I mitt följande resonemang skall jag försöka att undersöka hur ramarna för synen på arbetslöshet har förändrats.
Efterkrigstidens välfärdssamhälle i Skandinavien präglades av en stark arbetarrörelse, vars ekonomiska politik i mycket grundades på Keynes teorier. Här byggdes kanske den mest demokratiska samhällsmodell som någonsin har existerat. Fundamentet för denna samhällsmodell kan sägas vara den fulla sysselsättningen kombinerad med ett demokratiskt inflytande över ekonomin.
I den ideologiska kampen har borgerligheten nu segrat och det tankemässiga rum där alla partier rör sig har blivit mycket trångt. Demokratin skall bort ur den ekonomiska sektorn, statens roll skall minimeras. Vi har fått en fristående riksbank vars huvudsakliga mål är att hålla en mycket låg inflation oavsett följderna för arbetslösheten. Marknaden skall sköta sig själv utan inblandning. Full sysselsättning är inte längre den ekonomiska politikens viktigaste mål.
Under tiden för den demokratiska socialismens politiska hegemoni i Sverige sades det att regeringspartiet aldrig skulle klara ett val om arbetslösheten var högre än tre procent. En friktionsarbetslöshet på cirka en procent var vad som kunde accepteras. Nu hade vi över tre procents arbetslöshet mitt i en skenande högkonjunktur och moderata politiker talar om att balansarbetslösheten ligger runt fyra procent. I den lågkonjunktur vi är inne i nu, är arbetslösheten ungefär åtta procent. Ja ni läste rätt, ÅTTA procent. Det är alltså inte den enskilde arbetslöse som skall lastas för att denne inte har arbete, arbetslösheten är snarare ett resultat av en ekonomisk politik!
Borgarna vann valen eftersom väljarna ansåg att de hade en trovärdigare politik för att bekämpa arbetslösheten. Smaka på den! Socialdemokraterna överger sin traditionella och i historiens ljus framgångsrika politik för full sysselsättning och anammar den borgerliga ekonomiska politiken vilket leder till massarbetslöshet; sedan straffar väljarna socialdemokraterna för deras borgerliga ekonomiska politik genom att välja en borgerlig regering!
Det är dags att genomskåda Arbetslöshetsvalsen och återgå till en ekonomisk politik grundad på en traditionell vänsterpolitik för full sysselsättning!
- Dixi, sluta tjata nu och gå ut i vår vackra natur och fira sommaren!
Holger
Sommar igen och som alltid tänker jag på Danmark. I väntan på danmarksresan plockar jag fram en text från tidigare år.
Danmark har sedan ett trettiotal år en stor plats i mitt hjärta och det är med sorg jag tvingas erkänna att det land jag en gång lärde känna som en varm och mild anarkistisk nation inte längre existerar. Anarkismen har ersatts av en småborgerlig inskränkthet som är kväljande.
I somras tillbringade jag ett par dagar på det gamla ärevördiga hotellet Marienlyst, beläget strax utanför Helsingörs centrum. I sanningens namn var hotellet en rätt bedagad skönhet, men läget direkt vid Öresund förlåter allt. På hotellets väggar ställde en konstnär ut sina tavlor, mest akvareller av det turistvänliga slaget, men i en korridor fick jag se något konstigt. På avstånd såg tavlans motiv ut som om konstnären hade målat av en liten Bostonterrier. Jag tänkte att det kanske säljer med ett sådant motiv. De äldre blåhåriga damerna, som var överrepresenterade i matsalen, kände väl ett sting i hjärtat när de såg en bild som gav associationer till deras sedan länge avsomnade knähund. Men när jag kom närmare insåg jag mitt misstag. Bilden föreställde inte en knähund, utan Danmarks före detta statsminister Anders Fogh Rasmussen. Till mitt försvar måste jag få säga att på avstånd var han väldigt lik en Bostonterrier.
Senare på natten hade jag en underlig dröm. Jag drömde att jag skådade in i George Walker Bushs vardagsrum. På väggen bakom sin älsklingsfåtölj hade den före detta presidenten två bilder på hundar, till vänster en Pudel och till höger en Bostonterrier. Men det konstiga var att hundarnas ansikten var väldigt mänskliga. Pudeln uppbar Tony Blairs insmickrande ansikte, medan terriern hade begåvats med Fogh Rasmussens väna nuna. Medan jag beskådade denna scen kom verkligen en hund inspringande. Det var en Dalmatiner, som precis skulle hoppa upp i husses knä, när Bush stoppade honom mitt i rörelsen.
- Nej Calle, inte hoppa upp!
Hunden hejdade sig, men var snart på väg igen.
- Nej Carl. Nu var Bush sträng i rösten.
Hunden tittade stint ner i golvet och tycktes skämmas. Men snart var han på gång igen, men ögonblicket innan han skulle lämna golvet och hamna i husses knä röt Bush:
- Carl Bildt, ligg!
Skamsen lade sig Dalmatinern vid husses fötter. Bush tyckte nog att han hade varit väl hård för han klappade hunden lite försonande på huvudet.
När jag vaknade, strax före gryningen, mindes jag inte resten av drömmen, men jag kände mig glåmig och beklämd. Det var omöjligt att somna om, så efter ett tag klädde jag på mig och gick ut för att få lite frisk luft i väntan på dagens inträde. På parkeringen utanför hotellet stannade jag framför Holger Danske. Tung, i brons, satt han och sov, vilande på sitt svärd. Enligt legenden skall han vakna en dag när Danmark är i stor fara och han skall då rädda nationen.
- Holger, viskade jag.
- Holger…
Men Holger sov till synes lugnt vidare och jag gick snart tillbaka upp på rummet och somnade om efter en kort stund, vaggad av ljudet från Öresunds rullande vågor. Jag sov tungt och drömlöst tills klockan ringde.
Min danska historia behöver friskas upp, men någonstans i mitt bakhuvud tror jag mig minnas att Jyllandsposten (tidningen med Mohammedkarikatyrerna) har en solkig historia av samarbete med den tyska ockupationsmakten under kriget och att den danska folkhumorn då gav tidningen ett dräpande namn.
Jag är själv ateist och tror helt och fullt på en sekulariserad stat där religionen är en privatsak. Jag kan sympatisera med Voltaires kritik av den katolska kyrkans maktövergrepp, som kom till uttryck i citatet ”krossa den skändliga”. Satir och karikatyr riktad mot religioners maktanspråk skall givetvis ingå i yttrandefriheten. Men även yttrandefriheten måste ha gränser. Var dessa går får diskuteras vid varje givet tillfälle. Det problematiska med Jyllandspostens karikatyrer ligger inte i religionskritiken utan i att bilderna använder ett rasistiskt formspråk och att de har tillkommit i en kontext av en unken främlingsfientlighet.
Skall man kritisera religionens ökade maktanspråk borde satiren vara riktad uppåt mot den kristna högern i USA, men som följer av småborgerlighetens förvridna livsideal sparkar Jyllandsposten neråt och slickar uppåt.
Som danskvän, kanske TV-dokumentären som sändes på SVT för ett par år sedan, om hur danska soldater i Afghanistan lämnade ut fångar till tortyr i amerikanska fångläger, tog mig extra hårt. Det hade varit så lätt att skriva om hur det frisinnade Danmark har förvandlats till en småborgerlig främlingsfientlig och imperieslickande nation under den borgerliga regeringen. Men plötsligt slår mig tanken att vi i Sverige inte har något att yvas över, då vi också lämnade över två män från Egypten som befann sig i Sverige till amerikanska CIA-agenter, för vidare transport till en tortyrcentral i Egypten.
Den nordiska samhällsmodell, som växte fram efter andra världskriget, är kanske den mest demokratiska, jämlika och välståndsskapande, som har existerat i historien. Nu tycks den definitivt vara på väg att monteras ned. Vi håller på att ta plats i ledet av privatkapitalistiska marknadsekonomier som tysta marscherar bakom den amerikanska imperiemakten. En imperiemakt vars tal om demokrati bara blir tomma ord i försöken att skapa en politisk överbyggnad till den råa kapitalismen. Historien visar att USA inte har några problem med diktaturer så länge dessa är kapitalistiska och går i USA:s ledband. Idag har vi tex Saudiarabien, där det råder en kungafamiljsdiktatur, som är allierad med USA. Igår hade vi den man som för många blev urtypen för en diktator i modern tid. Jag talar givetvis om Pinochet. Han kom till makten i en USA-styrd kupp mot en demokratiskt vald vänsterpresident i Chile. Detta visar att det kapitalistiska systemets fortlevnad är viktigare för imperiemakten än demokratin.
Sverige har på trettio år genomgått en förändring; från en nation med en stolt och värdig utrikespolitisk, där man inte drog sig för att kritisera någon av den tidens två supermakter, har vi blivit en tyst nation som accepterar USA:s imperialism och brott mot de mänskliga rättigheterna. Varför är vi tysta när USA bygger ett världsomspännande nät av läger och fängelser, både officiella och hemliga, dit människor fraktas till tortyr och förnedring, istället för den rättsprocess de borde få. Varför är vi så tysta när USA bryter mot folkrätten?
Jag har under de senaste åren studerat de fruktansvärda brott som vi i västerlandet har begått mot övriga världen i namn av kolonialism, imperialism och rasism och mot denna bakgrund är det dags att vi stiger ner från våra höga hästar och inleder ett samtal på jämlik nivå om utvecklingen i världen.
- Holger, vakna!
Opium
Jag lever i fotbollens slutna rum. I förrgår stod jag på Gamla Ullevis iskalla läktare och såg fotbollens proletärer Örgryte och Skövde göra upp. Någon hade förvandlat bollen till en kub.
Vår dagliga fotboll giv oss idag.
Igår beskådade jag den högsta kasten, Bayern Munchen och Real Madrid. Idag hyllar jag den ouppnåelige när Barcelona möter Chelsea.
Vår dagliga fotboll giv oss idag.
En lukt från utsidan tränger in, något sjukt, som av kallbrand. Jag hör arbetslöshetens hopplösa hasande, likaså brunhögerns stålskodda kängor. Deras knivar slipas, medan liberalernas sedlar prasslar.
Kanske orkar jag masa mig ut på gatorna till 1:a Maj. Om det inte är någon match då…
Ovanstående prosadikt plockar jag fram ur arkivet, den kan väl passa nu när VM i Brasilien precis har dragit igång.
Ett löfte
Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater.
Ovanstående är ett avsnitt ur Olof Palmes avslutningstal vid socialdemokraternas partikongress 1975.
På den tiden manifesterade Socialdemokratin på första maj en kollektiv dröm om ett annat rimligare samhälle; en dröm som senare stängslades in med två parentestecken av nyliberalismens tankepoliser. Men i mångas hjärtan finns den drömmen kvar. Ta det som ett löfte, inte som ett hot.
Olof Palme, wikipedia.org
- Vakna, Dixi! Nu drömmer du om 70-talet igen.
- Du menar att jag skall vakna till en tid då vårdsäljaren kan vanvårda en hjälplös gamling till döds och sedan skylla på att det inte stod i avtalet med vårdköparen att vanvård inte var tillåten? Då drömmer jag hellre om en annan tid!
Kaosteori
Inte visste jag var kaos var innan F1-cirkusen kom till Montreal i Kanada. Jo, lite allmänmänskligt kaos har man ju varit med om, men nu talar jag om riktigt jävla urspårat kaos. Och det är tydligen inte bara jag som är skakad och rörd, även den relativt lilla F1-sektionen inom CIA är skakad. CIA som organisation håller ju ordning på och övervakar alla mänskliga skeenden världen över så att de håller sig inom rimlighetens gränser, bara så att de inte spårar ur totalt. Supermakten i väst vill ju inte drabbas av någon överraskning som kan visa sig bli fatal i sin förlängning.
Direkt efter gårdagens otroliga F1-lopp i Montreal fick CIA:s F1-sektion tillgång till organisationens ”värsta” superdator (IBM Kvant Universeum 3000, utrustad men en gigantisk blå processor) för att räkna på och analysera vad det var som verkligen hände. Efter en tolv timmar lång körning hade CPU:n överhettat och datorn höll då på att haverera (CPU-temperaturen var nästan 800 grader celsius). Man beslöt då att nödstoppa den väldiga maskinen. Åtgärden lyckades och efter omstart kontrollerade man innehållet i resultatfilen (filnamn: F1GPCanadaMontreal2014). Resultatet av tolv timmars kalkylerande i världens mest potenta dator visade sig emellertid vara mycket skralt. I filen stod bara: ”…och sedan vann Daniel Ricciardo i Red Bull.”
Som sagt var: jag är skakad, men hur stort kaoset än var kan tydligen inte det omöjliga ske. Inte ens på en Ferrari-bana som i Montreal, med mycket gas och broms, men utan långa snabba kurvor som kräver superaerodynamik, kan årets Ferrari konkurrera om segern, trots att de har den skönt skimrande lille spanjoren bakom ratten. Årets stegrande häst har de tydligen skott med blyskor på fabriken i Maranello. Finns det något hopp?
Till sist: Vilket galet underbart spännande lopp det blev i Montreal! Får man någonsin uppleva något liknande igen?
Snoddas i vår tid
Vår tids Snoddas fyller Ullevi och jag lyssnar på ett av hans album och förundras. Snoddas? Ja, Håkan Hellström! Och då menar jag Snoddas i positiv mening – en genuin folklighet som nästan saknar motstycke. Jag funderar på fenomenet Hellström och får en bild på hjärnan jag inte kan bli kvitt.
Vid ett runt bord sitter Pablo Picasso (1881-1973), Kazimir Malevitj (1878-1935), Paul Klee (1879-1940) och Vasilij Kandinskij (1866-1944). De diskuterar konst och visar egna tavlor. Picasso talar om kubismen, Malevitj om suprematismen. Klee och Kandinskij diskuterar ”Der Blaue Reiter” och teosofin.
In kommer Olle Olsson Hagalund (1904-1972) med en olja under armen och säger:
- Jaså, ni diskuterar si och målar så. Själv tänker jag annorlunda och målar så här.
De andra tystnar och beskådar förvånade gästens verk.
Verk av Olle Olsson Hagalund, Bukowski.com
- Dixi, hur du får ihop Hellström med Olle Olsson Hagalund övergår mitt förstånd. Då ligger väl Hellström och GAN närmare varandra.
- Du menar Hellström som en sjömanspojke i ett GAN-motiv.
- Exakt.
- För en gång skull har du nog en poäng.
Håkan Hellström, wikipedia.org
Nationaldagen
Så har vi då fått en ”riktig” nationaldag och visst har vi mycket gott att tacka nationalismen för….?
Idag sitter pickelhuvan på huvudet och ridstövlarna på benen, för idag är vi alla preussare, förlåt svenskar.
Internationalism? Den gamle Marx skrev: ”Proletärer i alla länder förenen eder”. Så gammalt och förlegat, tidens mantra är istället: ”kapitalister i alla länder förenen eder”. En värld, en ideologi, en marknad.
Men idag hyllar vi kejsar Wilhelm. Ursäkta mig, nu skrev jag fel igen. Idag hyllar vi vår kung Carl XVI Gustaf av Sverige. Den briljante, eller som han egentligen heter: Carl Gustaf Folke Hubertus. Hubertus? Ja Hubertus, efter den tyske naziofficeren, Hubertus av Sachsen-Coburg-Gotha, som 1943 stupade på östfronten i kriget mot bolsjevismen.
Sveriges Kung, wikipedia.org
- Du är inte lite magsur du, Dixi. Kryp tillbaka ner under stenen igen!
- Får jag med mig öl, sill och brännvin då?
- OK. Bara du håller käft, för en gång skull, så att vi får fira nationaldagen i fred.
- Glöm inte färskpotatisen!
- Matvrak.
- Först magen, sedan moralen.
- Knäppskalle.
Må de vakna
Den politiska manegen i vårt grannland, Danmark, var krattad och klar för borgerliga Venstres ordförande, Lars Løkke Rasmussens sista framträdande som partiledare. Nu skulle han få ta konsekvensen av att han hade levt lyxliv med andras pengar. Men vad händer? Danmarks svar på Champagne Charlie, Luxus- Løkke, sitter kvar som partiledare. Medan fattigdomen sprider sig i västvärlden fortsätter de politiska och ekonomiska eliterna att ostraffade berika sig själva.
Dixi Stadelmann säger: Må de ständigt vakna på nätterna efter att ha drömt om Place de la Concorde, med blodlukt i näsborrarna och ljudet: svisch – dunk – svisch –dunk, ringande i öronen. Ludvig XVI anade inte heller vad som skulle hända, isolerad som han var, där i Versailles överdådiga salonger.
Rasmussen, wikipedia.org
Nalle Puh super till
Jag är ingen absolutist ens när det gäller amerikansk film. Det händer då och då att jag ser sådan. Jag har till och med en handfull amerikanska regissörer jag uppskattar, såsom Francis Ford Coppola, Martin Scorsese och Oliver Stone. Slutscenen i Elia Kazans film Viva Zapata, ni vet den när Marlon Brando som den mexikanske revolutionshjälten Emiliano Zapata dödas i ett bakhåll, men hans vita häst undkommer kulorna och galopperar bort som revolutionens imperativ, den såg jag som liten grabb och den sitter kvar i hjärtat för alltid.
Men annars anser jag att den bästa filmen görs i Europa. Jag sveptes med i den tyska sjuttiotalsvågen, med regissörer som Volker Schlöndorff, Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder. ”Blecktrumman”, ”Aguirre - Guds vrede” och ”Maria Brauns äktenskap” är oslagbara filmer. Jag säger bara Hanna Schygulla, Fassbinders oslagbara primadonna!
Nåja, italienarna gick inte av för hackor heller: Federico Fellini, Ettore Scola och bröderna Taviani. ”Amarcord”, ”Vi som älskade varandra så mycket” och ”San Lorenzo-natten”; filmhistoria, allihop.
Och sedan kom danskarna: Thomas Vinterberg, Lars von Trier och Susanne Bier. Där har ni, jänkare; se och lär.
Men i ett svagt ögonblick råkade jag i en av Konsums stormarknader få se den amerikanska filmen ”Crazy Heart” av Scott Cooper som DVD. Jeff Bridges är ju en okey skådespelare och jag hade läst en del positivt om filmen, så jag lurade mitt överjag genom att mycket diskret, bakom ryggen, låta filmen glida ner i kundvagnen bland matvarorna. Under vitkålshuvudet var den så gott som osynlig.
Det var ett misstag att se ”Crazy Heart”, en film om en närmast helt avdankad countrysångare, dock med det lovande namnet Bad Blake, som kämpade på trots vikande popularitet och sina alkoholproblem. För att ingen annan skall begå samma misstag, kan jag här avslöja handlingen, så sparar ni både dom pengarna och den tiden.
Nalle Puh har i medelåldern fått lite dåliga alkoholvanor. När livet är lite trögt lindrar flaskan. Nalle super till ganska ofta. Nasse är orolig för sin vän. En morgon kommer Nasse till Nalles lilla hus. Nasse knackar på, men ingen öppnar. Nasse känner på dörren. Dörren är öppen och Nasse stiger in. På golvet i den lilla stugan ligger Nalle Puh och fyllesover. Han har tydligen somnat med ena handen i honungsburken och lyckats välta den. På golvet ligger Nalle och hans ”håning”.
- Men Nalle, nu måste du sluta dricka, säger Nasse till den skamsne Nalle Puh, som nu har tagit sig upp på en pall.
- Ja, nu måste jag sluta dricka, svarar Nalle, med det tunga björnhuvudet stöttat av tassarna.
Så där, nu slipper ni se ”Crazy Heart”. Ägna istället den tiden åt Susanne Biers ”Älskar dig för evigt”!
Nej, nu måste jag sluta. Jag får tydligen besök. Här kommer Hanna Schygulla, sötare än Nalle Puhs ”håning” och med sig har hon Ghita Nörby. Tur att jag har kvar lite gammeldansk hemma. Å nej, är det Isabelle Huppert dom har med sig. Nu blir jag riktigt nervös!
Bild, aftonbladet.se
