Nalle Puh super till
Jag är ingen absolutist ens när det gäller amerikansk film. Det händer då och då att jag ser sådan. Jag har till och med en handfull amerikanska regissörer jag uppskattar, såsom Francis Ford Coppola, Martin Scorsese och Oliver Stone. Slutscenen i Elia Kazans film Viva Zapata, ni vet den när Marlon Brando som den mexikanske revolutionshjälten Emiliano Zapata dödas i ett bakhåll, men hans vita häst undkommer kulorna och galopperar bort som revolutionens imperativ, den såg jag som liten grabb och den sitter kvar i hjärtat för alltid.
Men annars anser jag att den bästa filmen görs i Europa. Jag sveptes med i den tyska sjuttiotalsvågen, med regissörer som Volker Schlöndorff, Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder. ”Blecktrumman”, ”Aguirre - Guds vrede” och ”Maria Brauns äktenskap” är oslagbara filmer. Jag säger bara Hanna Schygulla, Fassbinders oslagbara primadonna!
Nåja, italienarna gick inte av för hackor heller: Federico Fellini, Ettore Scola och bröderna Taviani. ”Amarcord”, ”Vi som älskade varandra så mycket” och ”San Lorenzo-natten”; filmhistoria, allihop.
Och sedan kom danskarna: Thomas Vinterberg, Lars von Trier och Susanne Bier. Där har ni, jänkare; se och lär.
Men i ett svagt ögonblick råkade jag i en av Konsums stormarknader få se den amerikanska filmen ”Crazy Heart” av Scott Cooper som DVD. Jeff Bridges är ju en okey skådespelare och jag hade läst en del positivt om filmen, så jag lurade mitt överjag genom att mycket diskret, bakom ryggen, låta filmen glida ner i kundvagnen bland matvarorna. Under vitkålshuvudet var den så gott som osynlig.
Det var ett misstag att se ”Crazy Heart”, en film om en närmast helt avdankad countrysångare, dock med det lovande namnet Bad Blake, som kämpade på trots vikande popularitet och sina alkoholproblem. För att ingen annan skall begå samma misstag, kan jag här avslöja handlingen, så sparar ni både dom pengarna och den tiden.
Nalle Puh har i medelåldern fått lite dåliga alkoholvanor. När livet är lite trögt lindrar flaskan. Nalle super till ganska ofta. Nasse är orolig för sin vän. En morgon kommer Nasse till Nalles lilla hus. Nasse knackar på, men ingen öppnar. Nasse känner på dörren. Dörren är öppen och Nasse stiger in. På golvet i den lilla stugan ligger Nalle Puh och fyllesover. Han har tydligen somnat med ena handen i honungsburken och lyckats välta den. På golvet ligger Nalle och hans ”håning”.
- Men Nalle, nu måste du sluta dricka, säger Nasse till den skamsne Nalle Puh, som nu har tagit sig upp på en pall.
- Ja, nu måste jag sluta dricka, svarar Nalle, med det tunga björnhuvudet stöttat av tassarna.
Så där, nu slipper ni se ”Crazy Heart”. Ägna istället den tiden åt Susanne Biers ”Älskar dig för evigt”!
Nej, nu måste jag sluta. Jag får tydligen besök. Här kommer Hanna Schygulla, sötare än Nalle Puhs ”håning” och med sig har hon Ghita Nörby. Tur att jag har kvar lite gammeldansk hemma. Å nej, är det Isabelle Huppert dom har med sig. Nu blir jag riktigt nervös!
Bild, aftonbladet.se
