Tungur segur, Larsur Lagurbäckir!
Isländska sagor skrivs ännu i denna dag.
Jag ville ha en ”ljudbok” där någon med det ädla isländska tungomålet läser fotbollskämparnas namn. Bara sådär rakt upp och ner, kärnfullt, avskalat och poetiskt som en isländsk saga.
Rysningar och tuppeskinn!
Bild, Larsur Lagurbäckir, aftonbladet.se
Fotbollen i samhället
Pissa på oss,
pissa på damfotbollen,
på lagkamrater som inte villkorslöst blottar
strupen,
på journalister som vägrar dyrka
Fotbollsguden förbehållslöst.
Pissa oss rena från gamla
sosseirrläror
om att det finns något människovärde
utanför marknadsvärdet.
Pissa på oss,
Zlatan!
Fotbollsgudens misstag att försöka trampa på fransoserna
och deras stolta land
har vi glömt.
Frankrike sonade Pariskommunen
i blod.
Vårt eget socialistiska modellsamhälle
betalar vi nu i kollektiv
skam.
Pissa på oss,
Zlatan!
Resultat?
Glöm det!
Det handlar inte om resultat.
Det handlar om
ideologi.
Tror någon,
vid sina sinnens fulla bruk,
att man kan bygga ett landslag
där man gör en till Kung
och
resten till dvärgar?
Ni, nyliberalismens budbärare.
Pissa på oss,
Zlatan!
Örgryte har sex raka förluster!
Efter att ha levt femtio år med fotboll kan jag tala om några sanningar för ÖIS-laget i Superettan.
Fotboll är inte gångsport med boll. Fotbollskor är inga promenadskor. Ju fler maxlöpningar man gör på en fotbollsplan desto bättre brukar det gå för laget.
Det är inte farligt att svettas; tvärtom är det en förutsättning för att spela boll. Man skall svettas så mycket som möjligt. Fotboll är en kampsport. Efter matchen duschar man av sig svetten och njuter av en utschasad kropp och tre poäng.
Man får inte kallbrand av en gräsfläck på kroppen. Ett grönt knä gör inte att benet ramlar av några dagar senare. Ibland krävs det att man går fram som en jordfräs. Som sagt var: svetten och smutsen åtgärdar man i duschen efteråt. Finns det något kvar av den vackra fotbollsdräkten tvättar man den också.
Smärtan och vreden kan skildras litterärt: Sjung, o Gudinna, om vreden som brann hos ÖIS:aren Dixi Stadelmann. Eller så skiter man i att ta omvägen via hjärnan och skriker rakt ut direkt från hjärtat: Kasta ut den där förbannade Skånepajasen till tränare och stegla den flanen som gav Marcus Lantz möjligheten att skriva på för tre nya år som Örgrytes tränare! Och till spelarna: Med ryggen mot väggen, slipa hörntänderna, nu är det krig som gäller!
Mitt Sovjetpass
Jag kunde
med vargtänder
sluka
byråkratin
och jag
spottar och fräser
mot respekt
för titlar
och skrivklådesjuka
och varje formulär…
Men
läs!
Längs fronten
av kupéer
och hytter
tar kontrollören
avmätt
och fast
hand om passen
artigt
ja ytterst
och jag ger
mitt purpurpass.
Det ena väcker
ett småleende.
Det andra ett stänk
av hån.
Han beter sig mera vettskrämt
för ett med
brittiska dubbellejon.
Den snälle
Farbrorn
i blicken
är andaktsfullt
allvarsam,
som när man
tar emot
dricksen,
tar han
pass från en
amerikan.
Som geten
tittar på en affisch
blir ögonen
klot
för de polska
polissegt
i elefantiasis.
Var är de ifrån då
och de då?
Geografiskt
lömska
och dolska.
Han vrider inte
på huvudet alls
och visar
överhuvud
ingen känsla.
Utan att blinka
tar han danskarnas
pass
och även
de övriga svenska.
Så plötsligt
som den skållats
hans mun
blir strax
till en kvidande
grimasch,
så tar
denne tjänsteman
från tulln
itu med mitt
knallröda pass.
Och som en bomb,
en igelkott,
som en dubbelstriglad
rakkniv,
som en skallerorm
med giftigt spott.
Tjugo huggtänder.
Två meter liv.
Bärarn
mångtydigt
tecknar.
- Det är gratis,
sa blicken,
en varm en.
Gendarmen
ser frågvist
på deckarn
och deckaren
på gendarmen.
Med njutning
såg nog
gendarmernas kast
mig hudflängd,
korsfäst
med den äran.
För jag har
mitt sovjetiska pass
med bild på med
hammarn
och skäran.
Jag kunde
med vargtänder sluka
byråkratin
och jag spottar och fräser
mot respekt
för titlar
och skrivklådesjuka
och varje formulär…
Men läs!
Ur vida byxor
jag hivar
min oskattbara
last i tullzonen.
Läs!
Avundas!
Jag är
Medborgare
i Sovjetunionen!
Bild, Vladimir Majakovskij (1893-1930), openculture.com
Vladimir Majakovskij brann för konsten, han brann för kärleken, han brann för politiken. Han förbrändes av en eld hetare än en svetslåga. Men hans ord blir aldrig bara aska. Hans ord lever för alltid, oavsett om de handlar konsten, kärleken eller politiken.
Svart på svart
Örgryte har förlorat fem matcher på raken. Tränare Marcus Lantz, vars mest iögonfallande egenskap är en slags dumdryg arrogans, har just förlängt sitt kontrakt med den anrika fotbollsklubben.
Kroppen.
Hälsan.
Dumheten
Politiken.
Livet.
Egentligen kunde väl Kazimir Malevich (1878-1935) ha lagt på ett lager svart till?
Bild, Kazimir Malevich, ”Svart kvadrat” (1915), konstagenten.se
Vandaler
Jag sitter och läser på nätet, (arbetet.se), att nu är Sverige det enda land i världen som tillåter ett oreglerat uttag av vinstmedel ur skolor. Förut var det vi och Chile, nu har Chile förbjudit vinstuttag ur skolan. Borde inte alla varningsklockor ringa?
Under många år har summan som har plockats ut av de privata skolbolagen legat på ungefär en halv miljard per år. Ja, ni läste rätt, (500 000000)! Det är svenska folkets gemensamma skattepengar som har avsatts för skolan som går rakt ner i aktieägarnas fickor. Hur får man vinst i skolan? Man skär ner på antalet lärare, har inga skolbibliotek, har lärarlösa lektioner, undviker gymnastiklektioner och annat i den stilen.
En tanke slår mig. Nu tror jag ju inte att någon av mina läsare någonsin har varit på en fullständigt urspårad fyllefest, så inte heller Dixi Stadelmann, inte ens i hans ungdom, inte många i alla fall, men man har ju läst om sådana. Det var roligt när det höll på, mycket alkohol blev det. Men morgonen efter: ruelse och ånger, eftertankens kranka blekhet. Nu är det inte det minsta roligt längre, man tänker på alla saker som gick sönder, dumheterna som sades, mänskliga relationer som skadades. Ånger!
Så tycker man ju att borgarklassen skulle känna när de läser om att vi nu är ensamma i hela världen om vinstuttag ur skolorna. Visst var det roligt att slå sönder sossesverige, att äntligen få trampa ner välfärdssamhället i smutsen. Vilken fest det var! Men vi gick nog för långt… Tänk på allt som nu är sönder, dumheterna som sades och alla mänskliga relationer som är skadade. Vi gick nog för långt. Ånger.
Men jag tycks ha för höga tankar om borgarklassen, så länge något som liknar välfärd fortfarande finns kvar, skall de tydligen fortsatta sin vandalism. Fy fan!
Bild, s-info.se
Jag känner sorg
Nedanstående text skrev jag när den Kubanske tungviktsboxaren Teofilo Stevenson (1952-2012) precis hade gått bort. Då levde fortfarande min andre store idol inom boxningen Muhammad Ali (1942-2016). Nu är båda döda. Förresten varför begränsar jag mig till ”idoler inom boxningen”; de var mycket större än så: de var mästare i ringen och hjältar i livet.
Bild, Teofilo Stevenson träffar Muhammad Ali vid dennes besök på Kuba (1998), telegraph.co.uk.
Boxning är alltid en hård sport och alltför ofta även en brutal verksamhet. Den kubanske tungviktsboxaren Teofilo Stevenson tillsammans med Muhammad Ali (närmare presentation överflödig) kunde ibland som unika idrottsmän förvandla detta blodiga hantverk till en skönhetsupplevelse. Ali lever fortfarande, men Teofilo Stevenson har i dagarna mött en allt för tidig död i en hjärtinfarkt. Jag känner sorg. Stevenson var bland annat trefaldig olympiamästare (1972, 1976, 1980).
Dagens idrottare verkar allt för ofta bara ha som mål att bli framgångsrika och tjäna mycket pengar. Stevenson och Ali var större än så. Trots att Ali, som då fortfarande bar sitt ”slavnamn” Cassius Clay, blev olympisk mästare i Rom 1960 var han fortfarande bara en ”nigger” i det rasistiska USA. När han vägrades inträde till en restaurang endast på grund av sin hudfärg, kastade han sin guldmedalj i floden som en verksam protest. Sin inkallelse till USA:s krigsmakt under Vietnam-kriget vägrade han godta med motiveringen att han inte hade något otalt med vietnameserna, de hade aldrig kallat honom för ”nigger”. I ett samhälle som såg svarta människor som underlägsna vita, gjorde sig Ali till representant för de svarta och i den hårdaste och mest utsatta positionen i tungviktsringen, såväl som utanför, visade han alltid sin överlägsenhet. Han blev den svarta mannen som inte ens de vita kunde komma åt, trots att de ofta försökte.
Kubanen Teofilo Stevenson blev som helt överlägsen amatörboxare erbjuden lukrativa proffskontrakt i USA. Drömmen för många boxningsälskare och andra blev en tänkt match mellan Stevenson och Ali. Stevenson avvisade alla proffskontrakt, med sin solidaritet med den kubanska revolutionen som grund: ”Vad betyder miljoner dollar, jämfört med att jag är älskad av åtta miljoner kubaner”, sade Stevenson. En stor och respekterad idrottsman och en fin människa har gått ur tiden.
Nu lever bara den ena av min ungdoms två boxarhjältar kvar och mänskligt att döma är hans tid också snart slut. Det känns lite ödsligare här på jorden när ens hjältar går bort, en efter en.
Döden, döden, döden...
Jag tror att skälet till att vi sover i sängar är att vi vill hålla oss på avstånd från jorden för att övertyga varandra och oss själva om att sömnen är tillfällig. Men jorden väntar oss och jag har vetat det sedan jag var tjugo. Jag kan tala om för dig att jag har vaknat varje morgon sedan dess med en tydlig känsla av att vara begravd och ovanför mig ligger tyngdkraften och vissheten om tillvarons obligatoriska mått av smärta som åtta fot jord och jag tänker att ovanför mig har de spikat igen min kista.
Peter Hoeg ur novellen, ”Spegelbild av en ung man i jämvikt”, ur novellsamlingen, ”Berättelser om natten”.
Den danske författaren Peter Hoeg är så talangfull och så skicklig att man ibland blir nästan andlös när man läser honom. Det enda jag kan sakna är att han inte oftare skriver med sitt hjärteblod. Det blir lite för ofta känslan av stilövningar, visserligen på allra högsta litterära nivå, men jag saknar som sagt var hjärteblod. Trots denna invändning är Hoegs novellsamling, ”Berättelser om natten”, ett rasande skickligt verk. Annars ligger hans roman, ”De kanske lämpade”, mig varmast om hjärtat.
