Det här hände när jag gick i småskolan i början av nittonhundrasjuttiotalet. Jag skulle till tandläkaren för en undersökning och efter morgonlektionen i Vallhamraskolan kom mamma för att hämta mig. Jag var väl för liten för att ta mig ner till Kyrktorget och tandläkaren själv.

Mamma och jag åkte buss ner till Partille centrum. Jag kanske var lite nervös för tandläkarundersökningen, men den gick bra utan upptäckta hål. På hemvägen tryckte mamma på bussens avstigningsknapp redan vid Frejaplan. ”Det är för tidigt”, sa jag förvånat. ”Nu när du och jag är ute och åker kan vi väl ta en fika ihop”, svarade mamma och log. Vi steg av bussen och promenerade en kort stund till ett konditori som låg vid vägen på den tiden.

Vi var de enda gästerna på kondiset där vi satt vid ett fönsterbord. Vi åt först var sin räkmacka och sedan avslutade mamma med en kopp kaffe och en bulle. Jag mumsade i mig en bananbakelse och drack Pommac.

Det var en lätt overklig känsla att jag satt på kondis med mamma på skoltid. Annars var hon alltid väldigt noga med att skolan precis som allting annat skulle skötas samvetsgrant, men just då var det som det vanliga livet tog en för henne mycket ovanlig paus. I hennes liv var det full fart från morgon till kväll.

Eftersom det var fint väder ute promenerade vi efter fikat tillsammans förbi idrottsplatsen mot skolan. När vi skildes åt på skolgården frågade hon mig plötsligt om jag skulle tala om för fröken att vi hade varit på kondis. ”Nej, det behöver hon inte veta”, svarade jag. Jag hann se en antydan till ett leende hos mamma och höra hur hon sa: ”Då har vi en hemlighet ihop”, innan jag rusade mot skolhusets trappor. Själv gick hon hem för att förbereda middagen.

Det blir så ensamt och tungt här på jorden när alla som har gjort vägen lite lättare att gå lämnar oss en efter en, tänkte jag när jag fick höra den tråkiga nyheten om Ola Magnells bortgång.

Jag har levt med Ola Magnells musik och texter sedan han slog igenom på sjuttiotalet. Magnell skrev bra låtar, men framförallt var han en genial textförfattare. När jag sitter och skriver detta hör jag Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på stereon; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart!  I samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen!

Vila i frid Ola.