dixistadelmann.se

Att vi har levt i och alltjämt lever i ett manssamhälle betyder ju inte att detta faktum skall kompenseras med att så många kvinnor tillskrivs en sådan mängd goda egenskaper att de inte kan leva upp till den förväntan detta skapar, så tänker jag när jag läser kritiken av litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattströms första skönlitterära verk, romanen ”Århundradets kärlekskrig”. Hur många romaner blir en framtida klassiker? Inte många. Hur vet man redan vid utgivningen att en roman blir en klassiker? Det vet man inte. Om man då inte är en kvinnlig kritiker, för då vet man redan att Witt-Brattströms verk är en framtida klassiker.

Jag läser Yvonne Grönings recension i Dalademokraten (2016-03-22) och blir full i skratt. Vilket litterärt geni kommer inte till tals i ”Århundradets kärlekskrig”, i alla fall om man skall tro Gröning. (Vilket inte jag gör). Gröning skriver: Det finns många meningar som säkert kommer att bli klassiska citat som ”Han sa: Jag hatar sjuttiotalet, ingen såg mig”, eller ”Hon sa: Denna eviga mansplaining”, eller ”Han sa: Om du överger mig har du bara livslångt hat att vänta”.

Jag ser inget geni i detta och jag ser ingen blivande klassiker, varken som roman, eller i lösryckt citatform. Däremot ser jag ett pikant kändisslaskande i en högborgerlig familj och detta intresserar mig föga. Ingen kvinnokamp utan klasskamp och ingen klasskamp utan kvinnokamp, socialism och feminism, säger Dixi Stadelmann!

Tro inte på sagorna man läst för att söva dig

den farliga falska trygghet dom ger

är alltför lätt att beröva dig

Fäst dig inte vid leendet hos den som står över dig

leendet slocknar som stjärnfall den dag

när han inte längre behöver dig

Lite inte på löftena man ger för att snärja dig

löften blir till vapen som vändes emot dig den dag

då du inte längre kan värja dig

Tro inte på sagorna man läst för att söva dig

ödsligt ska dom eka tomma orden

den dag då dom inte längre kan snärja dig

Kent Andersson (1933-2005)

Som jag har skrivit om tidigare är det tråkigt när man blir äldre att alltför många av de människor som gör livet värt att leva försvinner. Kent Andersson är en sådan person. På radion hörde jag en dokumentär om Sonya Hedenbratt (1931-2001) som inte heller finns kvar bland oss. Och visst må det vara så att staden Göteborg växer och är större nu än tidigare, men utan Kent Andersson och Sonya Hedenbratt är staden ändå på något sätt mindre, det känns i alla fall så.

Radiolegenden Frank Gunnarsson, som med sina satirprogram retade upp makthavarna så till den milda grad att makten under en period stängde ner lokalradion i rikets andra stad, (så var det med de vackra högtidstalen om yttrandefrihet och konstnärlig frihet), skrattade och sa i en radiointervju att hans belackare, när radiosatiren brände som en svetslåga i rövarna på dom, tänkte: nu är det dags att sätta sätta stopp för den satans Frank Gunnarsson. Men vad de då inte visste var att det var den omtyckte och folkkäre, Kent Andersson, som ofta skrev den elakaste satiren i programmen.

Bild, Kent Andersson, hisingenftw.se

- Du måste väl för helvete betala!

Han hade inte hunnit se gubben innan han kände handen sluta sig kring nacken. En klo av stål lyfte honom obarmhärtigt och förde honom obevekligt tillbaka genom kassan. Bara hans tåspetsar nuddade golvet när han for genom affären hängande som en trasdocka. En tunnel slöt sig kring honom där den blå kontorsdörren fyllde öppningen långt där borta.

I samma stund dörren öppnades såg han den röda telefonen stå på skrivbordet. Lyftkranen släppte ner kollit med en duns på en karmstol. Bara armstöden hindrade honom från att falla ner på golvet. Försiktigt, utan att det skulle märkas, lirkade han fram klockan på vänsterarmen och sneglade på den. Kanske skulle han ha tur. Han satte sig till rätta. Hjärtat dunkade i bröstet och han kände hur kinderna hettade. Gubben vågade han inte titta på.

- Nååå, lät det pockande ovanifrån.

Hans chockade hjärna förstod till sist att ljudet hade ett samband med de stora bruna skorna som var placerade bredvid stolen. Han kunde inte andas. Skorna rörde sig ur hans synfält och han fick luft igen.

- Ta fram stöldgodset, väste det från den andra sidan av skrivbordet.

”Stöldgods”, han smakade på ordet. Det smakade järn. Vad hade han med ett sådant ord att göra? Han hade hört det i allvarliga sammanhang förut; tjuv och polis. Var han en tjuv nu? Tanken skrämde honom inte på samma sätt som den röda telefonen på skrivbordet gjorde. Han såg sin högra hand söka sig ner i täckjackans ficka och komma upp igen med en Japp mellan fingrarna. Detta upprepades två gånger till, utan att han riktigt var medveten om hur det gick till. De tre chokladbitarna på skrivbordet fångade hans blick, som om det handlade om hypnos. Plötsligt hoppade bitarna omkring som om de hade fått liv. En knytnäve hade slagits i bordet och först nu kom smällen. Han ryckte till och blev ännu mindre där han satt.

- Din jävla lilla råtta! Vad skulle du med tre stycken till?

- Jag vet inte.

Han kände inte igen den svaga darrande rösten som osäkert letade sig fram över skrivbordet.

- Vad har du för telefonnummer, kom det direkt.

- Jag vet inte.

- Titta på mig när du svarar.

Orden var som knytnävsslag i magen. Han såg hur två droppar saliv kom fallande och slog i bordsytan, innan han tittade upp och mötte två ögon fulla av vrede och förakt.

- Vad har du för telefonnummer, upprepade gubben, men nu i betydligt mjukare ton.

Han tvekade ett ögonblick, innan han kom fram till att det var bättre att gubben ringde hem nu, när det fortfarande fanns en möjlighet att hans mamma ännu inte hade kommit hem från jobbet, än senare Han insåg att han ändå till slut skulle bli tvungen att avslöja sitt telefonnummer.

Han räknade signalerna; en, två, tre, fyra, kanske… På den femte svarade det. Han orkade inte lyssna på samtalet. Telefonlurens duns mot klykan efteråt, var som domarens klubbslag när domen tillkännagavs.

- Hur kan du göra så mot din mor?

Rösten var mjuk och falsk av spelad empati, men gubbens blick var som solens strålar genom brännglas. Han fixerade tyst chokladbitarna. Händerna låg hårt knutna i knät på honom. När gubben förstod att han inte skulle få något ur honom blev han återigen hårdare i tonen.

- Ät upp dom då!

Han tittade överraskad och förvirrad upp. Vad menade gubben? Han bestämde sig snabbt för att avvakta. Kanske trodde han att han gjorde minst skada om han höll sig helt passiv. Men hur han än stålsatte sig kunde han inte annat än att rycka till, när gubben närmast vrålade fram:

- Ät upp dom för helvete!

Han hann se hur den hinna som hade bildats på salivdropparna som låg på skrivbordskivan vibrerade, innan han fick tag i chokladbiten och hade slitit av det blanka pappret med klumpiga darrande fingrar. Munnen var så torr att det mesta av chokladen fastnade i gommen trots att han tuggade energiskt och verkligen försökte svälja.

- Snabbare!

Nästa bit åkte in i munnen och nästa. Han höll på att storkna.

Då öppnades dörren av en anställd. Bakom henne stod hans mamma, blek och sammanbiten. Han tittade snabbt bort. Det fanns en klump i magen som bara blev större och större. Den sökte sin väg ut. Han försökte kämpa emot. Han svalde och svalde, men det var lönlöst. Han kräktes rakt över skrivbordet.

Gubben flög upp och hans mamma skrek:

- Herre Gud vad gör du!

Ett kaos utbröt. Hans mamma flög omkring som en instängd fågel, på jakt efter en hink och trasa. Gubben stod rakt upp och ner, stirrande på skrivbordet och lät som en mistlur:

- Uuut, uut, uut.

Han kände att han måste komma ut, annars skulle han kvävas.

Han hörde stolen välta bakom sig. Strax skulle han vara framme vid dörren. Mamma fick tag i hans arm och försökte hålla emot, men kanske insåg hon det vansinniga i situationen för i nästa sekund var de båda ute ur rummet. På vägen ut genom affären hörde han hur mistluren fortfarande brölade.

När de kom ut ur affären såg han hur Erik och Tomas först satte fart mot honom, sedan upptäckte de hans mamma och hennes fasta grepp i hans arm och stannade. Han kämpade emot gråten. Han fick inte börja gråta så länge de såg honom. Han hade misslyckats med provet. I ögonvrån såg han hur de vände och drog sig bort, rädda för att upptäckas. Då kom tårarna.

Mamma gick forcerat över torget och höll honom hårt i armen som om hon var rädd att han skulle smita. Hon var tyst, men han förstod att en fruktansvärd vrede bubblade i henne. Han hade skämt ut henne och det skulle han få betala för. Det visste han.

Ytterdörren gick i lås bakom dem. Mamma hade snabbt fått av sig kappan och hängt upp den. Han tog först av sig täckjackan och hängde upp den på en galge, sedan placerade han stövlarna omsorgsfullt på sin plats. Han visste att hon var noga med ordningen. Medan han höll på med detta kände han att hon stod bakom hans rygg och iakttog honom. Tystnaden skrämde honom. Han hade precis rätat på ryggen när örfilen kom, helt överraskande, men ändå så väntat. Kraften fick honom att fara in i garderobsdörren. Inte ens en pappa skulle kunna slå hårdare. Nu såg han att nästa slag var på väg. Han duckade och kastade sig mot toalettdörren. Han kände hur hennes naglar rispade honom i nacken när hon försökte fånga honom, men han gick fri och ögonblicket senare hade lyckats låsa in sig på toaletten.

Han stod och höll i låsvredet, så att hon inte skulle kunna öppna utifrån med en skruvmejsel. Det sved i kinden och ringde i örat efter smällen och hur hon än hotade eller lockade skulle han inte låsa upp. Inte förrän hon hade lugnat ner sig. När hon hade gjort det skulle han komma ut och hon skulle skicka honom i säng.

När hon förstod att han inte skulle öppna resignerade hon. Men innan hon gick ut i köket uttalade hon det vanliga hotet vid sådana här tillfällen.

- Jag ska skicka dej på barnhem!

Han visste inte riktigt vad ett barnhem var. Det lät inte som en bestraffning i hans öron. Ett hem för barn tänkte han, vad kunde vara så farligt med det, alla barn behöver väl ett hem.

Han fällde ner locket och satte sig på toalettstolen. Med ögonen slutna sökte han mörkret. Han kämpade för att inte tänka. Kunde han bara koncentrera sig tillräckligt djupt och länge nog, blev han först en del av detta, sedan om han hade tur och orkade, bara mörker. Det visste han sedan tidigare. En gång hade han lyckats.

Sakta kom han till sans igen, han kämpade emot, men när väl processen hade inletts var den oåterkallelig. Det var en välkänd röst som tvingade honom tillbaka.

- Jävla unge!

På ett ögonblick stod han vid dörren igen och försökte med vitnande fingrar hindra att låsvredet vreds upp från utsidan. När modern kände motståndet var det som om något brast i henne. Med en desperation och hårdhet i rösten som han inte hade behövt uppleva tidigare kastade hon ett fruktansvärt budskap mot honom, vars innehåll först blockerade hans tankeförmåga. Slutorden dånade länge i hans huvud. Han tvingades släppa dörrvredet. Som om han plötsligt hade drabbats av en förlamning sjönk han ihop med ryggen mot dörren. Vad var det hon hade sagt? ”Jag önskar det hade varit du istället”. Ordens klang tonade sakta bort i hans huvud. Först när det blev helt tyst kunde han börja ta sig an budskapet. Lena, grannflickan som inte var äldre än han själv, hade blivit påkörd av en bil på väg hem från skolan idag. Nu låg hon på sjukhuset och skulle kanske dö.

Han grät tyst så att det inte skulle höras. Länge satt han där på golvet innan han reste sig upp och sköljde ansiktet med vatten. Han torkade det noga med en handduk, speglade sig sedan för att kontrollera att spåren av tårarna var borta, innan han öppnade dörren. Han kände inom sig att hon måste få slå. Men han skulle inte gråta mer.

Här följer en novell om barns utsatthet som jag tidigare har fått publicerad i tidningen Göteborgs Fria Tidning (GFT). Det är den tidningen vi har att tillgå i Göteborg om vi inte är nöjda med familjen Hjörnes monopolblaska. Som nyhetstidning är GFT inget vidare, slår man upp sportsidan för att läsa om blåvitts senaste match, hittar man ingenting, men istället kan man få läsa om det bristfälliga genusarbetet i svensk fotboll; alltid något!

Oj, vad jag saknar den gamla ärevördiga dagstidningen Arbetet, som så sorgligt gick i graven. Det var tider när man prenumererade på den. Frukosten blev liksom en helig stund tillsammans med Arbetet. För att inte tala om hur vackert bokstäverna ARBETET på redaktionshuset lyste upp Järntorget i Göteborg. Saknad!

Filmaffisch från Fredrik Gerttens utmärkta dokumentär om tidningen Arbetets sorgliga nedläggning.

SM-final i bandy och F1-premiär i Australien. Vår! Ferrari-motorerna sjunger lika vackert som vårfåglarna.

Men jag börjar med fotboll. Rasmus Elm verkar äntligen vara på väg tillbaka efter sina hälsoproblem. Roligt för Kalmar och kanske även för vårt svenska landslag. Intelligentare fotbollsspelare är svårt att hitta.

Det var inte mitt favoritlag som blev mästare i den ädla bandysporten, men Västerås var helt enkelt bäst i år. Malde ner sina motståndare och så har de världens bästa bandymålvakt: Andreas Bergwall. Är inte han väldigt gammal? Jo, det är nog bara med kol-14-metoden som kan plocka fram hans ålder. Men han är helt suverän, ett fenomen!

F1-premiär. Vilken rysare det blev. Ferrari kunde ha vunnit, men det blev som vanligt – Mercedes. Men de fick i alla fall kämpa hårt för segern. Men det viktigaste var att den skönt skimrande lille spanjoren: Ferdinand Alonso, fortfarande tillhör de levandes skara. Den kraschen var bland det värsta man har sett. Hade det varit på 1970-talet, på Ronnie Petersons tid, då jag började följa F1, hade bil och pilot i ett eldklot brunnit till aska. Säkerheten har verkligen gått framåt. Alonso, den snabbaste vi just nu har i F1, har rimligtvis flera år kvar i sporten. Det enda han behöver är en riktig bil.

Vår! Ferrari-motorerna sjunger lika vackert som vårfåglarna.

Jag hör och läser om att tusentals ur den svenska överklassen har skattefuskat genom att gömma pengar utomlands. Nu när de svenska myndigheterna har fått möjlighet till insyn i många länders bankväsenden har den svenska överklassen fått kalla fötter och känt sig tvingad att redovisa sina gömda pengar för Skatteverket. Så långt är allt bra, men det som retar mig är att skattefuskarna inte får något straff. Sådan är Sveriges Rikas Lag: de rika brottslingarna ska gå fria, de fattiga får ta sina straff. Jag säger som Motörhead: ”Eat The Rich”!

Bland de rika skattebrottslingarna finns stora jordägare som har fått miljonbidrag av samhället till sin verksamhet. Som ”tack” för detta skattefuskar de sedan. ”Eat The Rich”!

Ursäkta mig; jag vet ju att det inte heter bidrag när pengarna går till de rika, det är ju bara vanligt folk som har bidrag. Själv bor jag på gammal varvsmark i Göteborg. Alla varven lades ner eftersom de inte kunde konkurrera på världsmarknaden, sades det. Arbetarna fick ta sina kepsar och gå hem en sista gång när varven lades ner. Saab-arbetarna har inte längre jobb som bilbyggare i Trollhätten av samma orsak. Men när det gäller jordbrukssektorn då pumpar samhället in till synes outtömliga resurser. Ju rikare jordägaren är, desto mer bidrag blir det. ”Eat The Rich”!

Vadå? Måste jag välja bara ett favoritobjekt ur konsthistorien? Det går inte; det finns så mycket där. Om jag blev hotad med en grovkalibrig revolver och bara var tvungen?

Ja, var jag tvungen att bara välja ett objekt ur konsthistorien så skulle det inte bli något från de riktigt stora namnen: ingen Picasso, Munch, Malevitj, Kandinskij, ingen Léger. Nej, det blir en dansk modernist: Vilhelm Lundstrøm (1893-1950)!

Hans verk ”Opstilling med hvid kande, appelsin og bog”, olja på duk 66*82 cm, från 1932-1933 är nog min största favorit. Tavlan hänger på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.

Varför?

Först och främst är det ett modernistiskt verk. Det finns inget pockande imperativ i den tavlan, bara balans och en formens renhet. Målningen är som en lugn promenad i riktning rakt ut i det abstrakta landskapet. Men ändå är det nog färgerna som fulländar tavlan. Ett kallt, vackert blått universum som balanseras av den heta solen i form av en riktigt brandgul apelsin. Och så är det väl klart att det bara måste vara med en bok också.

Bild, smk.dk

Jag är en djefla man som kan göra många konster.

                      August Strindberg (1849-1912)

En utsaga som ovan skulle låta extremt löjlig om den kom från Dixi Stadelmann eller någon annan av liknande kaliber. Nej, det krävs nog mustasch… Och pipskägg… Och en lejonlik hårman… Och att man delar bord med Shakespeare, Ibsen, Tjechov, Dostojevskij och Tolstoj, där i litteraturens himmelska festsalar, utan att känna sig bortkommen. Kort sagt, det är nog bara August Strindberg (och kanske några till) som kan bära upp ovanstående citat.

Jag var och såg en utställning om Strindberg på Göteborgs Konstmuseum för några år sedan och det som starkast satte sig fast i mitt sinne var inte titanens målningar eller foton, ej heller hans författarskap eller livshistoria. Det var hur den svenska arbetarrörelsen ställde upp för författaren när han hade kommit i konflikt med i stort sett hela eliten i det dåtida Sverige. När Strindberg inte fick det nobelpris i litteratur han givetvis hade förtjänat, bestämde sig arbetarrörelsen för att betyga Strindberg sin vördnad genom en insamling bland sina medlemmar. Tänk, dessa fattiga, hårt arbetande människor som dagligen slet hårt för att hålla svälten borta, lade tioöringar, tjugofemöringar och ibland kanske mer i en gemensam pott (45000 kr) för att hylla en författare. Det är stort!

Dåtidens arbetarrörelse som slogs och kämpade och nyligen hade gått igenom en storstrejk och snart skulle ta över styret i Sverige och leda landet under många unikt framgångsrika decennier, det var en djefla arbetarrörelse som kunde göra många konster! Tänk om dessa, alltför många pig- och drängsjälar, som idag leder arbetarrörelsen kunde lära av historien. Då hade det funnits hopp och framtidstro i denna mörka tid.

Bild, August Strindberg, wikipedia.org

Superettan! Det börjar likna fotboll – banne mig!

Det finns både glöd och talang i Örgrytes unga och lovande lag som vann kvalet till Superettan, så akta er: GAIS, Halmstad och Åtvidaberg. Långt där framme hägrar Allsvenskan, om ÖIS bara kan hålla ordning på sin ekonomi.

Det varvades ner lite under vintern med ”surrogaten”: Barcelona, Manchester United och Bayern Munchen, men nu när våren närmar sig bubblar det hett i blodet igen. När vårsolen börjar värma, kommer jag att stå där på läktaren, gnolande på Nisse Hellbergs hyllning till det vackra spelet: ”Äntligen väder, äntligen doft av läder, äntligen rullar bollen igen”.

Han vaknade till radions P1. De firade jubileum. USA:s fångläger Guantanamo fyllde tio år. En högerman vid namn Roland Poirier Martinsson höll högtidstalet till imperiemaktens ära. Programledaren hade inget att invända. Poirier, det låter som namnet på en padda, tänkte han.

Till lunch kom nyheten om att ännu en iransk kärnfysiker hade mördats i ett bombattentat. Det finns goda nationer med goda vapen och så finns det onda nationer med onda vapen, tänkte han. Tur att vi har Israel och USA.

Fram emot eftermiddagen talades det om att en demonstration i Jemen hade blivit beskjuten av regimtrogna med flera döda som följd. Demonstranterna krävde att diktatorn Ali Abdullah Saleh och hans regim inte skulle få straffimmunitet för sina grova brott begångna mot folket under trettio års tid. Bakom diktatorn stod USA och Saudiarabien. Varför bråkar dom så mycket i arabvärlden, tänkte han.

Nästa morgon innan han steg upp såg han bilder på morgon-TV. Det var USA-soldater i Afghanistan som skändade fienden genom att pissa på deras döda kroppar efter en strid och som om detta inte var nog hånades liken även verbalt. Usch, tänkte han, skönt att man lever i den bästa av världar.

I morgon skall jag köpa ny bil. Tack, banken.