Gubbas
Att vi har levt i och alltjämt lever i ett manssamhälle betyder ju inte att detta faktum skall kompenseras med att så många kvinnor tillskrivs en sådan mängd goda egenskaper att de inte kan leva upp till den förväntan detta skapar, så tänker jag när jag läser kritiken av litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattströms första skönlitterära verk, romanen ”Århundradets kärlekskrig”. Hur många romaner blir en framtida klassiker? Inte många. Hur vet man redan vid utgivningen att en roman blir en klassiker? Det vet man inte. Om man då inte är en kvinnlig kritiker, för då vet man redan att Witt-Brattströms verk är en framtida klassiker.
Jag läser Yvonne Grönings recension i Dalademokraten (2016-03-22) och blir full i skratt. Vilket litterärt geni kommer inte till tals i ”Århundradets kärlekskrig”, i alla fall om man skall tro Gröning. (Vilket inte jag gör). Gröning skriver: Det finns många meningar som säkert kommer att bli klassiska citat som ”Han sa: Jag hatar sjuttiotalet, ingen såg mig”, eller ”Hon sa: Denna eviga mansplaining”, eller ”Han sa: Om du överger mig har du bara livslångt hat att vänta”.
Jag ser inget geni i detta och jag ser ingen blivande klassiker, varken som roman, eller i lösryckt citatform. Däremot ser jag ett pikant kändisslaskande i en högborgerlig familj och detta intresserar mig föga. Ingen kvinnokamp utan klasskamp och ingen klasskamp utan kvinnokamp, socialism och feminism, säger Dixi Stadelmann!
