dixistadelmann.se

I den ideologiska kamp som ständigt pågår är historien alltid närvarande. I dagarna var det sjuttio år sedan sovjetiska trupper befriade Auschwitz. I högerns försök att tona ner sin arvsynd när det gäller nazismen/fascismen pågår en kampanj där man påstår att nazityskland och Sovjetunionen var såta vänner fram till Barbarossa, sommaren 1941. Som ”bevis” för detta använder man Molotov-Ribbentroppakten. En ambassadör för denna kampanj är Sveriges radios före detta Östeuropa-korrespondent, Kjell Albin Abrahamson. Detta är en uppenbar lögn för alla som har studerat historien. Läser man Hitlers skrifter och tal ser man att nazismen har två dödsfiender, judarna och bolsjevismen/kommunismen. I Sovjetunionen förenades, enligt nazismen, dessa båda krafter.

Efter första världskriget var Tyskland en av västmakterna utstött stat, likadant var det med Sovjet-Ryssland efter revolutionen. Västmakterna hade till och med gått så långt att de hade försökt slå ned revolutionen i Ryssland genom militära anfall. Dessa två isolerade stater (Tyskland och Sovjetunionen) sökte ett visst samarbete till exempel på det militära området. Men när nazisterna kom till makten 1933 i Tyskland förändrades läget radikalt. Sovjetunionen och Tyskland blev fiender. Sovjetunionen sökte samarbete med väst, men efter att väst hade svikit det demokratiska Spanien dit Sovjetunionen sände militär för att strida mot nazister/fascister och när väst även svek Tjeckoslovakien fick Sovjetunionen kalla fötter. Stalin blev rädd för att isoleras med det mäktiga Tyskland som fiende. I augusti 1939 slöts ett icke-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, men det är  inte bara i historiens ljus som det stod klart att detta avtal bara var ett led i uppladdningen inför historiens största krigiska uppgörelse, där nazityskland till slut gick under.

Under senare år har jag studerat vad vår västerländska rasism, kolonialism och imperialism åstadkom hos de folk som underkuvades runt om i världen. Det klassiska exemplet som brukar framföras är kung Leopolds groteskt bloddrypande utsugning av Kongo. Jag menar att detta exempel förhindrar oss att förstå de västerländska tankeströmningar av djupgående art som ledde fram till de fruktansvärda brott mot andra folk som vi gjorde oss skyldiga till. Leopold av Belgien är allt för lätt att avfärda som en girig dåre, istället borde vi studera vad de av oss upphöjda nationerna Storbritannien och Frankrike gjorde.

Under den blomstringsepok för det europeiska borgerskapet som brukar kallas ”la belle epoque” (epoken tog slut i imperiemakternas europeiska masslakt som startade i augusti 1914) dog många tiotals miljoner fattiga människor (mycket lågt räknat) i det av engelsmännen styrda Indien. Upprepade hungerkatastrofer härjade landet och det engelska styrets ignorans ledde till enorma katastrofer.

Enligt Storbritanniens överordnade ideologi den liberala kapitalismen kunde inte svält uppstå där en fri marknadsekonomi råder om det finns möjlighet till transporter och ett informationsflöde. Järnvägar, telegraf och en marknad utan statlig styrning i Indien och Storbritannien säkerställde att svältkatastrofer inte skulle uppstå. När dessa ändå kom och den liberala kapitalismen snarare förstärkte svälten än avhjälpte den offrade man alla dessa människor på ideologins altare. Telegrafen gjorde det möjligt att information om svält i delar av Indien snabbt spred sig till marknadens aktörer och en spekulation i livsmedel i profitsyfte startade omedelbart. Järnvägen som var ämnad att i teorin föra livsmedel till svältområden fungerade tvärt om så att livsmedel skickades bort från områdena eftersom de fattiga där inte hade någon köpkraft. Istället lagrades livsmedel i städerna i väntan på att priserna skulle stiga.

Följden blev att miljoner fattiga svältande, de som ännu orkade gå gav sig ut på vägarna och närmade sig städerna. Kraven ökade på att myndigheterna måste göra något. Ideologin sade att statliga ingripanden var skadliga, så inget skedde. De ekonomiska resurser som fanns var inte ämnat åt de fattiga indierna utan skulle användas i engelsmännens kolonialkrig i Afghanistan.

Inför hotet om total social kollaps i stora områden på den Indiska landsbygden tvingades till slut det Brittiska styret att ge med sig i frågan om nödhjälp. Men livsmedel kunde inte distribueras åt de fattiga utan att de arbetade för den. Engelsmännen inrättade arbetsläger där det krävdes mycket hårt kroppsarbete för att få en livsmedelsranson som var så snålt satt att den knappt gick att överleva på. Kunde de svältande inte uppfylla kvoten för arbete minskades ransonen i motsvarande grad. Detta fick till följd att svälten fortsatte i arbetslägren.

Bild, kartbutiken.se

I maj 1945 när Nazityskland äntligen kapitulerade gick fransmännen ut på gatorna och uttryckte sin glädje över att de tyska ockupanterna var besegrade. En fri fransk nation kunde återuppbyggas.

I Algeriet firade den inhemska befolkningen också att kriget äntligen var slut. Man gick ut på gatorna med sin glädje. Nu när fransmännen var befriade från tysk ockupation trodde man att även algerier hade rätt att leva i frihet i Algeriet. Det tyckte inte det franska styret. Fransk polis och militär sköt hänsynslöst ner flera tusen fredliga demonstranter. Det första de demobiliserade soldaterna från Algeriet, som hade slagits tillsammans med fransmännen för att besegra Nazityskland, fick göra när de kom hem till Algeriet var att begrava sina döda som hade stupat för fransmännens kulor.

Försök att göra gårdagens politiker till hjältar och förebilder för vår tid blir ofta patetiska föreställningar. Politiker från historien som har innehaft starka maktpositioner lämpar sig sällan för detta. Churchill är ett intressant exempel, som ofta äldre konservativa herrar försöker kanonisera. Mannen fick ju om jag minns rätt till och med nobelpriset i litteratur! I dessa herrars värld är historien svart eller vit och runt Churchill strålar en helgongloria. Och visst mannen gjorde en mycket stor insats i kampen mot Nazityskland, men historien ger en mycket mer komplex bild av hans gärning.

Churchill kom ur en historisk period som präglades av rasism, imperialism, kolonialism och klassförakt. Under denna tid kunde en engelsman beteckna den brittiska krigsmaktens slakt på i det närmaste försvarslösa krigare i någon afrikansk koloni som ”god sport”. I vår tid vore en politiker som Churchill en närmast grotesk företeelse medan han under sitt liv var en produkt av tidsandan.

På 1920-talet, då britterna fällde gasbomber mot irakiska byar i ett av sina kolonialkrig, skrev Churchill under på användandet av giftgas mot vad han kallade ociviliserade stammar: ”I am strongly in favour of using poisonous gas against uncivilised tribes”.

I det första världskriget satt Churchill periodvis i ledningen och måste därmed även han belastas för det enorma slöseri med människoliv som styresmännen i stormakterna gjorde sig skyldiga till när de lät Europas ungdom slaktas i meningslösa och inkompetent ledda gigantiska offensiver. Ett exempel är slaget vid Somme; denna sommarmorgon klättrade 100 000 man ur sina skyttegravar. I sina tunga ränslar började de att gå mot fiendens linjer. Order hade givits om att ingen fick ta skydd innan fiendens skyttegravar hade nåtts. De tvingades alltså att gå upprätt i flera hundra meter rakt mot de väl förberedda tyska linjerna med spelande kulsprutor i skyddade ställningar. Till kvällen när general Haig satte sig till bords för middag var 60 000 döda eller sårade. Nästa morgon skulle hans ridstig som vanligt vara sandad, tänk om generalens häst störtade och han slog sig!

Även i det andra världskriget fanns det i Churchills roll massiva gråtoner. Som Storbritanniens krigsledare bar han det högsta ansvaret för engelsmännens terrorbombningar av tyska civila. I bästa fall kan dessa bombningar för krigets utgång beskrivas som meningslösa och i värsta fall som kontraproduktiva. De hundratusentals civila i tyska städer som dödades sporrade snarare motståndet än knäckte det, enligt många historiker.

”Det förefaller mig som om den stund har infunnit sig då bombningen av tyska städer för att bara spä på terrorn, även om det sker under andra förevändningar; bör omprövas”. Detta ur en promemoria skriven av Churchill 19450328, där Churchill utan språkliga omskrivningar erkänner att det har handlat om terrorbombningar.

Alla krig utkämpas två gånger, en gång på slagfältet och en gång i historieskrivningen. Detta påstående äger definitivt sin riktighet när det gäller andra världskriget. Vilka som tillhörde segrarsidan och vilka makter som förlorade vet vi, men hur segrarmakternas insatser skall värderas pågår det fortfarande ett krig om i historieskrivningen. Jag trodde i min enfald att när det kalla kriget tog slut skulle även historieskrivningen kring andra världskriget ”avideologiseras”, men här hade jag fel. Historiekriget är hetare än någonsin. Som vanligt gäller att ”den andre” skriver propaganda medan den egna sidan skriver historia.

Vad var det som utspelades i relationen mellan Estland och Ryssland våren 2007 om inte en strid om hur historien kring andra världskriget skall skrivas. Konflikten har snabbt tolkats enligt sedvanligt mönster - vi mot ”den andre”. Ryssland betraktas givetvis som ”den andre”, medan vår identifikation med det lilla Estland blir i det närmaste total. Vi har svårt att förstå hur flyttandet av ett sovjetiskt minnesmonument kan skapa en sådan känslostorm i Ryssland (och Estland). Men studerar man historien ser man vilken avgörande händelse det andra världskriget var för Rysslands folk. Ingen annan nation offrade så mycket i kampen mot Nazityskland. Kriget är en källa till nationell stolthet, likaväl som det är ett nationellt trauma då få familjer i landet undgick att drabbas i krigets fruktansvärda slakt. Den känsla som finns hos många människor att nationens insats i nazismens besegrande inte erkänns i väst, kan idag utnyttjas av nationalistiska element och hela Europa kan stå inför en farlig utveckling.

Min egen väg till ”insikt” om hur historieskrivningen i väst ser ut när det gäller andra världskriget kan utgöra ett belysande exempel. Jag har alltid varit intresserad av historia och kanske framförallt av andra världskriget. Under min tidiga uppväxt fick jag lära mig att andra världskrigets vändpunkt var slaget vid El Alamein (okt-nov 1942) som huvudsakligen utkämpades mellan engelsmän och tyskar i Nordafrika. Hur detta slag som i sin omfattning, om man jämför med slagen på östfronten, snarare liknade en skärmytsling (cirka 100 000 man på båda sidor var inblandade), kunde tillmätas betydelsen att vara vändpunkten i detta gigantiska krig, övergick mitt ringa förstånd och tydligen många andras, för i längden var det omöjligt att upprätthålla denna myt.

Nästa förvarslinje för dem som till varje pris ville upprätthålla bilden av att det var Storbritannien och USA som gjorde de avgörande insatserna i kampen mot Nazityskland, blev att El Alamein i alla fall var platsen där den till synes oövervinnliga tyska krigsmaskinen för första gången fick tömma nederlagets bittra kalk. På brittisk sida stupade 13000 man (nationalencyklopedin) och förlusterna på tysk sida var 25000 döda och sårade (Eddy Bauer, brittisk militärhistoriker). När jag blev något äldre hittade jag litteratur om slaget om Moskva (okt-dec 1941), som definitivt borde förpassa teorin om Nazitysklands första stora nederlag vid El Alamein till historiens skräphög. Runt Moskva var styrkorna jämstora, cirka 1 milj man på vardera sidan. Tyskarnas förluster var cirka 500 000 man, 1300 stridsvagnar och 2500 artilleripjäser. Den tyske generalen Westphal karaktäriserade slaget enligt följande: ”den tyska armen som tidigare ansetts vara oövervinnlig höll nästan på att utplånas” ( Geoffrey Jukes Slaget om Moskva).

Idag är det troligen ganska svårt att hävda att slaget om Stalingrad inte var vändpunkten i andra världskriget. Men det tycks fortfarande vara möjligt att förringa den rysk/sovjetiska insatsen genom hävda att hela slaget bara var en prestigefråga då staden inte hade något strategiskt värde. Ett lite udda argument då det räcker att studera en karta för att upptäcka att det på sikt vore omöjligt att behärska Kaukasus med oljan om inte Stalingrad erövrades och Volga skars av. Tyska 6:e armen under Paulus som bestod av 22 divisioner med 350 000 man inringades och förintades i slaget (Nationalencyklopedin).

I stort sett alla vuxna människor i vårt land känner väl till Dagen D, invasionen i Normandie och många tror att det var denna västmaktsoperation som definitivt avgjorde kriget i Europa. Studerar man historien inser man dock att den tyska krigsmaskinen redan var ett dödligt sårat vildjur vid denna tidpunkt och att det istället var en sovjetisk offensiv med namnet Bagration som definitivt knäckte vilddjurets rygg. Hur många känner till denna offensiv som också startade i juni 1944?

Den sovjetiska offensiven med mål att befria Vitryssland inleddes den 22:a juni 1944. Röda armen satte in 1,7 miljoner man i 200 divisioner med 6000 stridsvagnar. Motståndet bestod av 34 tyska divisioner. Kraften var fruktansvärd och inom en månad hade den tyska armegrupp Mitte praktiskt taget förintats och fronten hade förflyttats in i Polen. Minst 200 000 tyskar hade stupat och ytterligare 150 000 hade tagits som fångar. Röda armen hävdade att tyskarnas förluster var 400 000 man. Tyskarnas materiella förluster var 822 flygplan och 3000 stridsvagnar. Det totala antalet dödade, skadade och tillfångatagna tyska soldaterna uppgick till cirka 25 procent av samtliga tyska soldater på östfronten. De sovjetiska förlusterna uppgick till nästan 180 000 döda, saknade och sårade.

(Wikipedia.org)

Det brukar sägas att cirka 80 procent av de tyska soldater som dödades eller sårades i kriget, dödades eller sårades på östfronten. Det är belysande siffror!

Inom kristendomen finns begreppet ”arvsynd”. Detta begrepps innebörd har jag alltid sett som ett uttryck för en absurd antihumanism. I min tidiga ungdom tvingades jag under en period genomgå en undervisning som leddes av en präst i svenska kyrkan, en riktig ”svartrock” av den gamla skolan. Enda gången den mannen levde upp var när han fick predika om ”SYNDEN”. En gång visade han en bild på ett nyfött spädbarn och med darr i stämman och kroppen försatt i rörelse som om han genomfors av en sexuell njutning predikade han om arvsynden. ”Inte ens detta nyfödda barn är fritt från synd”.

Med denna erfarenhet som bakgrund förvånas jag själv över att tanken på en ”arvsynd” poppar upp hos mig. Det visar väl bara hur djupt det kristna arvet sitter trots att jag ser mig själv som ateist. Nog nu nog med problematiseringen av begreppet ”arvsynd”.

Efter att ha läst de rasistiska/främlingsfientliga inlägg som är relativt vanligt förekommande på nätet och sedan dagligen via media tvingats ta del av hur det världspolitiska läget kontinuerligt försämras, har jag börjat fundera på om inte begreppet ”arvsynd” skulle kunna appliceras i dessa sammanhang; absolut inte i kyrkans mening, som en nedärvd moralisk synd hos oss alla, utan istället som ett begrepp som kunde få oss alla att stanna upp och lära oss av historiens synder, så att dessa inte ständigt upprepas. Vi i den ”vita västerländska rasen” med vår enorma ”arvsynd” av rasism, kolonialism och imperialism borde veta bättre än att gå på som vi gör. En viss ödmjukhet vore klädsam.

Tre bra böcker om rasism, kolonialism och imperialism är Mike Davis, ”Svält och kolonialism”, antologin ”Kolonialismens svarta bok” och Sven Lindqvist, ”Utrota varenda jävel”.

Har man läst dessa böcker gör man inte absurda uttalanden om att ”de” minsann har nedsättande uttryck om oss också eller om att det inte är värre att uttala sig i ringaktande ordalag om svarta och araber än om stockholmare eller svenska bönder. Det blir också ganska lätt att avslöja ett imperialistiskt krig trots att det på sedvanligt vis göms i dimridåer av vackra ord såsom ”frihet” och ”demokrati”.

Några av de viktigaste näringsämnena i den mylla varur det nazistiska ogräset växte sig starkt var rasism, kolonialism och imperialism.