Rasism och kolonialism
Under senare år har jag studerat vad vår västerländska rasism, kolonialism och imperialism åstadkom hos de folk som underkuvades runt om i världen. Det klassiska exemplet som brukar framföras är kung Leopolds groteskt bloddrypande utsugning av Kongo. Jag menar att detta exempel förhindrar oss att förstå de västerländska tankeströmningar av djupgående art som ledde fram till de fruktansvärda brott mot andra folk som vi gjorde oss skyldiga till. Leopold av Belgien är allt för lätt att avfärda som en girig dåre, istället borde vi studera vad de av oss upphöjda nationerna Storbritannien och Frankrike gjorde.
Under den blomstringsepok för det europeiska borgerskapet som brukar kallas ”la belle epoque” (epoken tog slut i imperiemakternas europeiska masslakt som startade i augusti 1914) dog många tiotals miljoner fattiga människor (mycket lågt räknat) i det av engelsmännen styrda Indien. Upprepade hungerkatastrofer härjade landet och det engelska styrets ignorans ledde till enorma katastrofer.
Enligt Storbritanniens överordnade ideologi den liberala kapitalismen kunde inte svält uppstå där en fri marknadsekonomi råder om det finns möjlighet till transporter och ett informationsflöde. Järnvägar, telegraf och en marknad utan statlig styrning i Indien och Storbritannien säkerställde att svältkatastrofer inte skulle uppstå. När dessa ändå kom och den liberala kapitalismen snarare förstärkte svälten än avhjälpte den offrade man alla dessa människor på ideologins altare. Telegrafen gjorde det möjligt att information om svält i delar av Indien snabbt spred sig till marknadens aktörer och en spekulation i livsmedel i profitsyfte startade omedelbart. Järnvägen som var ämnad att i teorin föra livsmedel till svältområden fungerade tvärt om så att livsmedel skickades bort från områdena eftersom de fattiga där inte hade någon köpkraft. Istället lagrades livsmedel i städerna i väntan på att priserna skulle stiga.
Följden blev att miljoner fattiga svältande, de som ännu orkade gå gav sig ut på vägarna och närmade sig städerna. Kraven ökade på att myndigheterna måste göra något. Ideologin sade att statliga ingripanden var skadliga, så inget skedde. De ekonomiska resurser som fanns var inte ämnat åt de fattiga indierna utan skulle användas i engelsmännens kolonialkrig i Afghanistan.
Inför hotet om total social kollaps i stora områden på den Indiska landsbygden tvingades till slut det Brittiska styret att ge med sig i frågan om nödhjälp. Men livsmedel kunde inte distribueras åt de fattiga utan att de arbetade för den. Engelsmännen inrättade arbetsläger där det krävdes mycket hårt kroppsarbete för att få en livsmedelsranson som var så snålt satt att den knappt gick att överleva på. Kunde de svältande inte uppfylla kvoten för arbete minskades ransonen i motsvarande grad. Detta fick till följd att svälten fortsatte i arbetslägren.
Bild, kartbutiken.se
I maj 1945 när Nazityskland äntligen kapitulerade gick fransmännen ut på gatorna och uttryckte sin glädje över att de tyska ockupanterna var besegrade. En fri fransk nation kunde återuppbyggas.
I Algeriet firade den inhemska befolkningen också att kriget äntligen var slut. Man gick ut på gatorna med sin glädje. Nu när fransmännen var befriade från tysk ockupation trodde man att även algerier hade rätt att leva i frihet i Algeriet. Det tyckte inte det franska styret. Fransk polis och militär sköt hänsynslöst ner flera tusen fredliga demonstranter. Det första de demobiliserade soldaterna från Algeriet, som hade slagits tillsammans med fransmännen för att besegra Nazityskland, fick göra när de kom hem till Algeriet var att begrava sina döda som hade stupat för fransmännens kulor.
