dixistadelmann.se

Mannen. Kvinnan. Han. Det starka bländande ljuset. Han ser inte deras ansikten. Han hör ingenting, men han tvingas att se.

     De befinner sig i en hall. Mannen är på väg att gå, men har ännu inte tagit på ytterkläderna. Kvinnan står ett par meter in i hallen, stödjer sig mot en dörrpost. Hon gråter, hennes axlar skakar. Mannen säger något till henne. Hon reagerar våldsamt, är direkt framme vid mannen med sina knutna händer. Hon höjer höger knytnäve ovanför sitt huvud och slår. Mannen försöker instinktivt skydda sig. Mannen knuffar kvinnan bakåt. Hon faller handlöst baklänges.

     Hennes bakhuvud träffar kanten på en låg byrå, som står vid väggen. Hon blir liggande på sidan. Det rinner sakta blod ur hennes näsa och mun, ner på golvet. Mannen sätter sig på huk bredvid henne. Mannen lyfter för ett ögonblick hennes huvud i sina händer. Sänker sedan försiktigt hennes huvud och reser sig. Stirrar på sina händer. Rusar in i badrummet, slår på kranen i handfatet. Låter vattnet skölja sina händer. Mannen höjer sakta sitt ansikte mot spegeln ovanför handfatet, öppnar munnen i ett tyst förtvivlat skrik.

     Han vill bara ut från lägenheten, men en obetvinglig kraft tvingar honom steg för steg in i badrummet. Han vill inte se, stirrar tvångsmässigt i golvet, men något lyfter sakta hans ansikte uppåt mot spegelbilden.

     Då vaknar han utan att ha sett ansiktet i spegeln.

Jag tappade definitivt förtroendet för Örgrytes nuvarande tränare Marcus Lantz efter förra säsongens avgörande match mot Utsiktens BK. Efter matchen tog inte tränare Lantz på sig något av anvaret för förlusten, istället anklagade han laget och spelarna för att vara för dåliga. Det krävdes helt enkelt nya spelare, ansåg Lantz. Ridå!

Inför denna säsong, med Lantz fortfarande vid rodret, hoppades jag ändå, man är ju inte mer än människa, men nu en bit in i serien kokar det inom mig av besvikelse. Laget presterar för dåligt och det får Lantz ta på sig. Hans ledarskap är undermåligt. Spelarmaterialets kvalitet borde definitivt räcka för ett bättre spel och en topplacering. Det är nog de flesta som följer laget överens om. Gårdagens förlust på hemmaplan mot Landskrona, efter uruselt spel, är bara för mycket.

- Råttet är mågat, avgå Lantz!

Vad är detta? Jag är för upprörd. Här kommer ett nytt försök:

- Råget är måttat, avgå Lantz!

Tredje försöket:

- Måttet är rågat, avgå Marcus Lantz!

Där satt den.

- Finns Gud?

- En motfråga: Fanns Auschwitz?

- Auschwitz fanns. Auschwitz finns.

- Var fanns Gud i Auschwitz?

Varför brinner inte längre upplysningstidens ljus? Varför är det så mörkt i de mänskliga vrårna?

bild, Voltaire, wikipedia.org

När en kvinnas hela energi används för att tänka på kalorier, hur mycket hon har tränat och hur mycket hon har ätit, så lämnar hon åter världen och kulturen till mannen.

                      Nina Björk, i ”Sireners sång”

Luften kändes rå och fuktig, även om dimman tycktes ha lättat något. Han drog några djupa andetag och började gå längs HC Andersens boulevard i riktning mot Amager. Biltrafiken var fortfarande ganska intensiv. Han kände lite på vänsterbenet genom att liksom väga en aning extra på det när han gick. Han ville att det skulle kännas bra, eftersom han verkligen ville gå, att sätta sig i en taxi och åka tillbaka till hotellet skulle vara kvävande. Att benet kändes bra kom han fram till efter lite övertalning. Han roade sig med att på beläggningen av plattor undvika att gå på skarvarna mellan plattorna. Detta krävde koncentration och såg han inte upp, drog benen iväg med honom. Han var berusad, rejält berusad.

     När han kom fram till korsningen HC Andersens boulevard och Tietgensgade, stannade han upp en stund. Han kunde se hotellets mäktiga siluett på andra sidan Langebro, men i stället för att fortsätta rakt fram, vek han helt impulsivt av in på Tietgensgade. Det var en bred, stilla gata som även mitt på dagen, liksom alltid låg i skugga. Kanske var det Tivolis och Glyptotekets mäktiga siluetter som åstadkom effekten. Köpenhamn var en till stora delar mörk stad, inte alls lika upplyst av gatubelysning och byggnaders fasadbelysningar som många svenska städer var. Ibland kunde han nästan få känslan av att han gick i en sekelskiftesstad, innan den elektriska belysningen hade kommit.

     Han svepte rocken tätare omkring sig och lät sig liksom sugas upp av muren som omgav Tivoli. Han mötte inga människor. Kanske var det dimman och mörkret som fick honom att tänka på Jack Uppskäraren. Han ryste när han för sitt inre såg den mörkklädde mannen söka sig fram på Londons dimmiga mörka gator, fingrandes på kniven i rockfickan, på jakt...

     Han stannade och tog en klunk ur pluntan, innan han fortsatte framåt. Han passerade centralstationens baksida och befann sig plötsligt i kvarteren kring Istedgade. Dimman hade återigen tätnat. Det var som om ljus och ljud åts upp och vad som blev kvar var ett tyst, okänt hotfullt stadslandskap, där han sökte sig fram, mot vad visste han inte. Då och då kunde han mer ana än se, en ensam nattvandrare som korsade hans väg. Enstaka bilars strålkastare, på de annars tomma gatorna, gjorde fruktlösa försök att skingra mystiken.

     Han vek av i riktning mot Vesterbrogade och befann sig snart i stadskvarter med ett vanligtvis livligt nattliv, men i natt var det som om den råa dimman höll de flesta borta från gatorna. Vinddrivna existenser på väg ut från, eller in till krogar och porrklubbar, eller stående i portarnas mörka skydd, ibland som om de sov, mötte honom. Ibland talade de till honom, men han gled som bedövad vidare, utan att stanna eller ens svara. Han gick förbi en kyrka, där en grupp missbrukare, män och kvinnor, var inbegripna i en hopplöshetens skitiga ringdans, kring pulver, sprutor, tabletter och flaskor. En stor hund dold i natten skällde på honom med ett mäktigt ursinne. Han stirrade stelt framför sig och skyndade förbi.

     Efter att ha drivit omkring på gatorna, utan mål eller mening, hur länge visste han inte, var han både trött och frusen. Han stannade utanför ett anonymt trapphus, vars medfarna skylt visade att han stod utanför ett hotell. Kanske kunde han här få någonting varmt i kroppen, en kopp kaffe eller te?

     Han forcerade med viss möda två riktigt höga trappsteg, innan han kunde öppna den bruna, bastanta träporten. I trappuppgången lyste en naken glödlampa kallt i taket. Han stannade och lyssnade efter tecken på liv. Det var helt tyst.

     På den första trappavsatsen ovanför honom, syntes vad som såg ut som vanliga lägenhetsdörrar. Det luktade unket och fuktigt. Den smutsgula färgen på väggarna hade börjat släppa och låg till stora delar på golvet längs väggarna. Han stod med vänster hand på ledstången och med höger fot på första trappsteget och lyssnade. Det var fortfarande helt tyst. Han tittade på klockan som visade halv två och kände hur olusten drog i honom, innan han lättad bestämde sig för att vända och gå ut igen.

     På gatan, nedanför trappan, blev han stående lutad mot husväggen i ett försök att samla kraft inför hemfärden. Det var en bra bit att gå till hotellet på Amager. När han stod där med händerna i rockfickorna med stelt uppdragna axlar och frös, bröt utan förvarning ett skrämmande sällskap fram ur dimman.

     I täten gick en man med långt, flottigt, stripigt ljust hår, endast iklädd en skjorta av obestämd färg, ett par blankslitna manchesterbyxor och på fötterna snedgångna trätofflor. I handen höll, eller snarare drog han fram, en något yngre kvinna i en sliten grön militärrock. Hade han inte hållit henne i handen och dragit henne framåt, skulle hon till synes omedelbart ha sjunkit ihop. Hennes ansikte var vanställt av en hopplöshetens smärta. I handen höll hon en liten pojke, kanske sju, åtta år, vars kroppsspråk visade att han var helt utmattad och helst hade lagt sig rakt ner på den våta asfalten. I hans ansikte fanns en trötthet, som Tommy aldrig tidigare hade skådat. Sist i tåget, vars rörelse liknade en nedåtgående spiral, där mannen var motorn, drogs en liten flicka i förskoleåldern fram av pojken. Om de övriga var tysta, så kom det ett litet ynkligt gnäll ur hennes mun, där hon slets framåt. På hennes kinder hade de nu torkade tårarna grävt djupa fåror. Trots den hopplösa trötthet och den motsträviga tyngd, som ”tåget” i varje steg hade att besegra, fanns det en egendomlig lätthet i rörelsen, som om de svävade fram.

     Efteråt hade han funderat på, om han verkligen hade hört någonting, eller om det hade varit helt ljudlöst. Det värsta av allt var ögonen, mannens tomma, vilt stirrande, som om de sökte, eller hade hittat ett mål i fjärran, kvinnans så fyllda av hopplöshet, trötthet och förnedring, att ingenting annat fick plats, pojkens av utmattning helt beslöjade blick, som inte orkade lyfta, utan var fast förankrad i marken framför honom, och i den lilla flickans blick, som mötte Tommys för ett ögonblick, där kunde han bara avläsa en oförstående skräck.

     Lika plötsligt som de hade dykt upp var de borta i dimman igen. Hade de någonsin funnits, eller var de bara frukten av ett tankefoster? Höll han på att bli galen? En bild av en skulpturgrupp av Rodin kom upp ur hans undermedvetna. Kanske var det händelsen tillsammans med Glyptoteket, som han nyss hade gått förbi som var orsaken. Han visste inte. Kanske var det ett sätt att försöka orka med, att med intellektet bearbeta situationen. Det kändes som om han höll på att tappa fotfästet i tillvaron. Så mycket sorg svepte över honom, att det bara var väggen bakom hans rygg, som hindrade honom från att falla.

     I Rodins skulpturgrupp, Borgarna i Calais, fann han samma känsla av förtvivlan, vanmakt och resignation. Skulpturens ursprung var en historisk händelse. Sammanhanget kände han inte till, men vad som visades var en liten grupp män, som av någon anledning tvingades offra sig själva för att rädda invånarna i Calais. Männen är gående på väg till galgen, redan med repen lagda kring halsarna. Var familjen han nyss hade sett, som för ett ögonblick hade lösgjort sig ur dimman, för att sedan upplösas igen, ett offer? Ett offer för vår tids dans kring guldkalven, det blanka beläte som symboliserade den råa ohämmade kapitalismen. Alla visste att för att några skall ha det bra, mycket bra, måste andra slås ut. Han kände hur plånboken brände i fickan.

     Steg närmade sig honom återigen i dimman. Han började gå. Med tunga steg satte han kurs mot hotellet. Han behövde vilan.

     På Langebro stannade han och tittade ner i vattnet. Han kände suget från den kvicksilverlika vattenytan under honom. En lätt vind kom in från Öresund och dimman hade börjat skingras. Han tog några djupa andetag mot vinden och kände att det gjorde gott. Järnräcket i hans händer var blött och kallt. Han lutade pannan mot det och lånade mycket tyst ord från Majakovskij:

Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig!

Där står

på bron

över Neva

en människa!

     Han stod där länge och tittade ut över vattnet, innan han trött gick vidare mot rummet med den hägrande varma sängen.

Psykiatriexperterna tvistade om terroristen och massmördaren Breivik var psykiskt sjuk eller inte, vilka syndrom han eventuellt led av, de studerade hur han uppträdde, när han log och om han grät. Experterna tvistar och slår varandra i huvudet med diagnoser.

Förlåt en obildad människa från en annan tid, en tid då man studerade ideologier, såg politik inte som en simpel popularitetsomröstning, utan som ett uttryck för reella intressemotsättningar mellan grupper i samhället, förlåt att jag är en människa från en förgången värld, men kan det inte vara så att fanskapet Breivik helt enkelt är en fascist, eller kanske till och med nazist?

Borde inte nationen Norge var ämnet för en studie. Hur kan befolkningen rösta fram en regering som innehåller partiet som en gång Breivik tillhörde?

Men vad vet jag, jag med mitt enkla och burdusa resonemang.

Jag läser i princip aldrig stadens stora tidning. Men ibland, oftast via min sambo, sipprar innehållet i Hjörnes monopolblaska ner även till mig. Nu har man tydligen i tidningen rankat Torbjörn Nilsson högre som fotbollsspelare än Agne Simonsson. Ja, ni läste rätt: Torbjörn är tydligen bättre än Agne. Inte för att jag tror att det gör hedersmannen Agne Simonsson något alls. Han tar det nog med jämnmod. Om inte kan han ju polera sitt bragdguld som han fick från Svenska Dagbladet efter att ha avgjort matchen för svenska landslaget mot dåtidens giganter England på Wembley, eller så kan han kanske fingra på sitt VM-silver från 1958, där han gjorde mål i finalen mot Brasilien med Pelé på planen.

Nilsson större än Simonsson? Snart är det väl någon dåre som rankar Zlatan högre än Sören Börjesson. Mäster Sören. Eller som påstår att Barcelona är ett bättre fotbollslag än ÖIS. Galenskap! Här kommer Messi med bollen klistrad vid fötterna i närmast överljudsfart. I mittförsvaret möter han David Leinar. PANG! Där står Messis båda skor, med strumporna och benskydden kvar i. Där ligger hans barcelonatröja. Och där borta ligger hans gräsfläckade byxor. Lionel, för Guds skull, ta på dig byxorna! Men bollen har Leinar.

I mitt universum råder hänsynslös subjektivitet. Reinfeldt? Vem är det?

Gissa den tredje!

Kör han motorcykel utan bromsar? Är han en tok?

Knappast, han är klok som en uppslagsbok.

Jaså, då måste det vara Wiki Pedersen. Den var lätt.

De andra två?

Drottning Margrethe. (Drottningen är nästan alltid med som en eftergift åt alla danska rojalister som läser min blogg). Nummer ett är som alltid bröderna Price. De är bara bäst!

Nu väntar jag bara på ett guldkantat erbjudande om att få skriva frågorna till Joppardy.

Bild, Wiki Pedersen, speedwaygp.com

Han bestämde sig i ögonblicket, bad chauffören att stanna, betalade och steg ur bilen för en kort promenad fram mot Rådhusplatsen. Han hade inte velat åka längre, eftersom ett lätt illamående plötsligt hade överraskat honom. En promenad med frisk luft var vad han kände att han behövde innan middagen. Eftersom han inte hade ätit sedan frukost, förutom lite godis, började han känna sig hungrig. Kanske var detta orsaken till hans illamående.

     Han följde HC Andersens boulevard framåt mot centrum. Den klara, torra och kyliga dagen hade övergått i en mild, fuktig och lite disig kväll. Kanske skulle det bli regn framåt natten. Till vänster på andra sidan den hårt trafikerade gatan, lyste Tivoli som en sagans oas, upplyst av tusentals små lampor.

     Han gick och tänkte på samtalet med chauffören i Taxin. En äldre, rejält överviktig rödbrusig man, med ett bullrigt skratt, som kom helt utan förvarning och som upphörde lika fort. Det som hade framkallat denna uppblossande munterhet var ett samtal om Öresundsbron, som skulle vara i drift om knappt ett år. Tommy hade den åsikten, som han antog att de flesta svenskar i södra Sverige hade, att det var mycket positivt med en fast förbindelse mellan länderna. Han talade om betydelsen av ett ökat kulturellt och ekonomiskt utbyte och om skapandet av en öresundsregion, kort sagt han var lite distanserat artig och försökte hålla igång ett samtal. Mitt upp i detta avbröt chauffören honom med ett bullrigt skratt.

- Ah, vad ska det vara bra för med en bro över till de asiatiska vidderna. Vi har väl nog med fulla svenskar som härjar stan som Attilas mongoler. Jag tycker att det räcker gott med de färjer som redan finns.

     Först hade han blivit mållös, men när han sedan såg chaufförens godmodiga min, hade han inte kunnat annat än att skratta med. I den uppsluppna stämningen, kunde han inte motstå frestelsen, att i alla fall få tillrättavisa den glade, men burduse chauffören. Han hade förklarat att det inte kunde vara frågan om ”Attilas mongoler” utan det måste handla om ”Attilas hunner”. Talar man om mongoler handlar det om Djingis Kahn, inte Attila. Han hann emellertid inte till punkt, innan chauffören avbröt honom på nytt och förklarade att han själv inte kunde hålla ordning på alla de svenska stammarna. Oavsett om det var svenska mongoler eller hunner det handlade om, så var de i alla fall oftast förbannat berusade och närmast oregerliga.

     De hade bådat skrattat igen, även om Tommy måste erkänna att det visst hade svidit lite i hjärtat. Denna oftast av danskarna obesvarade svenska kärlek, sved i hans bröst. Visserligen hade chauffören sedan mildrat sina uttalanden med att ”man måste få skoja lite ibland”, men lite bitter eftersmak fanns i skrattet trots detta.

     Framför sig såg han Hans Cristians rygg där han satt på sin sockel. Tidigare hade han bara susat förbi i bil, men nu stannade han och vände sig om för att beskåda Andersen på närmare håll. Det ärgade kopparansiktet var blankt av vätan från det fuktiga diset. Här satt författaren lite i skuggan av det väldiga rådhuset och syntes begrunda sitt öde. Han tog fram sin nyinköpta fickplunta ur rockens innerficka och invigde den genom att skåla med författaren i dennes förstelnade pose. Illamåendet hade nu lagt sig. Pluntans värme spred sig i kroppen. Han tänkte på att han hade läst någonstans, att Andersen i livet aldrig hade haft någon kvinna. Medan han begrundade detta öde, stoppade han tillbaka sin plunta och satte kurs mot övergångsstället, för att korsa boulevarden som hade fått författarens namn. Termometern på husfasaden visade sju grader.

     Mörkret var neonreklamens spelplats. På taken runt platsen, strålade den i sina pråliga färger, tändes och släcktes, förmedlande konsumtionens budskap. De svängda neonrörens rop framstod dock som lite mildare, än den mer konventionella reklamens ständiga vrål, som i olika former höll på att dränka människan med sitt solkiga, högljudda budskap. Han noterade att Tuborg skummade i sitt glas på taket, medan Carlsberg på sin höga utsikt upp mot Strögets början, fyllde sitt glas utan skum. Han kände att han blev törstig. Förbannade reklam!

     Trafikljuset slog om till grönt och han gick ut i gatan. Krogen lyste inbjudande på andra sidan. Han hann precis över, innan det slog om och bilarna återigen tog gatan i besittning. Det dög inte att gå och drömma om man skulle hinna över i tid.

     Innanför dörren slog värmen och sorlet emot honom. Han hälsades omedelbart välkommen av en ung kypare. Det gick så fort att han inte riktigt hade hunnit samla sig. Han var på vippen att fråga efter ett bord för två, innan han ångrade sig. Kyparen räddade honom ur hans tvekan.

- Är ni ensam?

Han kände sig förlägen när han besvarade frågan med ett nickande. Han fick hjälp med att hänga av sig rocken i garderoben, som var belägen några steg längre in i lokalen, innan han erbjöds ett bord vid halvväggen mellan den yttre och inre delen av restaurangen.

- Önskas något att dricka före maten?

Det var precis vad som önskades. Han kände hur torr han var i halsen.

- En stor Carlsberg fatöl, tack.

Det var som att pressa ljudet genom ett sugrör. Kyparen förstod situationen som en van akutsköterska skulle ha gjort, här gällde det att ge ett snabbt dropp, för att undvika att patienten gick ner i ett chocktillstånd, och försvann hastigt mellan borden bort mot baren som låg i ena hörnet av rummet. Han lutade sig tillbaka i rottingstolen som svarade med ett lamt knarrande. Restaurangen var bara lite mer än halvbesatt och det var väl därför han hade fått ett bord för fyra. Han lade vänsterarmen på halvväggen, som skiljde den yttre lite växthusliknande delen med de stora fönstrena ut mot Rådhusplatsen och de gröna växterna som överallt hängde i taket, från den mer sobert konventionella delen, med omväxlande vadderade matsalsstolar och nougatbruna halvmåneformade skinnsoffor. Här hade förändrats en del under de senare åren. Tidigare hade det nästan varit som att komma in i en djungel, här i den yttre delen. Hela taket hade varit fyllt av växter i stora hängande krukor. Framförallt mindes han de stora exemplaren av älghornsbräken, som gav ett exotiskt intryck. Nu var det betydligt glesare med växtlighet och när han tittade närmare, såg han att de riktiga växterna var utblandade med konstgjorda murgrönor. I den inre delen hade väggarna varit prydda av dansk artonhundratalskonst av typen, ”väderbitna skäggiga fiskare i små båtar i storm utanför Skagen”. Denna var nu utbytt mot mer modern, abstrakt konst i mindre format. Det var väl inte riktigt samma klass på stället som tidigare, även om det hade tagit sig ur en djup svacka och var på väg uppåt igen. En sak var i alla fall på topp och det var betjäningen. Det var sällan man var på ett ställe med så mycket personal.

     Han fick sin Carlsberg tillsammans med menyn. Ölen var gyllengul i sitt immiga glas och kröntes av ett tunt men fast lager av vitaste skum. Han greppade girigt det i detta sammanhang lite löjliga glaset, en hög trumpetformad skapelse och lät sig smaka. Vätskan var inte ljummen, men inte heller för kall och de små mjuka bubblorna lät han stanna i munnen, för att den friska beskan skulle få chansen att skölja bort minnet av hans tidigare illamående, innan han svalde. Det smakade underbart. Berusningens bomull hade nu börjat bädda mjukt kring honom och för en stund kände han sig lugn.

     Rummet dominerades av ett större sällskap som behärskade den inre delen av restaurangen. Sällskapet bestod av ett trettiotal män och kvinnor i högtidsdräkt kring ett långbord. Mitt på bordet, omgärdad av ett imponerande blomsterarrangemang, stod vad han trodde vara en företagsflagga. Man talade svenska att döma av de ljud som nådde hans öron. Det tycktes vara anställda på ett svenskt företag, som firade något på restaurang i Köpenhamn. De höll bara på med förrätten ännu och det konverserades fortfarande ganska stillsamt kring det långa bordet.

     I övrigt tycktes det vara den i Danmark sedvanliga blandningen av folk i restaurangen. Det fanns det unga, till synes nyförälskade paret, som satt lutade över bordet med varsitt glas vin och med hela universum öppet för beskådande i varandras ögon. Vid ett fönsterbord satt en barnfamilj, mamma, pappa och två pojkar i förskoleåldern. Pojkarnas otåliga ben var för tillfället fjättrade av den serverade efterrättsglassen. Närmast framför honom satt ett äldre par, troligen pensionärer och drack sitt kaffe med konjak. Mannen, en något korpulent, tunnhårig karl, rökte en präktig cigarr, medan kvinnan i blank blå blus nöjde sig med cigarett. Trots den dämpade belysningen, såg han berusningens rosor i kvinnans ansikte, som var vänt mot honom. Den tunga cigarröken fick hans bortträngda illamående att på nytt göra en framstöt, som han omedelbart betvingade med en ny klunk öl.

     Det var dags att ta sig an maten och han öppnade menyn. Sällskapet bredvid honom skålade på initiativ av en storväxt, på hjässan kal man, men med ett för sin ålder påfallande böljande hårsvall i nacken. Mannen talade en bred skånska som strömmade från kortsidan längs bordet över åhörarna. Att döma av den uppmärksamhet han visades var han högste chefen i sällskapet.

     Bland förrätterna fastnade han direkt för en av sina absoluta favoriter. Det fanns visserligen andra rätter som också lockade, men vad kunde slå löjrom! Löjrom serverat på rostat bröd med rödlök, dill och cremefraiche fick det att vattnas i munnen. Fisk!, det fick bli fisk till huvudrätt. Skönt att slippa tänka på alla djurtransporter, hormonbehandlingar, kadaverutfodring och allmänn vanskötsel, tänkte han. Färsk fisk från friska (?) havet. Härligt. Rullader av sjötunga och lax fyllda med spenat, serverade med champagnesås och laxrom. Han hoppades att det var östersjölax.

     I samma stund han slog igen menyn var kyparen på plats för att ta upp beställningen. Fatöl till förrätten och en flaska husets vita till huvudrätten, blev svaret på frågan om vad som önskades att dricka. Den lättsamt trevliga betjäningen fick honom att slappna av i korgstolen. Medan han väntade på maten tömde han ölglaset.

     Nu när glassen var slut var det omöjligt att hålla pojkarna tjudrade längre. Pappan betalade, och sedan hade han och mamman fullt sjå med att få på pojkarnas ytterkläder, utan att ett skrattande slagsmål dem emellan utbröt. Till slut lyckades i alla fall familjen lämna restaurangen i något så när samlad tropp. Om han sträckte på sig kunde han se pojkarna springande som två ystra tjurkalvar på Rådhusplatsen. Han kände sig sliten, gammal och trött vid anblicken; det gick inte att undvika.

     Sällskapet hade nu fått in huvudrätten och det märktes att alkoholen höll på att tvätta det lite stela och formella ur män och kvinnor, äldre såväl som yngre. Närmast honom såg han den yngre delen av gruppen behärskas av en ung man med det blonda lockiga håret bakåtkammat med hjälp av någon vätska. Kavajen hade åkt av och han höll hov med ett antal unga fnittriga kvinnor omkring sig. Den andra ändan av bordet behärskades fortfarade av chefen.

     Löjrommen smakade precis som den skulle och ölen sänkte honom ytterligare ett steg ner i osårbarhetens akvarium, varifrån han kunde beskåda världen runtomkring i skydd av glas. Han var avskärmad, men ändå deltagare i vad som skedde runt omkring. Vattnet var salt och ljummet och han svävade omkring som i en livmoder. Ändå visste han att glaset som omgav honom var tunt och bräckligt. Det räckte med en oförutsedd händelse, som att någon knackade på, eller att han från insidan berörde glaset för att allt skulle rämna. Glaset var hinnan genom vilken han i detta tillstånd betraktade världen, men han fick aldrig låtsas om det. Tittade han på det skulle hans skydd obönhörligt krossas.

     På gatan utanför rusade en polisbil fram under utryckning med sirenen på full volym. Staden andades natt som dag.

     Huvudrätten var en god och vacker skapelse. Vinet kunde han inte säga mycket om, men det hade sin effekt. Han flöt inte längre i saltvatten, utan tumlade sakta runt som i olja. Det äldre paret reste sig för att gå. Kvinnan log mot honom och han log tillbaka. Det var inget konstigt med det. I det tillstånd han befann sig i, log alla mot alla och han älskade dem.

     Kyparen började duka ut.

- Smakade maten?

- Dum fråga, den smakade suveränt, svarade han med ett lyckligt leende.

- Önskas något mer?

- Jag avvaktar lite.

Han såg inte kyparens blick som dröjde sig kvar vid honom en aning för länge innan han gick, men han kände att det kunde gå överstyr om han inte lugnade ner sitt drickande.

     Ute var natten fuktig. Dimman svepte in Rådhusplatsen i spunnet socker. Neonreklamens ljus på husväggar och hustak lyste som sällsamt färgat fyrljus i det mjuka vita; som att hälla karamellfärg i vispgrädde.

     Han bestämde sig för något mjukt och absorberande och slog upp menyns efterrätter. ”Spröd nöddekurv fyldt med iscreme, sorbet, frugter og baer”, det lät som musik. Han fick sin efterrätt och medan han tog sig an detta landskap av frukt och glass, kikade han på vad som hände bredvid honom.

     Vid kortändan hade chefen rest sig för att hålla tal. Kavajen hade åkt av, slipsen hade han lättat på och skjortärmarna var uppkavlade, ur byxlinningen var en flik av skjortan på väg upp. Här skulle jävlarimej hållas tal. Det var en bastant karl med stora praktiska händer som han vispade runt i luften med, medan han talade. Händerna var fästa i ett par kraftiga, lite för långa armar, som i sin tur satt fästa på en tunna till överkropp, vars dimensioner lustigt nog gav axelpartiet ett lite klent intryck, men det var bara en synvilla. Ett faktum var dock att han var som bredast på mitten. Ett par långa och förvånansvärt, om man ser till kroppen i övrigt, smala ben avslutades i ett rejält storbonnarsle.

     Han lyssnade inte på vad som sades, men att döma av publikens reaktioner var det ett tal som uppskattades. En andäktig uppmärksam tystnad hade sänkt sig över sällskapet, som bara bröts av då och då av hastigt uppkomna skratteruptioner. Till sin förvåning såg han att uppmärksamheten var lika stor i det yngre hörnet av bordet, som hittintills tycktes ha levt sitt eget liv. Här ledde den yngre mannen med det slickade håret skrattandet.Talet avslutades med att sällskapet reste sig och avgav en rungande applåd mot en blanksvettig och lycklig chef.

     Efterrätten hade fått den akuta berusningen att lugna ner sig en aning, men vad som nu var på gång, fick honom att på ett ögonblick känna sig kallsvettig. Det hade börjat köra runt i tarmarna. En sugande bubblande känsla på vänster sida, strax under hjärtat ner mot naveln och vänster ljumske, samtidigt som magen blåstes upp av en kraftig gasbildning. Han reste sig med ett tillkämpat lugn och försökte få det att se ut som om han behövde sträcka på benen i en lugn promenad ut mot toaletten, som låg i lokalens bakre del, bakom en vägg i träpanel som inte gick ända upp till taket. När han efter vad som kändes som en evighet äntligen kom bakom den skyddande väggen, ökade han tempot och nästan småsprang den korta sträckan fram till dörren som ledde in till herr och damtoaletten. Han öppnade den första dörren med en sådan fart och kraft, att hade det varit någon som hade stått precis innanför, hade en kollision varit oundviklig; den andra dörren till vänster som ledde in till herrtoaletten togs i samma rörelse.

     Det stora lysrörsupplysta kaklade rummet var tomt och han kunde kosta på sig att släppa en riktig rökare, innan han hann in på toaletten längst ner mot kakelväggen. Han trängde sig in, drog ner byxor och kalsonger, hängde av kavajen, hade inte tid att inspektera toalettringen utan hoppades bara att den var ren, satte sig, andades ut, försökte slappna av. Det kändes som om någon fattade med båda händerna kring mag och tarmkanalen, magsäcken var ett bra handtag i höger hand och  vänster hand greppade en bit nedanför. Vänsterhandens pekfinger och tumme fördes ihop, så att de tillsammans bildade en liten cirkel. Genom denna trånga tunnel drogs sedan hela tarmkanalen med högerhandens fulla kraft. Allting som fanns i tarmarna pressades av detta framåt med våldsam fart och gav upphov till en intensiv krampaktig smärta, som släppte något först när hela tarmkanalen var tömd.

     Det var så han föreställde sig vad som hade hänt, när han efteråt, illamående, likblek och kallsvettig satt tillbakalutad med huvudet mot väggen bakom toalettstolen. Ögonen var slutna och riktade mot den tefatsformade lampan som satt mitt i taket. En fruktansvärd stank spred sig gradvis i det slutna utrymmet och detta tvingade honom efter en stund att spola. Han vågade dock inte göra detta utan att först resa sig på huk och med en viss självövervinnelse studera toalettstolens innehåll, för att kontrollera att inte några av kroppens egna organ hade följt med ut i explosionen.

- Fy fan vilken stinkande sörja, sa han till sig själv och spolade, innan han åter sjönk ned på stolen.

     Han väcktes av skratt utanför dörren. Hade han somnat? Hur länge hade han i så fall sovit? Eller hade han bara slappnat av ett ögonblick bakom slutna ögonlock? Han visste inte. Men vad han nu hörde var två mansröster som omväxlande skrattade och talade i toalettrummet utanför hans bås. Till en början lyssnade han inte på vad som sades, men snart skärpte han hörseln.

- Vad tyckte du om gubbens tal, kom det på skånska.

- Ja vad ska man säga? Håller han egentligen inte samma tal jämt? Idag var han ju visserligen på bra humör, men talet har man hört tidigare. Samma jävla genomgång, från det att han började på firman någon gång på bronsåldern....

Mannen med stockholmsdialekten avbröts av att samtalspartnern brast ut i skratt igen.

- Bronsåldern!

- Ja va fan han är ju uråldrig. Samma skitsnack om hur det såg ut på firman när han började, hur få de var. Hur han efter några år tog över som VD. Om utvecklingen som skedde. Bla, bla, bla…

- Ta det lugnt. Han börjar bli gammal. Om några år går han i pension.

Det var skåningen som bröt in.

- Du tror väl inte att det betyder någonting för oss, fortsatte stockholmaren, det blir väl någon ur hans hov som tar över. Ser du inte hur de sitter och lismar omkring honom. Halvgamla gubbar, kuvade som drängar. Fy fan! Nej våra dagar kommer aldrig på den här firman.

- Äh vad fan ta en sup här, så går vi ut igen, kom på det på skånska uppenbart i ett försök att mildra hettan hos stockholmaren.

Det blev tyst ett ögonblick.

- Gå du tillbaka. Jag måste pissa först. Jag kommer sen.

- Visst, behåll pluntan. Jag kan få den senare.

     Det blev tyst utanför. Det fanns inget tvättställ i toalettutrymmet. Vilket svineri! Han fick torka sig så gott det gick utan vatten.

     Efteråt lyssnade han efter ljud. Han kunde ingenting höra. Det var tyst. Han tog sig samman och öppnade dörren och steg ut. Han hann se ryggtavlan innan pluntan föll i golvet med en smäll.

- Helvete, kom det från ryggtavlan, innan mannen var nere på golvet och fick tag på pluntan och kunde rädda det som var kvar i den.

- Va fan! Du skrämmer ju slag på en. Jag trodde jag var ensam här inne, sa han på sin stockholmsdialekt, samtidigt som han reste på sig.

- Ursäkta mig. Det var inte meningen att överraska, svarade Tommy lite tafatt, medan han gick fram till ett av tvättställen och började tvätta händerna.

- Det är OK. Det finns lite kvar i pluntan. Ta här, en slurk.

Mannen sträckte fram pluntan mot honom. Han kände nu igen honom från tidigare. Det var den unge med det slickade håret, som hade hållit hov på sin kant av bordet. Tanken på fickljummen sprit från en flaska som hade legat på toalettgolvet, gjorde honom återigen illamående och han svalde flera gånger. Stockholmaren höll fortfarande uppfordrande fram pluntan. För att vinna lite tid torkade han sina händer överdrivet omsorgsfullt på en pappersduk, som
han sedan slängde i papperskorgen. Han mötte stockholmarens blick.

- Nej tack. Jag avstår, jag mår inte riktigt bra, men tack i alla fall.

Svaret väckte en ytligt slumrande aggressivitet hos den unge mannen. Han fick omedelbart en hård skärpa i de grå ögonen. Han sänkte armen med flaskan.

- Att du inte mår bra det syns. Du ser för jävlig ut, men det är inget skäl till att tacka nej till ett erbjudande, sa han med en låg hotfull röst.

Tommy förstod att om detta fick fortgå skulle det sluta illa och han försökte avsluta det hela.

- Jag vill inget ha, jag är på väg ut, sa han samtidigt som han försökte sätta kurs mot utgången. Den andre tog ett snabbt steg framåt och en lätt knuff som dock kom så överraskande att han för ett ögonblick tappade balansen, men räddades av väggen som turligt nog var precis bakom honom, bringade honom helt ur fattningen. Stockholmaren som nu stod alldeles tätt intill honom med tungt hängande armar och med en alkoholstinn andedräkt utslungade hotet.

- Ditt jävla fetto! Du är för fin för att ta emot en sup, men inte för fin för att sitta och runka på toaletten och sedan överraska hederligt folk. En jävla smäll skulle du ha.

     Hans hjärna arbetade på högvarv, så snabbt det nu gick i hans påverkade tillstånd, för att ta fram de odds som fanns för utgången i ett som det syntes oundvikligt slagsmål. Han stod uppträngd mot väggen och kände det kalla kaklet mot nacken. Då såg han lättad över stockholmarens axel, hur dörren in till toaletten öppnades och hur den som han kände igen som chefen med viss möda steg in.

- Nu kommer husse, då kanske det kan bli slut på dessa pajaskonster, replikerade han frankt.

     Samtidigt som stockholmaren vred på huvudet för att se vem som kom in, trängde han sig förbi honom och på vägen mot utgången sade han som i förbigående till mannen som han mötte, vilken frågande stannade i steget.

- Valpen har fått rabies. Jag hittade honom med fradga kring munnen här inne. Han behöver tas omhand innan han ger sig på folk.

Sedan var han ute ur toaletten och först då kände han vilken spänning som hade byggts upp i kroppen, utan att ha fått sin förlösning. På darriga ben sökte han sig tillbaka till sitt bord och slog sig ner.

     Han hade tänkt gå, men först behövde han hämta sig en stund och medan han satt där kom kyparen fram och frågade om han önskade kaffe efter maten.

     Han fick in en kopp kaffe och ett glas konjak, som han drack utan att känna någon smak. Konjaken fick ner pulsen och han kände att han måste ut därifrån, ut i den friska nattluften. Han bad om notan och betalade. Kyparen undrade om han skulle beställa en taxi, men han svarade frånvarande att han önskade promenera. Det sista han såg innan han lämnade restaurangen var hur chefen nu hade samlat en grupp medelålders män omkring sig vid ena bordskanten, alla i bara skjortärmarna.

     När han steg ut på gatan kände han strax hur han kunde andas igen.

I år är det fyrtio år sedan Vietnamkriget tog slut (1975). Supermakten USA och deras lydregimer förlorade kriget i Indokina.

I vår såg jag en fotoutställning på Göteborgs Konstmuseum, Hasselblad Center, där en amerikansk kvinnlig fotograf med vietnamesiskt ursprung, An-My Le (född 1960), visade bilder föreställande USA som militär supermakt och där bilder från Vietnam hade en central plats.

Efter utställningen har jag länge gått omkring med en dålig känsla i magen. Varför? Jo, utställningen och mycket annat i vår USA-styrda värld är ett bra exempel på hur Vietnamkriget beskrivs idag. Hur kan en nation, som bedrev ett fruktansvärt grymt och i många stycken brottsligt krig och till slut förlorade kriget, ändå stå som segrare när det gäller hur kriget ska beskrivas? Ja, svaret på denna fråga är nog att det kan bara en nation som är världens enda supermakt och som till stora delar styr övriga världen genom direkta och indirekta metoder.

En del av utställningen, med namnet ”Charlie Don´t Surf”, presenteras med orden: ” Under Vietnamkriget var Zippo-tändare oumbärliga för amerikanska soldater. Många lät gravera dem med personliga motiv och texter, ofta medan de var i Vietnam. När relationen återupprättades med USA i mitten av 1990-talet öppnades Vietnam upp för turism. An-My Le lade märke till en ny typ av souvenirer – kopior av krigsperiodens Zippo-tändare. Hon började samla dem och inspirerades att skapa dessa teckningar som ännu ett sätt att bearbeta minnen av kriget. Seriens titel anspelar på en replik ifrån Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse Now”.” Sedan visas bilder på dessa omtalade Zippo-tändare utan andra kommentarer.

Jag växte upp med Vietnamkriget och följde det intensivt via svensk media. Min politiska världsbild har till stora delar sin grund i detta krig. Som liten pojk (född 1962) såg jag polischefen i Saigon med sin lilla blanka revolver skjuta en tillfångatagen obeväpnad och bunden gerillakrigare från FNL i huvudet från ett centimeteravstånd. Hjärnan sprutade ur huvudskålen som en fontän. Jag såg i andra TV-bilder den lilla nakna flickan springande från den napalmbombade byn med brinnande napalm på ryggen. Dessa bilder glömmer jag aldrig.

Är det något som har format min och många andras bild av Vietnamkriget så är det elden. Det finns bland annat en berömd amerikansk Vietnamskildring med namnet ”Eldens fält”, skriven av krigsveteranen James Webb. Jag har precis läst en djävulsk skildring av Vietnamkriget skriven av en amerikansk journalist och historiker, Nick Turse, som har skakat om mig totalt. Bokens titel är ”Döda allt som rör sig”.  På bokens framsida finns ett fotografi av en brinnande Vietnamesisk by antänd av amerikanska soldater. Här kommer Zippo-tändaren in som en beståndsdel i vad jag kallar eldens hierarki: Napalmbombens eldstorm med sin brinnande kletiga gelé. Fosforbomben/granaten vars splitter inte gick att släcka (så länge det fanns syre så brann fosforen) och som brände sig rakt igenom människokroppen. Eldkastaren som kunde bäras på ryggen av en enskild soldat och som spred eld i byarna. Och till sist Zippo-tändaren som i stort sett alla amerikanska soldater hade och som användes för att tända på stråtaken i de vietnamesika byarna. Det som inte napalmbomberna, fosforbomberna/granaterna eller eldkastarna redan hade förintat, brann slutligen efter att amerikanska soldaters händer med Zippo-tändare hade spridit elden.

Men på Hasselblad Center finns inget som skall ge upphov till sådana jobbiga tankar. Här är allt kliniskt rent och bara konstnärligt. Här blir Zippo-tändaren endast ett konstföremål utan något problematiskt sammanhang. Vietnamkriget? Det var ju så länge sedan. Var det inte ett krig som USA till slut vann? Man höll rent mot kommunismen. Förresten, glöm det! Nu är det bara vacker konst! USA-krigen runt om i världen bara fortsätter, som om Vietnamkriget aldrig hade utkämpats.

bild, adlibris.com

Det finns fantastiska fortbollslag som Barcelona, Real Madrid och Bayern Munchen. Det finns otroliga fotbollsmatcher som veckans semifinal i Champions League mellan Barcelona och Bayern Munchen. Det finns närmast övermänskliga fotbollspelare som Cristiano Ronaldo.

Men det finns bara en

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Lionel Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeessi!

Bild, Lionel Messi, wikipedia.org

Han sträckte ut sig på sängen och tittade på klockan. Det fanns tid att vila några timmar innan han skulle ut och äta middag. Ute hade skymningen börjat lägga sig. En vacker dag var snart till ända. Det var svårt att stå ut med insikten om att det drog sig mot mörker, men vad kunde han göra. Vintern skulle snart vara här.

     Eftersom han ofta numera hade svårt med nattsömnen, kändes det underbart att få sträcka ut sig en stund. Genom väggarna hörde han hur hotellet levde. Hissarna gick upp och ner med ett avlägset dovt sugande läte. I rummet bredvid hade någon på MTV. Ljuden vaggade honom sakta till ro. Han låg länge med slutna ögon, helt tom på tankar. Trots detta kunde han inte somna och efter en stund började tankar pocka på uppmärksamhet. Han vågade inte riskera någonting, utan sträckte sig efter fjärkontrollen och satte på TV:n.

     Det visades engelsk divisionettfotboll, eller var det från division två? Det var i alla fall fotboll från divisionen under den högsta och då borde ju logiken säga att det skulle heta division två, men då hette det säkert division ett, bara för att förvirra. Skit samma, engelsmännen på planen skulle i alla fall som vanligt fördriva eftermiddagen med den ädla sporten ”terränglöpning med boll”, till nöje för den skandinaviska TV-publiken och honom passade det perfekt att slappna av till första halvleken, för att sedan sova under den andra. Han sträckte sig mot tandborstglaset på nattduksbordet och smakade på den starka danska medicinen, som han sedan sköljde ned med en klunk sval öl ur flaskan som stod bredvid.

     Han tänkte på kvinnan från gårdagskvällen, hon i receptionen, med en lätt rysning. Det var svårt att säga om det var av välbehag eller obehag som kroppen reagerade, men han genomfors av en snabbt uppblossande känsla av djup saknad, som han försökte dämpa med ytterligare en klunk öl.

     Gräsplanen var i uruselt skick och ett kallt höstregn strilade ner över spelarna. Trots vädret var arenan fullsatt och stämningen var hög att döma av sången som gick runt på läktarna. De sitter frivilligt i några få plusgrader och regn, och till på köpet sjunger de efter att ha betalt dyra biljetter för att få se gyttjebrottningen på planen; mad dogs and englishmen! Men man måste ändå hylla den engelska publiken, tänkte han avundsjukt och jämförde med Gamla Ullevis oftast halvtomma läktare.

     Efter att ha tittat på matchen en stund, kunde han inte annat än att känna lite dåligt samvete för sina påståenden om ”terränglöpning med boll” och ”gyttjebrottning”. Det var väl i och för sig ingen vidare match sett till spelet och några större tekniker fanns inte heller på planen, men vad som fanns var en samling hårt arbetande yrkesmän med stora hjärtan som klappade för fotbollen. Det gavs och det togs i närkamperna, men trots detta tycktes det vara ett gott humör på planen, både mellan spelarna och mellan spelarna och domaren. Spelet fördes, trots dåliga yttre förhållanden, i ett högt tempo och med få avblåsningar. Att matchen i det närmaste var helt förskonad från det gängse teaterspelet med ”skadade” spelare och spelargnäll mot domaren, gjorde att det nästan blev ett nöje att följa matchen. Här fanns mycket att lära för de ”latinska primadonnorna” som befolkade den i och för sig högklassiga italienska ligan, men som alltför ofta tycktes se planen som en scen för taskspeleri.

     Mot slutet av den första halvleken började han emellertid småslumra under allt längre perioder. Han befann sig i barndomen, i TV-soffan tillsammans med pappa. De tittade på europacupfinalen mellan Benfica och Manchester United. Detta var hans första fotbollsminne. Det måste ha varit nittonhundrasextioåtta om inte han mindes fel. De hade suttit bredvid varandra i soffan och pappa hade frågat honom vilket lag han höll på. Han hade först inte svarat utan ställt samma fråga tillbaka. Pappa hade hållit på Benfica, själv hade han sagt att han höll på Manchester. Från denna stund var Manchester United hans engelska favoritlag. De hade suttit bredvid varandra i rummet, som endast lystes upp av det bleka lite fladdrande ljuset från TV:n. Det var ett ett i matchen vid full tid. En förlängning följde och slutresultatet blev fyra ett till Manchester. Pappa hade klappat honom på huvudet och sagt ”du vann pojk”. När han tänkte tillbaka, var detta en av de få gånger under hans tidiga uppväxt, då han hade känt en djup samhörighet med sin far. De hade gjort någonting tillsammans och på lika villkor. Fan, Eusebio, George Best och Bobby Charlton måste ha spelat på samma plan. Inte dåligt, konstaterade han.

     Sedan något år tillbaka låg hans pappa okontaktbar på långvården, i sviterna efter en hjärnblödning. Mamma hade dött i cancer när han var sexton. Den han nu hade kvar, förutom pappa, som ju fortfarande levde, eller snarare var vid liv, var hans fem år äldre syster Lena. Han måste höra av sig på något sätt till henne. Ingen visste var han nu befann sig.

     Han drack lite mer av sin beska medicin. Matchen var nu inne i andra halvlek och inga mål hade ännu gjorts. Plötsligt var det som om själva spelet tonade bort. Han såg bara hur spelarna rörde sig. Hur de sprang, hoppade, ibland gick, ramlade och reste sig, viftade med armarna, allt som för en sekund sedan hade varit helt naturliga inslag i situationen, såg han nu som på avstånd, som för första gången. Han såg benmuskler spännas, kroppar balanseras med armar och ben som instrument. Han spände sina egna benmuskler, rörde på fötterna, lyfte benen, viftade med dem, kände den tunga ansträngningen i magmusklerna, lade ner benen i sängen igen, anade snarare än förstod den enorma komplexitet som låg bakom sådana normalt självklara saker som att gå eller att springa.

     Han lät sina tankar snudda vid läkarbesök, undersökningar och beskedet, innan han anlade moteld genom att sätta sig upp i sängen och först tömma glaset och sedan ölen. Han stängde av TV:n och lade sig på sidan och såg ut över staden, där nu mörkret definitivt hade lagt sig. I honom kämpade en djupare skräck än han någonsin hade känt, för att slita sig lös och ta kontrollen över hans existens. Det vägde jämt i kampen en kort stund innan han lyckades tvinga den tillbaka och otroligt nog somnade han sedan in i en djup drömlös sömn.

     När han vaknade visste han till en början inte var han befann sig, men snart klarnade sammanhangen. Han tittade på klockan och kunde konstatera att han var sen. Visserligen hade han ingen tid att passa, men han ville inte bli alltför sen med middagen. För att få lite musik i rummet knäppte han på MTV.

     I badrummet överlade han med sig själv om han skulle duscha eller bara tvätta av sig, men eftersom han hade duschat på morgonen och han var lite sen, tvättade han sig bara. Tandborstningen var en njutning. Fy satan, vad illa alkohol tillsammans med sömn smakade i munnen. Han bytte kläder från topp till tå och tog på kavaj.

     Medan han kammade sig stod han och tänkte på att det inte var mycket i musikväg han kände igen från TV:n. Det var väl ett tecken på att han höll på att bli gammal. Förr om åren hade han hängt med ganska bra i vad som hände i musiken, men nu var han tvungen att konstatera att MTV inte längre var något för honom. Han mindes hur han och Karin hade bott här en helg för länge sedan och att MTV de dagarna hade haft sändningar, som till stora delar bara bestod av Rolling Stones. Han skrattade för sig själv; hans musik hade snart nått pensionsåldern.

     Det var härligt att höra ett mänskligt läte i rummet, trots att det bara var hans eget. Han skrattade högre och högre och började experimentera med att framkalla olika sorters skratt. Skrattet rullade runt i rummet och studsade mot väggarna och han upptäckte att det ekade i rummet. Snart hörde han att det slog i väggen bakom huvudsidan på sängen. Då tystnade han, lyssnade först förvånat, men sa sedan högt:

- Har du ingen humor gubbjävel, mot väggen, bakom vilken han förmodade att det just nu stod en uppretad man och förbannade sin högljudde granne.

     Han stoppade ner sin kam i innerfickan på kavajen och kände sig så upplivad av det ljudliga oväsen han hade lyckats åstadkomma, att han började fundera på om han istället för att ta en taxi till Rådhusplatsen, skulle promenera. Det kunde väl maximalt röra sig om en promenad på en halvtimme trodde han. Men när den nyfunna entusiasmen strax lade sig, bestämde han sig ändå för taxi.

     Innan han tog på sig rocken kontrollerade han ytterligare en gång att fickpluntan låg på plats i innerfickan. Han hade redan greppat ytterdörrens handtag när han kände att han behövde lite mer styrka och han gick tillbaka in i rummet och halsade direkt ur flaskan med Gammeldansk. Han enades med sig själv om att medicinen smakade betydligt bättre kyld i små glas än direkt ur flaskan, innan han öppnade och lämnade rummet.

Jag måste få tacka den italienske regissören Paolo Sorrentino för att han i sin film från 2013 ”Den stora skönheten”, löste en filmgåta för mig som jag har tänkt på länge. Filmgåta? Ja, hur står man ut med att se en film av Woody Allen? Jag har aldrig kunnat uthärda amerikanens småborgerliga, pladdriga självupptagenhet som alltid reproduceras i hans filmer.

Lösningen: Sorrentino gjorde en italiensk film och flyttade handlingen från New York till den nästan outhärdligt vackra italienska huvudstaden, sedan gjorde han sin film som om Federico Fellini (1920-1993) med sitt burleskeri, Luis Bunuel (1900-1983) med sin satiriska svärta och Andrej Tarkovskij (1932-1986) med sin otroliga förmåga att göra bilder som lever för alltid, hade samarbetat i filmskapandet.

Amerikanerna gav Sorrentinos film, ”Den stora skönheten”, en Oscar 2014 för bästa utländska film. Det var nog bara för att de tyckte sig känna igen Woody Allen i italienarens film. En Allen som Sorrentino hade lyckats göra sublim, hur omöjligt det än låter. Sedan förstod nog inte den amerikanska juryn filmens svärta. Jag tror de upplevde filmens innehåll som eftersträvansvärt. Men vad vet Dixi Stadelmann? Han är ju som alltid antiamerikan!

Jag sitter och njuter av en utmärkt italiensk film och kommer att tänka på – Woody Allen! Jag hoppas att inte Sorrentini blir förnärmad. Usch, jag borde tvätta min förstörda hjärna med stålull!

bild, jpsmedia.se

När är revolutionen laglig?

När den lyckas.

August Strindberg ur ”Liten katekes för underklassen”

Förutom en polishelikopter i luften såg jag inte en polis vid gårdagens 1:a-majfirande. Anses vi inte farliga längre, vi som drömmer om ett jämlikt och rättvist samhälle, där vi alla äger och styr tillsammans, där demokratin genomsyrar hela samhällsbygget?

Då får jag väl skaffa en raggig springare och en kosacksabel och bli en riktig samhällsomstörtare till nästa 1:a Maj.

bild, wikipedia.org