Den stora skönheten
Jag måste få tacka den italienske regissören Paolo Sorrentino för att han i sin film från 2013 ”Den stora skönheten”, löste en filmgåta för mig som jag har tänkt på länge. Filmgåta? Ja, hur står man ut med att se en film av Woody Allen? Jag har aldrig kunnat uthärda amerikanens småborgerliga, pladdriga självupptagenhet som alltid reproduceras i hans filmer.
Lösningen: Sorrentino gjorde en italiensk film och flyttade handlingen från New York till den nästan outhärdligt vackra italienska huvudstaden, sedan gjorde han sin film som om Federico Fellini (1920-1993) med sitt burleskeri, Luis Bunuel (1900-1983) med sin satiriska svärta och Andrej Tarkovskij (1932-1986) med sin otroliga förmåga att göra bilder som lever för alltid, hade samarbetat i filmskapandet.
Amerikanerna gav Sorrentinos film, ”Den stora skönheten”, en Oscar 2014 för bästa utländska film. Det var nog bara för att de tyckte sig känna igen Woody Allen i italienarens film. En Allen som Sorrentino hade lyckats göra sublim, hur omöjligt det än låter. Sedan förstod nog inte den amerikanska juryn filmens svärta. Jag tror de upplevde filmens innehåll som eftersträvansvärt. Men vad vet Dixi Stadelmann? Han är ju som alltid antiamerikan!
Jag sitter och njuter av en utmärkt italiensk film och kommer att tänka på – Woody Allen! Jag hoppas att inte Sorrentini blir förnärmad. Usch, jag borde tvätta min förstörda hjärna med stålull!
bild, jpsmedia.se
