Troll-Karpov

 

Lite kusligt är det allt att jag tycks vara den enda som vet att om nätterna samlas trollen i Sannegården för att spela sina trollschackturneringar. Trots att de ibland bullrar och stökar omkring så att marken och husen vibrerar sover människorna lugnt vidare. Först strax innan gryningen kommer och när nattens mästare är korad drar trollen sig trötta tillbaka till skogarna mellan Göteborg och Borås för att vila ut i sina grottor. I morgonens bleka ljus finns det sedan inga spår kvar efter dem. Människorna tror att det bara är en konstnärlig installation som de ser längst in i hamnbassängen. Men jag vet. Spooky!

 

 

 

 


Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)

 

Han såg ut som en korsfäst

säger pappa

och tar en cocacola ur kylskåpet

Men pappa talade aldrig med mig om Che

Pappa pratar om hästarna på kapplöpningsbanan

och om en häst där som heter Quijote

 

På första sidan i El Mercurio

finns ett foto av Che

som jag klipper ut för att klistra in i min skrivbok

Jag sitter vid matsalsbordet

och läser om hur de dödade Che i en dalgång i Bolivia

och mamma kommer med ett glas mjölk

och tror att jag gör min geografiläxa

 

En gång dödade jag en sparv

med slangbåge

och fick fullt med blod på händerna

När jag blir lika gammal som pappa

skall jag inte spilla tid

på hästkapplöpningar i TV.

 

 

Dikt, ”Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)”, av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.

 

 

Bild, Che Guevara (1928 – 1967), wikipedia.org

 

 
 
 
 

Så var det även för mig som kommer ur arbetarklassen. Man satt där vid köksbordet som liten grabb och stavade sig igenom tidningen. Rakt igenom läste man, från ledarsidan till TV-programmen. Aptiten var glupande. Det gällde att skapa sin egen världsbild i motsats till den som trycktes ner i halsen av den ekonomiska makten. Man läste allt, tidningar, böcker men även reklam och fanns det inget annat när man satt och åt dög även mjölkpaketet. Läsas skulle det. Gåtan måste lösas. Varför ser det ut som det gör i livet? När man hittade Che Guevara sorterade man in honom som en hemlig guldklimp i sitt vetande. Alla bitar måste hittas i det hemliga pussel som förklarade världen, samhället och livet.

 

Jag minns också två smågrabbar, strax innan tonåren. En av dem hade fått ett luftgevär av sin pappa. Varför väckte vapen sådant intresse i den åldern? En varm högsommarförmiddag på landet tröttnade de på att skjuta prick på papptavlan uppsatt på ladväggen. Nu skulle det jagas på riktigt. I ordlöst samförstånd. Alla västernfilmer med indianer hade väl gjort sitt till. Två grabbar, ett luftgevär, en fick vara spanare, en bar vapnet skjutfärdig. En halvtimma i taget, sedan bytte man roller. Rättvist skulle det vara. Flera timmar på ängar och i skogen. Varmt, ingen fågel hittades inom skjutavstånd. Två besvikna killar, oförlösta, gick tillbaka mot ladan. Återupptog skjutandet mot ladväggen.

 

Då satt det plötsligt en talgoxe i häggen, inom skjutavstånd. De tittade på varandra i samförstånd. Han som hade geväret sköt. Kulan tog rakt i det gula bröstet, ett fjun av dun singlade långsamt mot marken. De skyndade sig fram till den tydligt livlösa fågeln. Men det fanns ingen glädje dem emellan, bara skam. De hämtade en spade och begravde fågeln under busken under tystnad. Det var fruktansvärt hett i solgasset. De tog cyklarna och åkte ner mot sjön för att bada. Vattnet svalkade inte riktigt som det brukade. De talade aldrig mer om fågeln och de sköt definitivt aldrig mer mot något levande. Och det var inte längre lika roligt att skjuta med geväret heller. En av de grabbarna var jag.

 


RSS 2.0