Obey the colors
Runt 1970 i bostadsområdet i Vallhamra där jag växte upp höll de flesta grabbarna på Blåvitt. Några hade GAIS närmast hjärtat. Öisare existerade knappast. Även jag ”valde” Blåvitt som fem-sex-åring. Kanske var det grupptrycket från de äldre killarna som bestämde.
En dag skulle jag och lillbrorsan få varsin fotbollsdräkt. Det var stort! Hela familjen åkte in till stan en ledig lördag. I en sportaffär som sålde göteborgslagens dräkter slog ett pojkhjärta stenhårt i bröstet av förväntan. Jag behövde inte hjälp av någon expedit för att hitta min dräkt. Jag hittade snabbt en blåvitt-tröja i min storlek och sprang stolt fram till mamma och pappa som tillsammans med brorsan väntade på att bli expedierade. Resultatet blev inte riktigt vad jag hade väntat mig. ”Nej”, sa mamma, ”du kan inte springa omkring i en randig pyjamasdräkt”. ”Usch va ful”, fyllde hon i. Pappa hängde på, han var ju Öisare, och det bestämdes utan prut att småkillarna skulle få varsin röd-blå öisdräkt. Brorsan sa ingenting, han var väl för liten och var nöjd med vilken mundering som helst. Jag protesterade, men tvingades vika mig inför övermakten. Två enade föräldrar besegrade man inte hur mycket man än gnällde. Barnuppfostran var lite annorlunda på den tiden och vi åkte hem med två öisdräkter i påsar. Och skall jag vara ärlig så lade sig min besvikelse ganska fort när vi kom hem och man fick prova den röda tröjan, de blå byxorna och de röd-blå strumporna framför spegeln. Det stora var ju egentligen att jag nu skulle kunna spela fotboll med grabbarna på gården i full fotbollsmundering. Även om den inte var blå-vit. Gnälligare än så var jag inte.
Hur många rynkade, misstrogna grabbnäsor jag hade stirrat på vet jag inte, men till slut efter flera månader blev jag så trött på att svara på den ständiga frågan: ”E du verkligen Öisare”? att jag slutade säga att jag höll på Blåvitt, men hade fått en öisdräkt av farsan. Nu blev ÖIS mitt hjärtas favoritlag. De kunde springa runt i sina pyjamaskläder. Jag var blå-röd för alltid och det har jag aldrig ångrat.
Bild, ”Obey the Colors” av konstnären Michael Kvium, editioncopenhagen.dk
Jag tolkar verket ”Obey the colors” av den danske konstnären Michael Kvium som den enskilda konstnärens maktlöshet gentemot Konsten. Artisten kan ha planerat att måla vad som helst, men ibland talar Konsten (med stort K) bara om för honom vad som gäller. Den här gången var det den röda och blå färgen som gällde. Bara att foga sig under villkoren; ”Obey the colors”.
Satan vad han är bra, Michael Kvium!
