Längst därinne
Tittar man ut över västra Sannegården på kvällen kan man ibland få se spektakulära solnedgångar. Jag har hört sägas att luftföroreningar spelar en viktig roll i detta. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Jo, det vet jag förresten, längst därinne är himlen ändå röd! Jag är så säker som man kan bli.
Och tror ni inte på mig får ni väl ändå lita på Lasse Tennander.
Den vinter som var
Redan i slutet av februari såg jag en man i kortbyxor och kortärmad tröja på kajen och nu har den första segelbåten lagt till i Sannegårdshamnen, så våren får väl sägas ha kommit. Men jag har fortfarande ett par vinterbilder jag vill visa och det kan väl ändå vara på sin plats så länge som natten fortfarande etablerar ”isfras” på vattenytan.
En krispig senvinterdag där en lite blek sol förgäves försöker få isen att svettas. Ännu är det många vinterdagar kvar i Sannegårdshamnen.
Här sitter vinterns sista fiskare på det som finns kvar av isen i Sannegårdshamnen. Det är bara att inse att nu är det våren som tar över. En gammal isfiskare och ”isjumpare” som jag vet hur svårt det kan vara att acceptera när det är dags att lämna vårisen i fred.
Det lär vara laxfisken sik som fiskarna söker här. Det är ingen fisk jag själv har erfarenhet av att fiska. I min ungdom när isen på Mjörn lockade var det mest abborre och en och annan gädda som hamnade på isen. Men rökt sik ska ju vara en delikatess.
Koncentrerad romankonst
Efter att ha läst Peter Handkes kortroman, ”Berättelse om ett liv”, nästan åttio sidor om hans österrikiska mammas tragiska liv som ändas med ett självmord nittonhundrasjuttioett, får jag en konstig tanke i huvudet: boken kanske är frystorkad? Visst har jag fått i mig näringen och den har gjort nytta i mitt kroppsliga system, men det var satan vad torrt det blev. Jag borde prova att lägga den i blöt, då kanske den sväller upp till en god och näringsrik fullängdsroman.
Kanske hädar jag, österrikaren Peter Handke fick ju nobelpriset i litteratur för ett par år sedan (2019). Det kan väl inte ha undgått någon, sådant bråk det blev kring Handkes person. Han hade ju den dåliga smaken att sjunga en annan sång än den påbjudna om det jugoslaviska kriget. Mannen hävdade på fullt allvar att allt jävulskap inte kunde lastas Serbien utan det fanns andra intressenter inblandade som också borde påföras skuld. Det får man tydligen inte göra att döma av vilket bråk det blev. Så vem är jag att ha synpunkter på hur Handke skriver, men lite mer kött på benen än vad han ger mig i ”Berättelse om ett liv” hade jag önskat mig. Teckningen av historien och samhället hade jag önskat betydligt fylligare, som det är nu är det i stort sett bara nazitiden som ger avtryck. Måhända är det Handkes avsikt? Har man upplevt det andra världskriget bleknar allt annat bort, både för individen och samhällskollektivet.
Handkes sätt att skriva lämnar en text som inte riktigt är en lika koncentrerad massa som världsrymdens svarta hål, men nästan. Hans text efterlämnar något litet av ljus, men bara minimalt. Texten nedan är tagen ur ”Berättelse om ett liv” och beskriver på ett koncentrerat, torrt och sakligt sätt kvinnans ställning i ett borgerligt, djupt katolskt Österrike, ett land där nazismen frodades.
”Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden. Det var bara ur pojkarnas händer som spåkvinnorna på marknaderna läste på allvar; för kvinnornas del var denna framtid ändå bara ett skämt.
Ingen möjlighet, allting redan förutsett: lite skoj, ett fnitter, ett kort rus, sedan för första gången den främmande min som man började hushålla med, de första barnen, att efter sysslorna i köket sitta med en stund, att från början ingen lyssnade till en, att själv lyssna allt mindre, tala för sig själv, sedan ont i benen, åderbråck, sedan bara ett mummel i sömnen, underlivskräfta, och med döden har det förutsedda slutligen gått i uppfyllelse. Så kallades ju redan stadierna i en barnlek som ofta lektes av flickorna i trakten: trött / matt / sjuk / svårt sjuk / död.”
Bild, Peter Handke, wikipedia.org
Grundbulten
Privatkapitalistisk marknadsekonomi med liberal politisk överbyggnad skall råda över hela jordklotet.
USA behärskar och styr världen genom en global politisk hegemoni säkerställd med överlägsen krigsmakt, ekonomisk styrka och kulturell dominans.
Ingenting annat är möjligt. Inget annat skall vara möjligt. Propagandans uppgift är att säkerställa den ordningen.
Propagandavällingen sköljer över mig med aldrig avtagande styrka. Jag äter och äter, jag sväljer och sväljer. Tills jag spyr. Det känns som om jag kvävs.
Ingen skall någonsin hitta verktyget som kan användas för att lossa grundbulten som förankrar världen i denna modell.
