dixistadelmann.se

Låt oss hoppas att klimatmötet i Paris, som öppnades idag, blir mer lyckat än fiaskot i Köpenhamn 2009, där man helt misslyckades med att ta fram ett nytt klimatavtal.

Texten nedan skrevs 2009, men äger fortfarande aktualitet.

Klimatmötet i Köpenhamn som avslutades i förra månaden, utan några avgörande framgångar för vår gemensamma kamp mot klimatförändrande utsläpp, var ett belysande exempel på hur Sveriges ställning i världen har förändrats under de senaste decennierna. Vårt land fungerade tidigare som en brobyggare mellan de tidigt industrialiserade länderna och utvecklingsländerna. Nu är vår identifikation total med den rika västvärlden. Ett exempel på detta är statminister Reinfeldts uttalande efter den misslyckade Köpenhamnskonferensen, där han konsekvent skyllde misslyckandet på utvecklingsländerna med Kina i spetsen.

För ett tiotal år sedan, i en diskussion kring lunchbordet på jobbet, talade vi om klimatförändrande utsläpp. Frågan var för den breda allmänheten relativt ny och vår kunskapsbas var ganska ranglig. Efteråt roade jag mig med att plocka fram siffror som diskussionsunderlag och dessa chockerade de flesta. Om Kinas utsläpp per capita fick vara utgångspunkten, med index 100, så var Sveriges index per capita 500 och USA:s närmast chockerande siffror, 1000. Idag har Kinas klimatutsläpp, med landets snabba ekonomiska utveckling som bakgrund ökat, men Kinas utsläpp är fortfarande bara cirka 25 procent av USA:s, per capita. Det är belysande siffror. Före 1976 var Kinas klimatpåverkan försumbar och då hade de industrialiserade länderna haft klimatutsläpp i nästan två hundra år. I klimatfrågan måste västvärlden ta på sig huvudansvaret och inte minst viktigt, kostnaderna.

Ett sätt att blanda bort korten är att hänföra klimatutsläppen till nation. Då blir givetvis Kina en stor utsläppsnation på grund av sin gigantiska befolkning, men detta kan inte vara ett korrekt sätt att se på saken. Med samma sätt att resonera skulle det i en ransoneringssituation, som tex i Sverige under andra världskriget, varit korrekt för ett hushåll om två personer att protestera mot att grannen hade större tilldelning. Det faktum att grannfamiljen bestod av tio personer skulle inte påverka tilldelningen; ett ganska absurt sätt att diskutera.

Länder som Kina, Indien och Brasilien måste givetvis dra sitt strå till stacken, men det tyngsta lasset måste västvärlden dra, med USA i spetsen. Dagens största klimatbov är inte Kina, det är USA.

Han täckte över henne igen. Handen stack fortfarande fram eftersom han inte kunde förmå sig att ta i den döda kroppen. Han släckte ljuset i rummet och stängde dörren efter sig när han gick ut.

     Vid köksbordet satt Jonas med huvudet i händerna som helt dolde hans ansikte. Han snyftade lågt i en iteration till synes utan slut:

- Vad har jag gjort. Vad har jag gjort. Vad har jag gjort.....

Tårarna hade blött bordsytan mellan hans armbågar. Tommy stannade en meter framför honom, oförmögen att röra sig vidare, som om orken precis bara hade räckt dit. Det var som om hans jag hade stigit ur kroppen och beskådade en scen i ett skådespel, en tragedi, där det oerhörda just hade hänt. Han såg smärtan hos den stående. Kampen speglades i hans ansikte och trots att munnen var öppen som om han skrek, kom inte ett ljud över hans läppar, ändå var han som åskådare tvungen att trycka händerna mot öronen för att stå ut med det hjärtskärande skriket, som var hans eget.

     Till slut blev han tvungen, eftersom det inte fanns någon annan utväg, att stiga in i skeendet igen och med en övermäktig ansträngning, lyckades han ta det steget som fattades för att han skulle nå fram till Jonas. Han lade sin hand på Jonas axel i en vanmäktig gest och detta bröt förtrollningen. Jonas slutade att snyfta och tittade upp med sitt svullna rödgråtna ansikte.

- Vi måste härifrån, sa han.

Tommy svarade inte. Han förmådde helt enkelt inte. Vad var det Jonas föreslog? Skulle de fly som två brottslingar? Skulle han själv bli medbrottsling till en mördare? Varför skulle han skydda Jonas, som uppenbarligen hade mördat en oskyldig kvinna? Varför skulle han känna större solidaritet med Jonas som förövare, än med hans offer Dorthe? Tankarna rusade genom hans huvud.

     Jonas reste sig plötsligt, gick ut i köket och stirrade ut i mörkret genom köksfönstret.

- Jag tror inte någon har sett oss. Det var ju mörkt när vi kom, sa han, samtidigt som han vände sig mot Tommy igen.

Kyparen på krogen såg ju oss tillsammans med Dorthe, har han glömt det, tänkte Tommy, men fortsatte att vara tyst.

- Vi måste härifrån, upprepade Jonas desperat.

Han kunde inte stå still utan trampade fram och tillbaka i köket, som om golvet hade varit en glödande kolbädd.

- För fan Tommy....

Han kom inte längre innan Tommy avbröt honom.

- Varför dödade du henne, frågade han så lugnt han kunde, trots detta hörde han hur rösten darrade.

- Va fan menar du, svarade Jonas aggressivt och anklagande.

- Ja hon dödade väl för fan inte sig själv, skrek han ursinnigt tillbaka.

Tommys direkt uppblossande vrede skar som en kniv genom chockens draperier, förlamningen släppte och han kände att han hade återfått möjligheten att handla. Jonas hade stannat nu och stirrade tillbaka på honom. Det var ett jagat djurs ögon som Tommy såg. Han samlade sig återigen och sa så lugnt han kunde:

- Jonas jag ringer polisen nu. Det är det enda vi kan göra.

Jonas vacklade till, tog ett steg framåt och fick tag i köksbänken. Han hade förlorat all färg i ansiktet och det såg ut som om han var på väg att svimma. Tommy lyfte snabbt fram en av köksstolarna och hjälpte honom att sätta sig. Det var som om all kraft med ens hade försvunnit ur hans kropp och han sjönk ihop som en mycket gammal man där på stolen.

     Tommy vände sig om och gick mot telefonen som hängde på väggen vid köksbordet. Han lyfte på luren och slog de tre siffrorna, men kände i samma stund att han måste sätta sig. Han såg på Jonas som satt kvar på sin stol, men blev tvungen att vända bort blicken för att orka genomföra det han ämnade göra.

     Då hörde han några snabba steg bakom sin rygg och instinktivt böjde han sig framåt i ett försök att skydda sig. Jonas träffade hans rygg med en kraft som fick dem båda att handlöst fara in i väggen. Sedan blev allt ett inferno av pumpande adrenalin, intrasslade armar och ben och någonstans däremellan blänkte det till av vasst stål. Tommy slog med all den kraft han kunde uppbåda med telefonluren, vars sladd hade slitits av, mot huvudet på Jonas. Slaget tog i pannan, men luren var för lätt för att slaget skulle få full effekt. I samma stund kände han hur det brände till i armen och han tappade den spräckta luren. Han pressades neråt mot golvet och hans enda tanke var att han måste skydda sig mot kniven som höjdes mot taket. I ren dödsskräck slog han ut med vänster knytnäve och kniven föll mot golvet. I samma stund översköljdes han av en varm pumpande vätska. Kroppen som hade pressat honom mot golvet slappnade sakta av och blev till sist bara tung. Han knuffade av sig bördan, rullade runt och kände att han var fri, innan han drogs ner i det svarta djupet.

     En dunkande smärta från höger underarm väckte honom sakta till liv, trots att han hela tiden kämpade emot och bara ville sjunka neråt igen. Han vaknade till något som såg ut som en slaktplats. Bredvid honom låg en kropp på magen med ansiktet bortvänt. De båda var förenade av att de badade i samma blodpöl. Tommy satte sig sakta och mödosamt upp. Att döma av blodmängden på golvet måste Jonas vara död, konstaterade han kallt. Han lyfte den helt nedblodade underarmen för att undersöka såret. Det var ett djupt skärsår som fortsatte att blöda, men annars inte så farligt, bedömde han. Han reste sig och gick på vingliga ben mot diskbänken, där han hittade en kökshandduk som han förband underarmen med.

     Han upplevde en märklig känsla av att vara bortkopplad. Det var som om kroppen var en maskin som styrdes av, inte en mänsklig hjärna med intellekt och känslor, utan av ett dataprogram, som måste ha skrivits av en psykopat till programmerare. Han frös och när han kände på sina händer var de iskalla. Han såg sig själv i köksfönstrets spegelbild och konstaterade att hela han var nedblodad, från topp till tå.

     Det fanns ingen tid att förlora. Klockan var halv två och till gryningen måste han vara här ifrån. Han gick fram till kroppen och vände på den. Det fanns ett djupt skärsår på sidan av halsen. Halspulsådern måste ha blivit avskuren. Kniven låg kvar vid väggen, en brödkniv med svart plasthandtag. Han tog tag i båda armarna och släpade kroppen över köksgolvet bort mot rummet där Dorthes döda kropp låg, men ångrade sig och valde istället sovrummet bredvid. Därinne lyfte han upp den tunga kroppen på sängen. Han ordnade sedan till liket så att det låg på rygg med en kudde under huvudet och med armarna utefter sidorna, innan han lämnade rummet.

     På köksväggen hängde telefonen kvar utan lur. Han bedömde att telefonsamtalet hade brutits innan han hade kommit fram. Det borde betyda att ingen polis var på väg hit. Det var viktigt.

     Han gick ut till bilen och hämtade sin väska med kläder. Där uppe lyste stjärnorna och månen som om ingenting hade hänt. Och ur deras perspektiv hade väl inget hänt konstaterade han torrt.

     När han kom in igen låste han ytterdörren. Han försökte undvika att trampa i allt blod som nu sakta torkade på golvet. Trots att han fortfarande frös kände han hur en koncentrerad kallsvett bröt fram längs ryggraden och under armarna. Han lyfte på den skadade högerarmen och sniffade i armhålan; det luktade kattpiss.

     Det fanns bara ett sätt att bli av med det blod som hade sköljt över honom. Han måste duscha och byta klädet. Kläderna la han i en hög på golvet vid toalettstolen, innan han klev in i duschen. Temperaturen var tillräcklig för att skålla grisar kändes det som, men snart hade huden vant sig och han kände hur han snabbt tinade upp. Han tvålade in sig med innehållet i en schampoflaska som hängde i duschen. Det luktade söt kokos.

     Efteråt klädde han sig igen med de renaste och minst skrynkliga kläder han kunde hitta i sin väska. En ny handduk fick tjänstgöra som tryckförband över såret, som hade börjat blöda igen efter duschen. De gamla kläderna lät han ligga kvar där de låg. Han gick sedan runt i hela huset och släckte överallt. I hallen tog han på sig rocken och skorna, gick sedan återigen ut till bilen och lade in sin väska i bagaget. Han lyfte ut reservdunken med bensin, skakade den lätt för att kontrollera bensinmängden. Det skulle räcka, tänkte han lättad.

     Den ved som fanns kvar i stället vid kaminen la han i soffan i vardagsrummet, sedan skvätte han ut bensin. Den sista bensinen använde han som ett spår till ytterdörren. Han såg till att hallmattan vättes rejält. Den tomma dunken lät han stå i hallen.

     När han skulle tända på, hade han inget att tända med, så han blev tvungen att gå in igen för att hämta tändstickorna från kaminen; där hittade han också lite tidningspapper. Det vilade nu en tung stank av bensin därinne och det var en lättnad att komma ut igen.

     Han tände på tidningspappret i handen och kastade in den brinnande bollen så att den träffade den impregnerade hallmattan, innan han snabbt stängde dörren.

     Medan han gick mot bilen kunde han se genom köksfönstret hur lågorna girigt slog upp därinne. Det var ett likbål som brann.

Känner du någon som är illitterat, ja rent av analfabet? Egentligen helt imbecill och debil.

Sörj inte! Arbetsmarknaden är inte helt stängd. Hos oss på Säpo finns det alltid plats för sådana förmågor. Vårt enda villkor: stabilt borgerlig livsåskådning.

Vadå? Skorna bak och fram och saliv i mungipan? Det ordnar vi till. Vi gör folk av vad som helst! På Säpo finns det plats.

Bild, dn.se

Hon svängde in på uppfarten till huset, stannade och slog av motorn. Två bildörrar öppnades och stängdes snabbt igen. Han krånglade sig ur baksätet och gick sedan mot bagageluckan med bilnycklarna som han fått av Dorthe i handen. Hon och Jonas hade redan försvunnit in i huset. Han såg mot den vitmålade ytterdörren som var stängd. När han lyfte ner cykeln och ställde den bredvid bilen tändes husets ytterbelysning. Innan han gick upp mot huset ångrade han sig och flyttade cykeln en bit längre bort från bilen för att den inte skulle träffa bilen om den välte på det förrädiska naturgrusunderlaget; ett underlag som han själv hade svårigheter att bemästra. Fötterna hade en tendens att rulla på stenarna om han inte såg upp. Han kände sig nästan som ett vikingaskepp i österled som för tusen år sedan fraktades på land genom att rullas på stockar mellan floderna.

     Innan han steg in vände han sig om och såg att grannhusen var dolda bakom den höga och rikliga växtligheten, trots att löven hade fallit för hösten. Huset var omgärdat av en granhäck och kunde lika gärna ha legat långt ut i ödsligheten som i det här sommarhusområdet.

     Han steg in i den lilla trånga hallen, hängde av sig rocken och tog av de sandiga skorna. I köket som avgränsades av en vitkalkad halvvägg höll redan Dorthe på att brygga kaffe. Jonas svassade vid hennes sida som en ivrig hundvalp med sina alltför stora, lite osäkra tassar och hjälpte till med att duka fram. Tommy kunde inte undvika att se ljuset i hans våta blanka ögon.

     När hon fick se honom komma in sken hon upp och önskade honom välkommen åter, innan hon bad honom tända i kaminen. Och det var inte utan att det behövdes, han kände hur kallt golvet var genom de tunna strumporna.

     Snart brann det en sprakande värmande björkvedsbrasa i kaminen framför honom. Han satt på huk och värmde händerna mot den strålande värmen. Aldrig hade han kunnat tro att han skulle återvända hit, men nu var han här igen och om det var bra eller dåligt kunde han inte säga något om; de slapp i alla fall att sova i bilen, tänkte han i ett försök att vara krass.

     De åt smörrebröd som hon hade tagit med sig från restaurangen och drack öl och Ålborg akvavit. Akvaviten kom fram först sedan Jonas, fräck som alltid, hade frågat efter den, eftersom smörrebröd som han utryckte det ”krävde” starka drycker. Efter viss tvekan hade hon hämtat fram den tillsammans med tre nubbeglas ur ett underskåp i köket. Hon hade ju sett i vilket tillstånd de hade befunnit sig i på krogen och även om de i viss mån hade nyktrat till nu, tycktes hon vara av den åsikten att en viss försiktighet krävdes.

     Stämningen blev hög i takt med att dryckerna inmundigades. Snart var även Dorthe rejält slirig. Tommy överraskade henne genom att kunna namnen på smörrebröden, ”sol över Gudhjem” och ”veterinärens nattamat”. Normalt var han lite skeptisk till att äta rå dansk äggula, den kunde ju innehålla salmonella, veterinärens köttgele var heller ingen favorit, men vad betydde det, nu hade han gått igång rejält. Mat och dryck slank ner utan sans och med stora bokstäver och yviga gester förklarade han gång på gång sin kärlek till Danmark och allt danskt. Blev han avbruten, tystnade han bara tillfälligt, medan han samlade sig för att på nytt kunna bryta in, så fort chansen gavs. Han älskade Bornholm, Ida Davidsen, Köpenhamn och Gilleleje, Nexö, och mycket annat också, i all oändlighet. Men just i denna stund älskade han de blonda danska kvinnorna mest av allt, men det vågade han inte säga med risk för att vara alltför patetisk. Dorthes skratt förvandlade akvaviten ( fy satan för ljummet kumminkryddat brännvin) till pärlande champagne, vars bubblor blockerade all normal trafik i hjärnan och snart var han hjälplöst förlorad.

     Måltiden bröts efter kaffet av att en skiva sattes på och utan att han fattade hur det gick till var han plötsligt uppe på vardagsrumsgolvet med Dorthe i famnen. Han försökte att koncentrera sig på det han gjorde, men doften av hennes hår gjorde honom yr. Han svävade bort och långt därinne i gammelskogen, mellan granstammarna, kom han att se Frödings bergatroll och de gömda orden med sin lagringsplats långt därinne i hjärnans vindlingar hittade otroligt nog sin väg fram, trots bubblorna:

Men hon var vänögd och mildögd

och såg milt på mig, gamle klumpkloss,

fast jag är ondögd och vildögd

och allt vänt flyktar bort från oss

Jag ville klapp’na och kyss’na,

fast jag har  allt en för ful trut,

jag ville vagg’na och vyss’na

och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och trots att han kämpade emot brast han ut i skratt, bilden av trollet och flickan var alltför slående. Dorthe tog överraskad ett steg bakåt och han blev tvungen att släppa henne. I samma stund var Jonas där och tog över hans plats. Själv blev han blev stående övergiven mitt på golvet och skrattet torkade sedan snabbt in på hans läppar. Svett och trött gick han mot altandörren för att komma ut och hämta luft. Han öppnade dörren, stannade i steget som om han hade ångrat sig, vände sig om och såg Jonas och Dorthe dansande kind mot kind, beslutade sig återigen och gick ut.

     Natten var stjärnklar och en halvmåne lyste mjukt bakom en grantopp. Hustaket gick ut över trädäcket och täckte det halvvägs. Inne vid husväggen stod en stol och ett bord kvar sedan sommaren. Han drog fram stolen och bordet och satte sig. Gradvis gick kroppstemperaturen ner och svetten torkade, men han frös ändå inte. Han lutade sig tillbaka, lade upp fötterna på bordet och domnade långsamt bort.

     Han kom till sans igen med ett ryck. Något hade väckt honom. Han satte sig upp och lyssnade. Musiken hade tystnat och han hörde ingenting förutom en svag vind som gled fram mellan träden. Han försökte intala sig att han hade inbillat sig, men det var ett skrik han hade hört, ett kvinnoskrik.

     Vardagsrummet var tomt, likaså köket. Han stannade och tittade åt höger, där huset avslutades i en mörk korridor med en dörr i änden, vilken fungerade som köksingång. Från denna korridor fanns en ingång till ett grovkök och en annan ingång till ett gästrum med toalett. Han lyssnade. Det var tyst. Försiktigt vände han sig om och spanade tillbaka mot gästrummet som mynnade i vardagsrummet vid altandörren. Dörren var stängd. Han kände hjärtat banka i bröstet. Med så ljudlösa steg han kunde åstadkomma vände han mot vänster, mot sovrummen och badrummet.

     Utanför ett av sovrummen stannade han igen. Han hade hört ljud. Plötsligt slogs dörren upp och ut kom Jonas farande. Han var tvungen att tvärstanna för att inte krocka med Tommy, vars hjärta precis hade slagit ett dubbelslag av chocken. Jonas hade bar överkropp och blödde sakta, från vad som såg ut som ett rivsår från vänster axel ner mot bröstvårtan, men det som fångade Tommy var hans ögon. Jonas blev stående med sina uppspärrade skräckslagna ögon. Med sina lätt böjda ben och med armarna uppdragna mot bröstkorgen i en slags balansställning, liknade han en brottare.

- Vad har hänt, frågade Tommy med en obehagligt gäll röst, som hämtade sin luft strax under nyckelbenen.

- Jonas vad har hänt, skrek han igen, utan att ha inväntat svar.

Jonas snuddade vid honom när han tyst stapplade förbi.

     Tommy gick in i det mörka sovrummet, kämpande med en motvilja som hotade att kväva honom och tände ljuset.

     På golvet bredvid den obäddade dubbelsängen låg Jonas skjorta slängd. Blicken svepte vidare över sängen. Båda täckena låg i en hög på ena sidan. Då såg han handen. En hand stack ut! Med två snabba steg var han framme och med ett ryck slet han undan täckena.

     Han hade aldrig tidigare sett en död människa annat än på bild, men det stod ögonblickligen klart för honom att hon var död. Han behövde inte ens försöka lokalisera någon puls eller vad man nu gjorde för att avgöra om en människa verkligen var död. Hennes ansikte talade om att livet hade flytt. Det fanns ingenting kvar. Dorthe är död, skrek det i hans öron. Först nu såg han att hon var naken.

Den kvällen gick Charlotte ut i trädgården med trädgårdsmästaren och pekade på den höga muren.

”Jag vill”, sade hon, ”ha något däruppe”.

Den gamle mannen kände till den lilla flickans kärlek till blommor.

”Pelargoner”, föreslog han med ett leende.

Flickan såg uttryckslöst på murkrönet.

”Taggtråd”, sade hon.

Peter Hoeg ur novellen ”Försök med kärlekens varaktighet”, ur novellsamlingen ”Berättelser om natten”.

Den danske författaren Peter Hoeg är så talangfull och så skicklig att man ibland blir nästan andlös när man läser honom. Det enda jag kan sakna är att han inte oftare skriver med sitt hjärteblod. Det blir lite för ofta stilövningar, visserligen på allra högsta litterära nivå, men jag saknar som sagt var hjärteblod. Trots denna invändning är Hoegs novellsamling ”Berättelser om natten” ett rasande skickligt verk. Annars ligger hans roman ”De kanske lämpade” mig varmast om hjärtat.

Man är inte van att hitta politik hos skönanden Peter Hoeg, men ett politiskt djur som jag kan finna politik nästan överallt. Pelargoner är bilden av folkhemmet och välfärdssamhället, en svunnen tid. Taggtråden är vad vi fick av nyliberalismen. När den den blå högern förenar sig med den bruna högern – då lilla människa är det dags att springa för allt vad tygen håller.

Till slut hade han lyckats övertyga Jonas om att de skulle stanna kvar en natt till i Danmark. Han var ganska säker på att Jonas hade överdrivit och till och med spelat teater, även om han måste erkänna att Jonas hade varit mycket övertygande i sin uppvisade motvilja. Och visst hade hans först uttalade argument, vilka hade burits fram av en röst som hade klingat falskt till och med i hans egna öron, varit lätta som pimpsten, för sanningen som visar upp det egna jagets svaghet nedtecknas inte med ljusblått bläck och med sirlig skrift på papper, utan den ristas med möda i bohusgranit och han hade därför varit tvungen att närma sig en kärna av djup smärta i sina försök att övertala Jonas.

     Det var inte för att han ville visa Jonas Danmarks ”riviera” som de nu var på väg mot Hornbäck, utan för att han behövde som han sa ”samla sig för att återigen orka stiga in i verkligheten”. Jonas menade med ett snett leende och en axelryckning, att om det räckte med några timmar ytterligare i Danmark för att åstadkomma detta, så skulle inte han stå i vägen, men sedan skulle de hem om han så skulle bli tvungen att leverera honom i en ihopknuten säck. Tommy fick även lova honom att tala med Karin om förseningen.

     På Brugsen i Hornbäck inhandlade de en hela whisky, sedan körde de ner mot havet och parkerade bilen på grusplanen framför sjukhuset. Det var mitt på dagen och Tommy föreslog att de skulle ta en promenad och andas lite havsluft innan de checkade in på hotellet. Han kände ett tryck över bröstet som han trodde skulle lätta bara han fick se havet. Jonas protesterade inte, kanske hade han bestämt sig för att Tommy skulle få bestämma schemat tills de i morgon vände hemåt igen.

     Ute på piren som fungerade som vågbrytare satte de sig på en bänk. Innanför guppade fritidsbåtarna lojt och drog förstrött i förtöjningarna i den svaga vinden. Det dröjde inte länge förrän de båda frös trots solen och eftersom de inte behövde köra bil mer under dagen, då hotellet låg inom gångavstånd, släppte de anden ur flaskan. Det bärnstensfärgade destillatet rann längs ryggraden ner i magsäcken, vilket fick Tommy att rysa, trots den goda värmen som uppstod. Jonas reste sig efter ytterligare några klunkar och tog trappan ner till stranden. Snart kunde han höra hur Jonas ropade, vilket han försökte ignorera i det längsta, men till slut gav han upp och reste sig för att se vad som stod på.

     Därnere i den fina sanden hade Jonas hittat en övergiven, urblekt, halvt punkterad fotboll i plast, med vilken han sprang omkring och spelade. Han var Torbjörn Nilsson, som inför 33 000 åskådare just höll på att avgöra derbyt mot Öis, med ett hårt pressat långskott som precis smet under Sven Andersson. 2 - 1 till Blåvitt! Men medan han firade målet med en Brolinpiruett (som höll på att sluta med att han satte sig på baken), var plötsligt Tommy på väg framåt med bollen. Dålig kondition och övervikt var inget hinder för att han skulle förvandlas till Sören Börjesson, som med en suveränt behärskad lång tvåfotsdribbling lurade det blåvita försvaret upp på läktaren, innan han retfullt enkelt smekte in bollen, som med sin punktering flög som en luftvärnsbeskjuten kråka, in i det bortre krysset. Thomas Wernersson stod i ögonblicket lika tungt fastvuxen som sfinxen i Egyptens öken och hade bara att hämta ut bollen efteråt.

     Sedan böljade spelet fram och tillbaka. Trots att bröstet gick som en blåsbälg och att två knutna nävar kring lungorna hindrade dem att ta upp tillräckligt med syre, kämpade Tommy på och med en höfttackling lyckades han faktiskt nästan skicka ut sin motståndare i havet.

- Gult kort domarn!

Den efterföljande frisparken drog Torbjörn Nilsson, med en misslyckad skruvad utsida, rakt ut i sjön och därmed var matchen över, (6 - 6 mellan IFK Göteborg och Örgryte IS).

     Det dröjde en stund innan de båda kombattanterna hade fått ner pulsen så pass att de kunde tala igen, men efter att ha delat på lite sportdryck (skotsk), enades de om att det var dags att gå till hotellet och börja förberedelserna inför kvällen. Tommy hade bott där ett par sommarveckor några år tidigare och visste att de hade en bra matsal med en fantastisk havsutsikt. Han behövde inte heller gräva alltför djupt i minnet för att få fram att han hade ätit en fint gravad östersjölax där. Alla som serverade vildfångad östersjölax, istället för den norska broilerlaxen, var värda att saluteras. Förrätten hade han följt upp med kalvlever Anglais; mycket gott hade det varit.

     På väg till hotellet med sanddynerna som skymde havet på höger sida om vägen, gick de förbi restaurangen där han hade ätit några dagar tidigare. Dorthe Jensen, undrar om hon jobbar idag, tänkte han. Dorthe Jensen, han smakade på namnet igen, vände det i munnen, lät det glida över tungan, innan han svalde i smyg när han hörde Jonas fotsteg bredvid sig igen. Bagaget var tungt och vänsterbenet värkte. Hur fan hade han kunnat springa omkring som en pojkspoling och spela boll, då fick han väl skylla sig själv. Det var bara att bita ihop. I ögonvrån såg han Jonas gå med sviktande spänstiga steg.

     I kurvan låg minigolfbanan med sitt korvhak, givetvis var det stängt för säsongen, utom för sanden och löven som rasslade torrt på banorna. Enstaka bilar körde förbi, några människor i övrigt såg han inte till.

     De svängde in till höger, in bland de fashionabla sommarvillorna. Det fanns tydligen också en del bofasta här, för han såg en hårt sminkad kvinna med lysande röda läppar genom ett fönster. Hon stod och diskade med en cigarett hängande i munnen. Han hörde ljud som från en byggarbetsplats på avstånd, men tänkte inte mer på det. Jonas kommenterade villorna de gick förbi. Han svarade inte utan bet ihop. Vad trött han var! Ljudet växte gradvis till och blev allt mer påträngande. När gatan öppnade sig mot en öppen plats blev han stående helt perplex mitt i oljudet från en grävmaskin och flera tryckluftsborrar.

     Hans hotell var bara ett tomt skal och en byggarbetsplats. Hela markplanet var urblåst och man kunde se stranden på andra sidan, rakt igenom det som tidigare hade varit receptionen. Jonas hade väl inte fattat att det var hotellet de hade kommit fram till, för han tog ingen notis om att Tommy hade stannat, utan fortsatte att gå som om ingenting hade hänt. En bit längre fram stannade han vid en skylt som väckte hans uppmärksamhet och läste högt så att även Tommy kunde höra trots oväsendet, att hotellet var nedlagt och nu höll på att byggas om till bostadsrätter som skulle vara klara för inflyttning till sommaren.

     Jonas skrattade fortfarande när han kom tillbaka till platsen där Tommy stod som förlamad. Han tyckte tydligen att saken hade en komisk sida och berusningen gjorde väl också sitt till. Tommy däremot som inte hade något förslag på alternativt boende vid den här årstiden, tog det hela som ett personligt misslyckande. Båda två var berusade, så de kunde inte ta bilen och åka därifrån heller. Jonas föreslog att de snabbast möjligt skulle slå till på en etagevåning, då kanske de skulle kunna flytta in till midsommar, men den kommande vintern kunde nog bli jävligt kall, trodde han. Kanske kunde ett gasolkök hålla uppe värmen i bilen? Tommy vände sig bort med en trött grimas, måttligt road. Det fanns inget annat att göra än att vandra samma väg tillbaka till bilen, vilket de gjorde.

     I bagaget stuvade de återigen in sitt pick och pack. Tommy låste och stoppade ner nyckeln i rockfickan. Det började bli sen eftermiddag och solen hade försvunnit mot väster. Den tidigare varma höstdagen hade nu blivit betydligt kyligare. Himlen var klar och inga skyddande moln fanns att se; natten skulle bli kall. Blev det frost vid den här årstiden så nära havet, funderade Tommy. Vad skulle de göra nu? Jonas stod tyst och sparkade förstrött på småsten. Tommy bröt den växande tystnaden genom att föreslå att de skulle gå och äta middag, mest för att de inte kunde stå där och frysa längre.

     Han satte kurs tillbaka upp mot Brugsen, samma väg de hade kommit.  Där hade han sett en öppen krog, men Jonas kom snart med invändningar. Han tyckte restaurangen de hade gått förbi på väg till hotellet hade sett trevlig ut. Tommy protesterade i sin tur. Det var ju där hon arbetade. Kanske jobbade hon idag? Något sa honom att han inte skulle sammanföra Jonas och henne, men eftersom Jonas stod på sig och Tommy kände att han borde vara resonabel och egentligen inte hade några argument som han kunde ta fram inför Jonas, gick han efter att de hade delat ytterligare lite whisky, med på Jonas förslag. Vad kunde det göra för skada?

     Han såg henne redan utifrån genom fönstret och när de steg in i den tomma restaurangen sken hon välkomnande upp. Det var kanske tråkigt att inte ha några gäster att arbeta med, tänkte han, men sedan förstod han att det var honom hon hade känt igen. Hon kramade om honom (han förbannade det faktum att han säkert luktade sprit) och tackade ytterligare en gång för hans hjälp med cykeln i regnet. Hennes varma spontana glädje gjorde honom glad och generad, men Jonas blickar fick honom snabbt tillbaka till den krassa verkligheten. Han förstod vad Jonas misstänkte, men va fan låt honom tro vad han vill. Vad har han med det att göra? Jag har inget att dölja. Tankarna förargade honom, han behövde inte försvara sig, inte på något sätt. Det pulserade i den stela ömmande nacken igen.

     De åt en alldeles utomordentligt god måltid, speciellt den inledande räksoppan, som var kokt med ett stänk av konjak, blev bådas favorit. Och efter att han hade berättat för Jonas hur han hade träffat Dorthe, (han försökte att inte se det som en eftergift), hade även Jonas tinat upp. De hade mycket trevligt, eftersom restaurangen inte hade några andra gäster och Dorthe kunde därmed ägna dem hela sin uppmärksamhet.

     Vid kaffet kom frågan han var rädd för:

- Var bor ni?

Hans tvekan gav Jonas chansen; han berättade om hur de hade stått vid bygget som två fån och om hur de antagligen skulle vara tvungna att sova i bilen, trots kylan, om inget annat mot förmodan dök upp. Tommy kunde inte göra annat än att lyssna när Jonas fiskade med den agnade kroken. Jonas tycktes inte ens notera att Tommy trampade på hans fot under bordet utan pladdrade bara på. Den förstämning som uppstod i tystnaden efter Jonas bröt Tommy genom att be om att få betala. Protesten som han såg skulle komma från Jonas, tystade han med en hård blick och snart efter ett mycket kort avsked var de ute i mörkret igen.

     Hela vägen till krogen uppe vid Brugsen skällde han ut Jonas för att han så skamlöst hade försökt tvinga henne att ta emot dem som nattgäster. När de kom fram lyste det i fönstren, vilket fick honom att andas ut. Blotta tanken på att stället kunde ha varit stängt fick honom att rysa.

De hade inte varit där länge när de fåtaliga övriga gästerna började att troppa av och snart var de ensamma kvar. Trots detta fick kyparen jobba hårt med att bära fram öl till dem. Tyst och koncentrerat hällde de den levererade ölen ner i halsarna, som om det var en bisarr tävling de höll på med.

     Plötsligt stod hon där utan att någon av dem hade sett henne komma och att döma av det hon fick se var det i sista minuten hon hade dykt upp, bara en stund till hade räckt för att det skulle ha gått helt över styr. Hon förklarade för dem att de gärna fick sova över hos henne, hon hade ju ett helt hus för sig själv, men hon hade ett villkor. De fick lova att ta varsin stark kopp kaffe och sedan promenera den långa vägen till bilen, där hon skulle möta dem.

     Det var en lättad kypare som såg dem lämna krogen. Som två vanartiga skolpojkar med smutsiga skor lommade de iväg åt höger medan Dorthe korsade gatan och tog av åt vänster ner mot hamnen.

Örgryte IS besegrade Mjällby AIF i två jämna och heta kvalmatcher och därmed är ÖIS klara för Superetten nästa år.

Inga mer patologiska försök att spela boll i fotbollens träskserier igen; tack! I fortsättningen blir det Superettan och sedan Allsvenskan för mitt Örgryte IS.

Så där ja, nu kan vi börja snacka fotboll igen!

Resultat MotoGP, Spanien, Valencia:

1. Jorge Lorenzo, Yamaha

2. Marc Marquez, Honda

3. Dani Pedrosa, Honda

4. Valentino Rossi, Yamaha

Resultatet i Valencia gör Jorge Lorenzo till årets världsmästare. Valentino Rossi gjorde precis allt han kunde med sitt straff att starta från sista plats, men det är bara i drömmarna som allt slutar perfekt. Den gamle Rossis dröm, som han drömde tillsammans med i stort sett hela racingvärlden, fick aldrig gå i uppfyllelse. Rossi slutade på en försmädlig andraplats i VM-tabellen.

Lorenzo är en värdig mästare, på torr bana med bra däck är han säker som ett dataprogram, nästan oslagbar. Rossi är starkare under svåra förhållanden, slitna däck och blöt bana, då är han fortfarande ”Trollkarlen”. Tänk om det hade regnat i Valencia!

Men vad gjorde Marc Marquez i Valencia? Han har under hela sin karriär i MotoGP kört som en vettvilling, visserligen en fantastiskt skicklig vettvilling, men dock ändå en vettvilling. I Valencia ligger han varv efter varv och till synes iskallt studerar Lorenzo. Som en taktiker och strateg verkar han bara vänta in det rätta tillfället att ta förstaplatsen från Lorenzo; sedan händer ingenting! Marquez gör inget allvarligt menat försök ens. Jämför hur han behandlade Rossi på Sepang! Den vanligtvis dödsföraktande Marquez hade helt plötsligt blivit ett fromt lamm i Valencia. Skamligt!

Men i min värld blev Valentino Rossi världsmästare igen! Inte körde han en riskokare inte, hans springare var en röd Ducati. Valentino mästare 2015, på en Ducati! Nu drar han sig tillbaka. Han skall inte köra ihjäl sig, utan i fortsättningen skall han glassa omkring i depån som en annan Giacomo Agostini. Valentino Rossi, du är en hjälte!

Bild, Valentino Rossi, motogp.com

Tommy bläddrade i morgontidningen utan att kunna läsa. Blicken fladdrade planlöst över sidorna och om han med ansträngning fixerade texten, var det som om han hade mist förmågan att interpretera den. Tidningen hade dock den fördelen att det såg ut som om han var upptagen och därmed skulle han förhoppningsvis slippa tala med Jonas, som satt på andra sidan bordet i frukostmatsalen. Jonas hade stoppat i sig en rejäl frukost och han såg oförskämt pigg ut efter morgonens dusch.

     Huden i ansiktet lyste fortfarande blank och röd efter det heta duschvattnet och den efterföljande rakningen. Tommy som kastade blickar i smyg över tidningen tyckte att han utstrålade något kultinglikt. Ja, han påminde faktiskt om en idealiserad griskulting på ett julkort. Den tanken gladde honom och trots att han var gruvligt trött och bakfull efter den utvakade natten och inte ens hade orkat ta sig nog samman för att duscha, gjorde det att han faktiskt kände sig lite bättre till mods.

- Vad är det som är så roligt i tidningen, frågade plötsligt Jonas.

- Vadå, svarade han oförstående.

- Du skrattar ju.

Tommy tyckte instinktivt att Jonas lät påstridig, men sa i neutral ton:

- Jag skrattar inte, möjligen ler jag lite.

Han tystnade ett ögonblick som för att hämta andan.

- Vi ska ju hem idag, fortsatte han liksom urskuldande.

Sedan frågade han med tillgjord röst:

- Och om man inte ska va glad på sin hemresedag, när ska man då va glad?

     Det sista var en förbannad osmaklig lögn som definitivt på snabbast möjliga sätt tvättade bort det eventuella leende han hade haft i ansiktet, med såpa och stenhård rotborste. Kvar blev bara det ansikte han förtjänade att bära efter det senaste halvårets livsföring. Blotta tanken på att komma hem idag, gjorde honom skräckslagen och att han frivilligt blottade sig så, gjorde honom ännu mer förtvivlad. Varför hade han gett utlopp för den tanken? Han hade ju blivit en mästare, eller i alla fall hade verkligheten gjort honom ganska bra på att förtränga saker han inte orkade tänka på. En mästare på att drilla godkända tankar att paradera som disciplinerade soldater på en kaserngård, det var sådan han hade blivit. Bakom hans pannben fanns inte mycket plats för smärtan, om han var koncentrerad och på alerten, eller drogad. Nu hade han väl slappnat av en sekund för länge och spik nykter var han också och genast hamnade han i ett tankemässigt bakhåll.

     Jonas tycktes ha noterat den förvandling han genomgick och sa försonande:

- För fan Tommy, vi glömmer gårdagen och allt skitsnack. Idag kan vi väl hålla sams. Tänk på Karin, tillade han för att öka tyngden i sin argumentation.

Tommy sa först ingenting. Det tog en bra stund för honom att vika ihop tidningen och borsta bort brödsmulorna från sin sida av bordet, men sedan svarade han i den vänligaste ton han för tillfället hade i lager:

- Sitt du kvar och drick ditt kaffe i lugn och ro. Jag skall bara upp och duscha.

Han tittade på klockan och noterade att det började bli bråttom. Om en halvtimme skulle de lämna rummet.

- Vi syns där uppe, sa han innan han reste sig och gick.

     I hissen fanns spegeln som han återupptäckte först efter halva färden, eftersom han var så försjunken i sina egna tankar, men han utmanövrerade den direkt genom att ställa sig med ryggen mot den och eftersom han var ensam i hissen väckte hans manöver ingen uppmärksamhet. Hur lite avslöjade människans yttre skal av vad som försiggick där innanför, tänkte han, van som han var att leva sitt liv till stora delar ”inuti”. Var det så för alla människor, undrade han. Han tvekade om svaret. För Jonas till exempel verkade allt så enkelt och självklart, rusade verkligen tankefloden fram med samma skrämmande kraft i honom, eller var det hans egna känslor av utanförskap och av att vara annorlunda, känslor vilka Jonas helt tycktes sakna, som genererade dualismen i hans eget liv. Hans tankegång avbröts av att hissen plötsligt stannade på våningen och han blev tvungen att tränga sig förbi en äldre blåhårig dam, som prompt skulle in i hissen på samma gång som han skulle ur den.

     Trots att han duschade och rakade sig mycket noga, kunde han hos sig själv inte framkalla någon känsla av frisk rosa griskulting, utan det var snarare gammal självdöd grå galt som fortfarande gällde för honom. En del av förklaringen till detta låg säkert i att han inte hade några rena kläder kvar, utan han fick plocka ihop det minst smutsade bland de redan använda plaggen, för att kunna klä sig igen efter duschen.

     Medan han väntade på Jonas, packade han ihop och snyggade till på rummet så gott han kunde. Han fyllde på sin fickplunta med Gammeldansk och det kändes tryggt att ha nödproviant att tillgå om det knep. Sedan avslutade han det hela med att lägga en sedel på skrivbordet åt städerskan. Detta hade han för många år sedan snappat upp i ett radioprogram, där en hotellstäderska hade blivit intervjuad om sitt yrkesliv. Om han mindes rätt var det vanligt bland japaner att ”tacka” städerskan på detta sätt.

     Det knackade på dörren och han släppte in Jonas. Tillsammans gjorde de sedan en sista koll så att ingenting var kvarglömt innan de lämnade rummet.

     Jonas gick direkt ut till bilen medan han gick fram till disken i lobbyn. En ung man med asiatiskt utseende tog emot honom. Det kändes som ett stort steg att lämna ifrån sig rumsnyckeln. Den låg där på disken en stund som om han skulle få chansen att ångra sig, men han tog den inte.

     Han steg ut i solen och den klara höstluften. Några torra löv rasslade över asfalten i den svaga vinden och han fyllde sina lungor med den syrerika luften. För ett ögonblick kändes kroppen lättare, som om det var vätgas han hade andats in och han satte kurs mot bilen med en viss antydan till hurtig svikt i benen.

     Jonas försökte att inte visa något när han fick bilnycklarna, men hans ögon lyste som ett barns på julafton. Tommy satte sig bredvid med bekvämt tillbakalutat säte. Inte ens när Jonas öppnade takluckan protesterade han, trots att han var lite frusen. Jonas ville köra Strandvejen och Tommy fick lotsa honom rätt till en början, men snart började han hitta själv och Tommy kunde slappna av.

     Han satt och lapade den mörka sirapen direkt från Österbrogades fortfarande fläckvis nattfuktiga asfalt. Likt myror som mjölkar bladlöss på deras söta vätska, smakade han sedan en kvinna, som kom ut från ett bageri med en påse wienerbröd i högerhanden. Hon smakade ljunghonung. (Var växte det ljung här)? De körde förbi bilhandlaren med de gudomligt vackra röda karosserna, som blänkte hallonsylt bakom de stora skyltfönstrens glas. I baren vid galoppbanan, eller var det travbanan, han hade glömt vilket, som huserade i den runda ljusa byggnaden, drack män och kvinnor förmiddagskaffe, omedvetna om att huset hade förvandlats till en petitchouxbakelse, där vispgrädden sakta höll på att värmas upp av den klara höstsolen och snart skulle rinna som utspilld kaffegrädde längs gatan. Snart skulle asfalten täckas av den ljuvligaste nykokta lena gräddkola, när sirapen och grädden kokades samman. Hur kunde han lämna detta sagoland?

     Senare ute på Strandvejen sköljde den blå friska sältan från Öresund bort sötman, ögonblicket innan den fick eftertankens fadda smak och det var först strax innan Humlebäck den smygande insikten fick tungan att torka fast i gommen och när en skogsbacke lägligt dök upp, samlade han ihop så mycket saliv att han kunde tala igen. Det smakade bleck när han sa:

- Stanna här vid kanten, jag måste pissa.

Efter en snabb blick i backspegeln bromsade Jonas in vid vägkanten, ångrade sig, körde vidare något hundratal meter och svängde sedan in på en grusad parkeringsplats. Tommy steg ur och gick några meter upp i skogen, ställde sig i skydd av en trädstam och släppte sitt gula vatten. Det doftade jord, svart humusrik mylla. Han tittade upp mot trädens kronor, som nu alla var mer eller mindre kala. Den svarta kalligrafin mot himmelsblått papper fick honom att stå kvar med höjd blick, långt efter det att han tömt blåsan.

     Han väcktes till sans igen av Jonas otåliga rop efter honom. Han vände sig om, såg att träden dolde honom, fumlade efter pluntan, fick upp den till munnen och diade girigt tills han fick kväljningar. Giftets avslappnande värme spred sig som en feber i kroppen, medan han gick tillbaka mot bilen och han kände hur pannan fuktades.

     Jonas kunde inte avhålla sig från att dra iväg med en trehundrasextiograderssladd på parkeringens grus, vilket förargade Tommy, som dock inte sa något. Denna fördragsamhet hade nog sin grund i den nyss inmundigade alkoholen, för de vitnade knogarna som han höll sig fast med i dörrhandtaget, talade ett annat språk, men inför det tjutande skratt som saluterade cirkelns fullbordande blev han tvungen att kapitulera och han skrattade med.

     Medan Jonas pratade om husen vid Strandvägen och om hur många miljoner man behövde dra ihop för att kunna ha ett sommarhus där, såg Tommy strax söder om Helsingör två skarvar sittande på en av fågelträck vitlaserad sten i havet. Fåglarna såg ut som ett olycksbådande SS-tecken hugget i berg. Därframme kunde han också se färjorna skära som slöa knivar i Öresund.

     När Jonas körde in i rondellen för att korsa den och nå färjan, höjde Tommy plötsligt rösten:

- Ta vänster här!

Det blev inget resultat, Jonas styrde som tidigare rakt fram.

- Ta vänster för helvete, upprepade han med en desperation som om det gällde livet.

Och i sista stund svängde Jonas vänster, bort från färjan.

LO-förbunden har i dagarna presenterat sina lönekrav inför 2010-års lönerörelse. 2,6-procent tror jag det blev. I mina ögon är det ett högst modest krav. Trots detta kunde jag idag se i min morgontidning att näringslivet hade köpt annonsplats där man propagerade för att LO:s lönekrav var helt orimliga i dagens ekonomiska situation. Om detta kan man skriva mycket, men jag skall hålla mig kort. Betänk att lönernas andel av BNP har minskat under en tjugoårsperiod och att den kris vi ser idag inte har sitt ursprung i att näringslivet inte orkar bära lönekostnaderna. Krisen har tvärt om sitt ursprung i att allt större andel av BNP används för spekulation, med de risker som detta medför. Efter kraschen står vi nu med ett efterfrågeunderskott. Vem skall köpa det som produceras, när så många riskerar att bli arbetslösa och när dessutom löneökningarna, om näringslivet får bestämma, fryser inne?

De senaste årens bokslut för västvärlden kan sammanfattas så här: Kapitalistdirektörernas bonusprogram fick namn som ”wealthbuilder” och ”sharetracker”, medan arbetarklassens ”bonusprogram” har namn som ”sorry loser” och ”poor sucker”!

Är det någon som tror att framtiden blir annorlunda?

Va, är jag lat? Har jag använt en gammal text? Ja vadå, ändra årtalet och decimalsiffran så stämmer texten ovan gällande avtalsrörelsen år efter år. Motsättningen mellan arbete och kapital finns där oavsett vad de än försöker lura i oss.

Ni som har sett Monty Pythons film ”Meningen med livet” vet exakt vad jag talar om. Ni andra får väl illustrera frågetecken.

Kanske borde jag ha förstått vad som var på gång redan när jag hörde punkmusik komma seglande över hamnbassängens vattenyta sent den natten. Där jag låg vaken i min säng kunde jag räkna in Ebbba Grön och KSMB, men framför allt var det gamla punkdängor med Göteborgs Sound och Attentat jag hörde. Jag måste ha somnat om till slut för när jag vaknade på morgonen hade jag glömt av det hela.

Det var först när jag före frukosten stod i vardagsrumsfönstret och tittade ut över den stilla vattenytan och såg dussintals ölburkar flyta omkring som oron vaknade igen. Var det inte Pripps Blå? Dessa har väl inte funnits sedan nittonhundrasjuttiotalet? Då mindes jag nattens punklåtar igen och en oresonlig skräck grep mig. När jag lät blicken svepa ut mot älven såg jag vad som hade hänt. I natt hade ett hus i min nära omgivning tagits över av Gaisarna! Jag blev verkligen skräckslagen. I denna känsla levde jag sedan i veckor medan Gaisarna härjade. 

En lite kylig morgon var allt som vanligt igen. Gaisarna hade seglat iväg med sitt flytetyg till hus ut på de stora oceanerna. Det sades att de hade planerat att ta ut kursen mot Medelhavet för att där möta de berömda giganterna, men de lär inte ha kommit längre söderut än till Falkenberg. Utanför hamnen i Falkenberg mötte de sitt nederlag i kamp mot en liten ettrig gulvit skuta med namnet Falkenbergs FF.

Skönt att allt är som vanligt igen.

När Gaisarna tog över.