Kap 34. Respit
Till slut hade han lyckats övertyga Jonas om att de skulle stanna kvar en natt till i Danmark. Han var ganska säker på att Jonas hade överdrivit och till och med spelat teater, även om han måste erkänna att Jonas hade varit mycket övertygande i sin uppvisade motvilja. Och visst hade hans först uttalade argument, vilka hade burits fram av en röst som hade klingat falskt till och med i hans egna öron, varit lätta som pimpsten, för sanningen som visar upp det egna jagets svaghet nedtecknas inte med ljusblått bläck och med sirlig skrift på papper, utan den ristas med möda i bohusgranit och han hade därför varit tvungen att närma sig en kärna av djup smärta i sina försök att övertala Jonas.
Det var inte för att han ville visa Jonas Danmarks ”riviera” som de nu var på väg mot Hornbäck, utan för att han behövde som han sa ”samla sig för att återigen orka stiga in i verkligheten”. Jonas menade med ett snett leende och en axelryckning, att om det räckte med några timmar ytterligare i Danmark för att åstadkomma detta, så skulle inte han stå i vägen, men sedan skulle de hem om han så skulle bli tvungen att leverera honom i en ihopknuten säck. Tommy fick även lova honom att tala med Karin om förseningen.
På Brugsen i Hornbäck inhandlade de en hela whisky, sedan körde de ner mot havet och parkerade bilen på grusplanen framför sjukhuset. Det var mitt på dagen och Tommy föreslog att de skulle ta en promenad och andas lite havsluft innan de checkade in på hotellet. Han kände ett tryck över bröstet som han trodde skulle lätta bara han fick se havet. Jonas protesterade inte, kanske hade han bestämt sig för att Tommy skulle få bestämma schemat tills de i morgon vände hemåt igen.
Ute på piren som fungerade som vågbrytare satte de sig på en bänk. Innanför guppade fritidsbåtarna lojt och drog förstrött i förtöjningarna i den svaga vinden. Det dröjde inte länge förrän de båda frös trots solen och eftersom de inte behövde köra bil mer under dagen, då hotellet låg inom gångavstånd, släppte de anden ur flaskan. Det bärnstensfärgade destillatet rann längs ryggraden ner i magsäcken, vilket fick Tommy att rysa, trots den goda värmen som uppstod. Jonas reste sig efter ytterligare några klunkar och tog trappan ner till stranden. Snart kunde han höra hur Jonas ropade, vilket han försökte ignorera i det längsta, men till slut gav han upp och reste sig för att se vad som stod på.
Därnere i den fina sanden hade Jonas hittat en övergiven, urblekt, halvt punkterad fotboll i plast, med vilken han sprang omkring och spelade. Han var Torbjörn Nilsson, som inför 33 000 åskådare just höll på att avgöra derbyt mot Öis, med ett hårt pressat långskott som precis smet under Sven Andersson. 2 - 1 till Blåvitt! Men medan han firade målet med en Brolinpiruett (som höll på att sluta med att han satte sig på baken), var plötsligt Tommy på väg framåt med bollen. Dålig kondition och övervikt var inget hinder för att han skulle förvandlas till Sören Börjesson, som med en suveränt behärskad lång tvåfotsdribbling lurade det blåvita försvaret upp på läktaren, innan han retfullt enkelt smekte in bollen, som med sin punktering flög som en luftvärnsbeskjuten kråka, in i det bortre krysset. Thomas Wernersson stod i ögonblicket lika tungt fastvuxen som sfinxen i Egyptens öken och hade bara att hämta ut bollen efteråt.
Sedan böljade spelet fram och tillbaka. Trots att bröstet gick som en blåsbälg och att två knutna nävar kring lungorna hindrade dem att ta upp tillräckligt med syre, kämpade Tommy på och med en höfttackling lyckades han faktiskt nästan skicka ut sin motståndare i havet.
- Gult kort domarn!
Den efterföljande frisparken drog Torbjörn Nilsson, med en misslyckad skruvad utsida, rakt ut i sjön och därmed var matchen över, (6 - 6 mellan IFK Göteborg och Örgryte IS).
Det dröjde en stund innan de båda kombattanterna hade fått ner pulsen så pass att de kunde tala igen, men efter att ha delat på lite sportdryck (skotsk), enades de om att det var dags att gå till hotellet och börja förberedelserna inför kvällen. Tommy hade bott där ett par sommarveckor några år tidigare och visste att de hade en bra matsal med en fantastisk havsutsikt. Han behövde inte heller gräva alltför djupt i minnet för att få fram att han hade ätit en fint gravad östersjölax där. Alla som serverade vildfångad östersjölax, istället för den norska broilerlaxen, var värda att saluteras. Förrätten hade han följt upp med kalvlever Anglais; mycket gott hade det varit.
På väg till hotellet med sanddynerna som skymde havet på höger sida om vägen, gick de förbi restaurangen där han hade ätit några dagar tidigare. Dorthe Jensen, undrar om hon jobbar idag, tänkte han. Dorthe Jensen, han smakade på namnet igen, vände det i munnen, lät det glida över tungan, innan han svalde i smyg när han hörde Jonas fotsteg bredvid sig igen. Bagaget var tungt och vänsterbenet värkte. Hur fan hade han kunnat springa omkring som en pojkspoling och spela boll, då fick han väl skylla sig själv. Det var bara att bita ihop. I ögonvrån såg han Jonas gå med sviktande spänstiga steg.
I kurvan låg minigolfbanan med sitt korvhak, givetvis var det stängt för säsongen, utom för sanden och löven som rasslade torrt på banorna. Enstaka bilar körde förbi, några människor i övrigt såg han inte till.
De svängde in till höger, in bland de fashionabla sommarvillorna. Det fanns tydligen också en del bofasta här, för han såg en hårt sminkad kvinna med lysande röda läppar genom ett fönster. Hon stod och diskade med en cigarett hängande i munnen. Han hörde ljud som från en byggarbetsplats på avstånd, men tänkte inte mer på det. Jonas kommenterade villorna de gick förbi. Han svarade inte utan bet ihop. Vad trött han var! Ljudet växte gradvis till och blev allt mer påträngande. När gatan öppnade sig mot en öppen plats blev han stående helt perplex mitt i oljudet från en grävmaskin och flera tryckluftsborrar.
Hans hotell var bara ett tomt skal och en byggarbetsplats. Hela markplanet var urblåst och man kunde se stranden på andra sidan, rakt igenom det som tidigare hade varit receptionen. Jonas hade väl inte fattat att det var hotellet de hade kommit fram till, för han tog ingen notis om att Tommy hade stannat, utan fortsatte att gå som om ingenting hade hänt. En bit längre fram stannade han vid en skylt som väckte hans uppmärksamhet och läste högt så att även Tommy kunde höra trots oväsendet, att hotellet var nedlagt och nu höll på att byggas om till bostadsrätter som skulle vara klara för inflyttning till sommaren.
Jonas skrattade fortfarande när han kom tillbaka till platsen där Tommy stod som förlamad. Han tyckte tydligen att saken hade en komisk sida och berusningen gjorde väl också sitt till. Tommy däremot som inte hade något förslag på alternativt boende vid den här årstiden, tog det hela som ett personligt misslyckande. Båda två var berusade, så de kunde inte ta bilen och åka därifrån heller. Jonas föreslog att de snabbast möjligt skulle slå till på en etagevåning, då kanske de skulle kunna flytta in till midsommar, men den kommande vintern kunde nog bli jävligt kall, trodde han. Kanske kunde ett gasolkök hålla uppe värmen i bilen? Tommy vände sig bort med en trött grimas, måttligt road. Det fanns inget annat att göra än att vandra samma väg tillbaka till bilen, vilket de gjorde.
I bagaget stuvade de återigen in sitt pick och pack. Tommy låste och stoppade ner nyckeln i rockfickan. Det började bli sen eftermiddag och solen hade försvunnit mot väster. Den tidigare varma höstdagen hade nu blivit betydligt kyligare. Himlen var klar och inga skyddande moln fanns att se; natten skulle bli kall. Blev det frost vid den här årstiden så nära havet, funderade Tommy. Vad skulle de göra nu? Jonas stod tyst och sparkade förstrött på småsten. Tommy bröt den växande tystnaden genom att föreslå att de skulle gå och äta middag, mest för att de inte kunde stå där och frysa längre.
Han satte kurs tillbaka upp mot Brugsen, samma väg de hade kommit. Där hade han sett en öppen krog, men Jonas kom snart med invändningar. Han tyckte restaurangen de hade gått förbi på väg till hotellet hade sett trevlig ut. Tommy protesterade i sin tur. Det var ju där hon arbetade. Kanske jobbade hon idag? Något sa honom att han inte skulle sammanföra Jonas och henne, men eftersom Jonas stod på sig och Tommy kände att han borde vara resonabel och egentligen inte hade några argument som han kunde ta fram inför Jonas, gick han efter att de hade delat ytterligare lite whisky, med på Jonas förslag. Vad kunde det göra för skada?
Han såg henne redan utifrån genom fönstret och när de steg in i den tomma restaurangen sken hon välkomnande upp. Det var kanske tråkigt att inte ha några gäster att arbeta med, tänkte han, men sedan förstod han att det var honom hon hade känt igen. Hon kramade om honom (han förbannade det faktum att han säkert luktade sprit) och tackade ytterligare en gång för hans hjälp med cykeln i regnet. Hennes varma spontana glädje gjorde honom glad och generad, men Jonas blickar fick honom snabbt tillbaka till den krassa verkligheten. Han förstod vad Jonas misstänkte, men va fan låt honom tro vad han vill. Vad har han med det att göra? Jag har inget att dölja. Tankarna förargade honom, han behövde inte försvara sig, inte på något sätt. Det pulserade i den stela ömmande nacken igen.
De åt en alldeles utomordentligt god måltid, speciellt den inledande räksoppan, som var kokt med ett stänk av konjak, blev bådas favorit. Och efter att han hade berättat för Jonas hur han hade träffat Dorthe, (han försökte att inte se det som en eftergift), hade även Jonas tinat upp. De hade mycket trevligt, eftersom restaurangen inte hade några andra gäster och Dorthe kunde därmed ägna dem hela sin uppmärksamhet.
Vid kaffet kom frågan han var rädd för:
- Var bor ni?
Hans tvekan gav Jonas chansen; han berättade om hur de hade stått vid bygget som två fån och om hur de antagligen skulle vara tvungna att sova i bilen, trots kylan, om inget annat mot förmodan dök upp. Tommy kunde inte göra annat än att lyssna när Jonas fiskade med den agnade kroken. Jonas tycktes inte ens notera att Tommy trampade på hans fot under bordet utan pladdrade bara på. Den förstämning som uppstod i tystnaden efter Jonas bröt Tommy genom att be om att få betala. Protesten som han såg skulle komma från Jonas, tystade han med en hård blick och snart efter ett mycket kort avsked var de ute i mörkret igen.
Hela vägen till krogen uppe vid Brugsen skällde han ut Jonas för att han så skamlöst hade försökt tvinga henne att ta emot dem som nattgäster. När de kom fram lyste det i fönstren, vilket fick honom att andas ut. Blotta tanken på att stället kunde ha varit stängt fick honom att rysa.
De hade inte varit där länge när de fåtaliga övriga gästerna började att troppa av och snart var de ensamma kvar. Trots detta fick kyparen jobba hårt med att bära fram öl till dem. Tyst och koncentrerat hällde de den levererade ölen ner i halsarna, som om det var en bisarr tävling de höll på med.
Plötsligt stod hon där utan att någon av dem hade sett henne komma och att döma av det hon fick se var det i sista minuten hon hade dykt upp, bara en stund till hade räckt för att det skulle ha gått helt över styr. Hon förklarade för dem att de gärna fick sova över hos henne, hon hade ju ett helt hus för sig själv, men hon hade ett villkor. De fick lova att ta varsin stark kopp kaffe och sedan promenera den långa vägen till bilen, där hon skulle möta dem.
Det var en lättad kypare som såg dem lämna krogen. Som två vanartiga skolpojkar med smutsiga skor lommade de iväg åt höger medan Dorthe korsade gatan och tog av åt vänster ner mot hamnen.
