dixistadelmann.se

Världspolitiken upphör aldrig att förvåna…

Saudiarabien vill Sverige gärna ha goda förbindelser med. Mot Ryssland däremot lierar vi oss med hökarna. Ryssland skall isoleras och frysas ut.

Tänk om Ryssland hade varit mer som Saudiarabien:

Med omyndigförklarade kvinnor, utan val, parlament och partier, med familjen Putin som enväldig kungafamilj, med dödsstraff som genomförs som offentliga avrättningar med svärd och kroppsstraff med piskning som varnagel.

Ja, då hade vi kunnat tala med Ryssland…

Vänta lite, nu ringer statsminister Löfven och säger att jag har missuppfattat det viktigaste. Saudiarabien är allierad med världshärskaren USA medan Ryssland vägrar blotta strupen för supermakten i väster. Tänk om Putin hade lika mjuk ryggrad som jag, Sveriges statsminister, då hade vi kunnat komma överens. Jag kan klia mina hälar genom att böja ryggen bakåt mot marken, det kan inte han.

Tack Stefan Löfven, för ditt klargörande! Om ändå Ryssland hade varit som Saudiarabien.

Hur man överlever en mörk, kall och blöt november? Man tackar för att man har en sambo som är som en slipad diamant och som helt överraskande kommer hem med tre mästerverk till filmer!

Vad sägs om?

”Padre Padrone”, (1977), av de italienska bröderna Taviani,

”Svarta ögon”, (1987), av ryssen Nikita Mikhalkov (Marcello Mastroianni är med i filmen!),

”Sauls son”, (2015), av ungraren Laszlo Nemes.

De två första filmerna ”Padre Padrone” och ”Svarta ögon” har jag sett många gånger, men nu var det länge sedan. Det ska bli roligt att se om dem. Om de håller? Idiotisk fråga! De är riktiga mästerverk.

”Sauls son” är en ny film som jag har hört oerhört mycket gott om. Finns det något filmpris den inte har fått ännu? Den är svart, hemsk och behandlar ett fruktansvärt ämne. Man får nog ladda och stålsätta sig lite innan man ger sig på den. ”Sauls son” är blivande filmhistoria. Det är jag helt säker på. Regissören är född 1977 och filmen är hans debutfilm. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men så är det.

Kom igen, november! Jag är redo. Det blir en hollywood-fri månad till.

”Men, nyhetsförmedlingen är ju inte neutral, det är mobbning och utfrysning av vårt parti i de demokratiska församlingarna! Sandlådekrig!” Varje gång jag hör dem, eller läser något av dem, tänker jag: är de barn? Då talar jag inte om ledningen och deras förbundna. Dessa lea, snea figurer är nog slipade, som knivar med rödfärgade blodskåror. Nej, jag talar om Sverigedemokraternas vanliga sympatisörer.

Själv är jag socialist och relativt påläst när det gäller politik, ekonomi och samhällsstruktur. Jag vet att nyhetsförmedlingen, opinionsbildningen och hur man i övrigt beskriver världen i avgörande delar speglar de härskande klassernas intressen. Jag vet att politik inte skall dras ner i något skolgårdsträsk med begrepp som mobbning och utfrysning. Jag vet också att politik handlar om ideologi och klassintressen. De får inte säga vad de tycker, påstår de. Jag säger: så länge ni inte bryter mot lagen kan ni säga vad ni vill. Men! Ni kan inte räkna med att era inskränkta argument inte skall bemötas och förkastas.

De påstår att bara därför att relativt många journalister röstar på de rödgröna partierna styr detta vilka nyheter tidningarna publicerar. Jag kan säga: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet och majoriteten av pressen torgför en stabilt borgerlig och högerpräglad bild av vår värld. Det är ägandet och tillsättandet av chefer som avgör pressens politiska inställning. Det skulle inte ha så stor betydelse om det gjordes en undersökning på det bilproducerande bandet på Volvo och det visade sig att de anställda där helst skulle bygga röda supersportbilar istället för dagens familjebilar. Det är Volvos ägare och de tillsatta cheferna som styr och ställer. Någon som förstår parallellen mellan tidningen och bilfabriken?

Och så det här med Public Service. Att pressen till nästan hundra procent företräder en borgerlig världsbild är tydligen inget större problem för SD-väljarna. Det är PS de skjuter in sig på. PS retar gallfeber på dem. Men sanningen är ju att PS har gått högerut i sin nyhetsförmedling och i sin spegling av vad som händer i samhället. På den tiden vi hade en stark arbetarrörelse och en press som ägdes av denna kunde PS stå i mitten av nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen som kom från borgarpressen och arbetarpressen. Nu när arbetarpressen till stor del är utraderad måste tydligen PS lägga sig väldigt nära den härskande borgarpressen. Något fristående vänsteralternativ är man livrädd för att förknippas med. I stort sett driver man ingen egen linje utan spelar på borgarnas villkor. Och ändå är Sverigedemokraternas väljare helt vansinniga när det kommer till Public Service. Deras invandrarhat kommer inte att återspeglas i PS (och skall inte heller göra det). Det är där skon klämmer.

När jag talar om Sverigedemokraternas väljare som barn är det inte vanliga vänliga oskyldiga sådana jag menar; det handlar snarare om, likt dagens clownhysteri, en förvriden, riktigt jävla elak, okunnig, och ignorant sorts barn!

Bild, annelielizabeth.blogg.se

Kvällen innan Nobelpriset i litteratur delades ut, sa jag till min sambo efter att ha hört olika kulturpersonligheter uttala sig om att det kanske var dags för att en nordamerikan skulle få priset igen (det var ju över tjugo år sedan sist): går priset till USA så spyr jag. Snabbt fyllde jag sedan i: Om det inte är Dylan då, men han kommer aldrig att få den utmärkelsen!

Jag får be Cormac McCarthy om ursäkt för min magåkomma. Min mage är lite känslig på den punkten, blir det för mycket USA så mår jag illa. Det är en liten ”krigsskada” jag har sedan vietnamkriget.

Dagen efter lyssnar jag på kulturradions nobelsändning och får en smärre glädjechock: Bob Dylan får årets nobelpris i litteratur!

Den glädjen kan inte ens alla unga magsura kulturdamer ta ifrån mig. De är jävligt sura, men ändå skrattretande: ägnar tiden i en evig iteration åt att omväxlande definiera Whitney Houston, Madonna, Lady Gaga eller Beyoncé som det viktigaste som hänt i kulturhistorien. Skulle de någon gång tröttna på den diskussionen har de ett oändligt antal amerikanska TV-serier att fördjupa kulturdiskussionen i. Men Dylans pris får dem att gå i spinn. Efter att ha definierat Dylan som en vit gammal surgubbe, går de sedan vidare och rackar ner på honom med argumentet att han inte når upp tillräckligt högt i den finkulturella hierarkin. Vad vet de om det? Inte ett dugg, säger jag, en sur gammal vit gubbe, som har ägnat trettio år av mitt liv åt Bob Dylans universum till texter.

Nej, nu ska jag fira Dylan genom att lyssna på ”Thunder on the mountain”. Hur man lyssnar på den? Ja, det finns väl bara ett sätt: ”Play it fucking loud”!

bild, Dylan Thomas och Bob Dylan, walesonline. co.uk

- Jag lyssnar på Gud. Ja alltså inte de kyrkliga svartrockarnas Gud, utan Robert Zimmerman.

- Robert Zimmerman?

- Ja, Bob Dylan! Bob Dylan, Bob Dylan, Bob Dylan, Dylan, Dylan, Dylan.....

- Dylan?

- Ja, Dylan Thomas, poeten från Irland, som Robert Zimmerman tog sitt artistnamn efter!

Dylan Thomas som skrev: "När jag har blivit rik; har fått en egen cykel och har råd att dricka öl till frukost - då tänker jag sluta skriva poesi och rätt och slätt vara motbjudande".

- Jaså, det är därför du har slutat skriva poesi och börjat blogga

“The times they are changing”, (Bob Dylan):  

Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You'll be drenched to the bone.
If your time to you
Is worth savin'
Then you better start swimmin'
Or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'.

Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won't come again
And don't speak too soon
For the wheel's still in spin
And there's no tellin' who
That it's namin'.
For the loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin'.

Come senators, congressmen
Please heed the call
Don't stand in the doorway
Don't block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There's a battle outside
And it is ragin'.
It'll soon shake your windows
And rattle your walls
For the times they are a-changin'.

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin'.
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'.

The line it is drawn
The curse it is cast
The slow one now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is
Rapidly fadin'.
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'.

Det är bara att inse att vi har matats med en till stora delar vinklad historia (i bästa fall vinklad, ofta förljugen) när det gäller händelserna på östfronten under andra världskriget. Under senare år har det kommit en del böcker som belyser detta faktum. Boken jag talar om nedan är en sådan bok. Hur kunde det då bli så fel? Man kan ju börja med att konstatera: historia är alltid politik. Efter andra världskriget skulle det sönderslagna nazityskland byggas upp till en ny stat som skulle rehabiliteras. Dåvarande Västtyskland skulle in i värmen politiskt, men även militärt via NATO, och Sovjetunionens väg blev den motsatta: ut i kylan. En viktig del i denna process blev då hur kriget på östfronten beskrevs. Här använde västliga författare till stora delar nazitysklands officerskår som källor och de hade ju många anledningar till att producera en vinklad och ofta helt falsk bild. Nog om detta nu, men det finns anledning att återkomma i frågan.

Texten nedan är från boken, ”Operation Barbarossa 1941”, från 2016, av Christer Bergström, ansedd expert och författare till böcker om andra världskriget, speciellt om östfronten. Jag har fått låna den av min gode vän, den alltid så välformulerade bilarbetarn.

”På flera håll tog aktivister från Stepan Banderas ukrainska nationalistorganisation (OUN-B) över så snart Röda armén gett sig av, och i likhet med situationen i Litauen kunde tyskarna marschera in i städer och byar som redan kontrollerades av partisanerna. Oberst Otto Korfes, regementschef vid 295. Infanterie-Division vid 17. Armee, noterade i sin dagbok den ohyggliga syn som mötte hans manskap den 2 juli: ”Vi såg diken som var 5 meter djupa och 20 meter breda. Dessa var fyllda med män, kvinnor och barn, mest judar. I varje dike fanns omkring 60 – 80 personer. Vi kunde höra deras jämranden och skrik när granater exploderade bland dem. På båda sidor om dikena stod ungefär 12 man i civila kläder. De kastade ned granater i dikena. Senare fick vi veta från officerare från Gestapo att de var banderister.””

Att författaren Christer Bergström tar upp Stepan Bandera är naturligt, men varför gräver jag själv upp en sådan figur ur den bruna skräckhistorien, en Bandera vars organisation tog sig för att försöka utrota judar, socialister och ryssar, men även den polska minoriteten i Ukraina? Målet för Bandera var en etnisk och kulturellt homogen nation. Jo, jag gör det för att hur makabert det än låter så har det i dagens Ukraina, som är en nation som vi i Sverige tillsammans med USA och övriga västvärlden har knutit oss hårt till, skapats en hjältekult kring folkmördaren Bandera. I parlamentet i Kiev har man tagit beslut i lag om att Bandera och hans organisation måste erkännas som historiska frihetskämpar.

Efter störtandet av Ukrainas demokratiskt valda president har landet kommit att bli en stridsplats mellan väst och Ryssland och porträtt av Stepan Bandera hade en framträdande plats vid Majdanprotesterna i Kiev vintern 2013 – 2014 och nu har även en av huvudgatorna i den ukrainska huvudstaden fått nytt namn efter fascistledaren Stepan Bandera.

Att fascismen/nazismens brott relativiseras är just nu en politisk trend i Europa och härvid har inte heller USA några skrupler, man behärskade ju under lång tid Latinamerika genom allianser med fascister, men hur kan Sverige ställa upp på detta? Har vi sjunkit så lågt? Eller handlar det helt enkelt om att de borgerliga krafterna har vunnit i hela Europa och även i vårt land? För dessa krafter är det kommunismen/socialismen som är den farliga fienden, nazismen/fascismen anser man att man kan använda som ett verktyg.

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

Ute i dagens Europa tågar de bruna på gatorna och i många länder sitter brunhögern även i parlamenten och ibland till och med i regeringen. Skam! Men i vårt civiliserade land är det väl annorlunda, vi är väl anständiga? Svaret på den frågan är Sverigedemokraterna. Men som inte det vore nog sprider sig idag en försåtlig förståelse för brunhögerns ideal i bredare kretsar av vårt samhälle. Nazismen/fascismen har blivit en allierad i kampen mot arvfienden Ryssland.

I radions P1, i Godmorgon Världen (20140316), hörde jag korrespondenten Jenny Sanner Roosqvist i ett inslag från Lettland. JSR gör ett reportage om en så kallad veteranmarsch i den lettiska huvudstaden Riga. Marschen ingår i en minnesdag för letter som slogs i Waffen-SS under andra världskriget. Efter en minnestund i domkyrkan tågar hundratals, kanske tusentals, människor, vissa med nazistflaggor, i en hyllning. Smaka på den: en minnesstund för Waffen-SS-soldater i domkyrkan, av alla platser. Absurt! Korrespondenten JSR ställer frågan i neutral ton: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister? Som om det ena svaret vore lika anständigt som det andra.

Föreställ er att hon hade varit i Paris och ställt frågan till mannen på gatan: var männen som stred med Waffen-SS i divisionen Das Reich frihetshjältar eller nazister? Svaret hade troligen blivit ORADOUR! innan örfilen hade landat på hennes kind. Trots att varje Oradour förekom hundrafalt eller till och med tusenfalt i Nazitysklands krig på östfronten har en svensk journalist i Public Service mage att ställa frågan: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister?

Bild, ukrainska frimärken till minne av Stepan Bandera (1909 – 1959), wikipedia.org

En riktigt stor regissör är död. Polacken Andrzej Wajda blev nittio år gammal. Han hann med att göra över femtio filmer under sitt liv. Det jag uppskattar mest i hans konstnärsskap är att han aldrig tramsade bort sina filmer. Det var stora filmer om stora ämnen han gjorde. Han levde i en nära dialog med Polens dramatiska historia. Sådana konstnärer gillar jag. De filmer jag uppskattar mest är ”Aska och diamanter” (1959) och ”Danton” (1983). Filmkonsten hade varit mycket fattigare utan Wajda.

Bild, Andrzej Wajda (1926 – 2016), wikipedia.org

AIK – IFK Norrköping : 6 – 0

Gnagarna åt upp Peking!

Hur man besegrar Gnagarna?

Spela med Kobra Rax

i backlinjen.

Ring Anticimex!

När övergick det gröna fältets

surrealism

till ren

delirium?

När mörkret faller

bökar fotbollens

profitörer

likt tryffelsvin

återigen upp den gröna mattan.

Paul Pogba sover i sitt

bankvalv.

På de tomma läktarna

blåser kvarglömda

varmkorvspapper omkring.

En fotboll

är en fotboll

är en fotboll.