Striden kring historieskrivningen
Det är bara att inse att vi har matats med en till stora delar vinklad historia (i bästa fall vinklad, ofta förljugen) när det gäller händelserna på östfronten under andra världskriget. Under senare år har det kommit en del böcker som belyser detta faktum. Boken jag talar om nedan är en sådan bok. Hur kunde det då bli så fel? Man kan ju börja med att konstatera: historia är alltid politik. Efter andra världskriget skulle det sönderslagna nazityskland byggas upp till en ny stat som skulle rehabiliteras. Dåvarande Västtyskland skulle in i värmen politiskt, men även militärt via NATO, och Sovjetunionens väg blev den motsatta: ut i kylan. En viktig del i denna process blev då hur kriget på östfronten beskrevs. Här använde västliga författare till stora delar nazitysklands officerskår som källor och de hade ju många anledningar till att producera en vinklad och ofta helt falsk bild. Nog om detta nu, men det finns anledning att återkomma i frågan.
Texten nedan är från boken, ”Operation Barbarossa 1941”, från 2016, av Christer Bergström, ansedd expert och författare till böcker om andra världskriget, speciellt om östfronten. Jag har fått låna den av min gode vän, den alltid så välformulerade bilarbetarn.
”På flera håll tog aktivister från Stepan Banderas ukrainska nationalistorganisation (OUN-B) över så snart Röda armén gett sig av, och i likhet med situationen i Litauen kunde tyskarna marschera in i städer och byar som redan kontrollerades av partisanerna. Oberst Otto Korfes, regementschef vid 295. Infanterie-Division vid 17. Armee, noterade i sin dagbok den ohyggliga syn som mötte hans manskap den 2 juli: ”Vi såg diken som var 5 meter djupa och 20 meter breda. Dessa var fyllda med män, kvinnor och barn, mest judar. I varje dike fanns omkring 60 – 80 personer. Vi kunde höra deras jämranden och skrik när granater exploderade bland dem. På båda sidor om dikena stod ungefär 12 man i civila kläder. De kastade ned granater i dikena. Senare fick vi veta från officerare från Gestapo att de var banderister.””
Att författaren Christer Bergström tar upp Stepan Bandera är naturligt, men varför gräver jag själv upp en sådan figur ur den bruna skräckhistorien, en Bandera vars organisation tog sig för att försöka utrota judar, socialister och ryssar, men även den polska minoriteten i Ukraina? Målet för Bandera var en etnisk och kulturellt homogen nation. Jo, jag gör det för att hur makabert det än låter så har det i dagens Ukraina, som är en nation som vi i Sverige tillsammans med USA och övriga västvärlden har knutit oss hårt till, skapats en hjältekult kring folkmördaren Bandera. I parlamentet i Kiev har man tagit beslut i lag om att Bandera och hans organisation måste erkännas som historiska frihetskämpar.
Efter störtandet av Ukrainas demokratiskt valda president har landet kommit att bli en stridsplats mellan väst och Ryssland och porträtt av Stepan Bandera hade en framträdande plats vid Majdanprotesterna i Kiev vintern 2013 – 2014 och nu har även en av huvudgatorna i den ukrainska huvudstaden fått nytt namn efter fascistledaren Stepan Bandera.
Att fascismen/nazismens brott relativiseras är just nu en politisk trend i Europa och härvid har inte heller USA några skrupler, man behärskade ju under lång tid Latinamerika genom allianser med fascister, men hur kan Sverige ställa upp på detta? Har vi sjunkit så lågt? Eller handlar det helt enkelt om att de borgerliga krafterna har vunnit i hela Europa och även i vårt land? För dessa krafter är det kommunismen/socialismen som är den farliga fienden, nazismen/fascismen anser man att man kan använda som ett verktyg.
”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.
Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.
Ute i dagens Europa tågar de bruna på gatorna och i många länder sitter brunhögern även i parlamenten och ibland till och med i regeringen. Skam! Men i vårt civiliserade land är det väl annorlunda, vi är väl anständiga? Svaret på den frågan är Sverigedemokraterna. Men som inte det vore nog sprider sig idag en försåtlig förståelse för brunhögerns ideal i bredare kretsar av vårt samhälle. Nazismen/fascismen har blivit en allierad i kampen mot arvfienden Ryssland.
I radions P1, i Godmorgon Världen (20140316), hörde jag korrespondenten Jenny Sanner Roosqvist i ett inslag från Lettland. JSR gör ett reportage om en så kallad veteranmarsch i den lettiska huvudstaden Riga. Marschen ingår i en minnesdag för letter som slogs i Waffen-SS under andra världskriget. Efter en minnestund i domkyrkan tågar hundratals, kanske tusentals, människor, vissa med nazistflaggor, i en hyllning. Smaka på den: en minnesstund för Waffen-SS-soldater i domkyrkan, av alla platser. Absurt! Korrespondenten JSR ställer frågan i neutral ton: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister? Som om det ena svaret vore lika anständigt som det andra.
Föreställ er att hon hade varit i Paris och ställt frågan till mannen på gatan: var männen som stred med Waffen-SS i divisionen Das Reich frihetshjältar eller nazister? Svaret hade troligen blivit ORADOUR! innan örfilen hade landat på hennes kind. Trots att varje Oradour förekom hundrafalt eller till och med tusenfalt i Nazitysklands krig på östfronten har en svensk journalist i Public Service mage att ställa frågan: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister?
Bild, ukrainska frimärken till minne av Stepan Bandera (1909 – 1959), wikipedia.org
