dixistadelmann.se

Jag har just köpt en bok om Lars Hillersberg och insett att man måste ha sig till livs en ”Hillersbergare” om dagen, annars värker det till i själen och man får ont i magen.

Bild, satirarkivet.se

Att jag inte kör motorcykel som Valentino Rossi, kör bil som Michael Schumacher eller spelar fotboll som Lionel Messi stör mig inte nämnvärt. Men om jag hade kunnat skriva som Göran Greider, då hade jag varit en lycklig människa.

Om jag hade levt i en ”Fahrenheitverklighet” (från romanen Fahrenheit 451, av Ray Bradbury) och ”brandkåren” hade hälsat på för att bränna alla mina pappersdokument som ligger till grund för min blogg, så hade jag ändå varit nöjd om bara nedanstrående text, ”Klass är det mest tabubelagda”, som är skriven av Göran Greider och publicerad på ledarsidan i Dalademokraten (20160707), hade undgått lågorna. Den texten är en essens av allt det jag försöker skriva i min blogg. Tack GG!

Klass är det mest tabubelagda!

Vi har fått ett samhälle som är fullt av klasskänslor och ibland till och med klasshat - men tomt på klassmedvetande. Det är problemet. Och det är en mardröm. När ett samhälle pulserar av klassilska utan att det någonstans blir föremål för ideologi och idépolitik, då är ett samhälle i kris. Sjuttonåringen på Tjärna Ängar i Borlänge eller i någon Stockholmsförort som kastar sten på polisen är full av blinda klasskänslor – men klassmedvetandet är lika med noll.

Det är på sätt och vis det ultimata globala uttrycket för klassblindhet: fattiga människor gör uppror och det slutar med att den egna stadsdelen ödeläggs. När klasshatet aldrig växlas in i ett klassmedvetande uppstår i praktiken ett slags självskadebeteende. Där står vi idag. Och i samma ögonblick som jag skriver ut det vet jag att åtskilliga vänstermänniskor reagerar och ropar: Men det handlar ju om etniskt förtryck! (Och en massa andra sorters förtryck). Du har snöat in på klassfrågan! Javisst, det handlar om det också. Men jag menar att ingen samhällsaktivism kommer någonstans när etnicitet sätts före eller görs likvärdigt med klassförtrycket. Ty den som ställer frågan om klass ställer också frågan om ägandet och makten över kapitalet och arbetsplatserna på ett helt annat, mer genomgripande sätt än någon annan förtrycks- och befrielsedimension förmår.

Det är därför det aldrig föds något liberalt klassmedvetande – medan det däremot exempelvis existerar en liberal feminism (obs: jag menar att det är bra). Feminismen ställer andra, genomgripande frågor som är helt avgörande för hela vår civilisation, men jag menar att den inte ställer den avgörande frågan om makten över kapital och ägande. Visserligen fanns det en gång, när de västerländska samhällena stod på tröskeln till en borgerlig era, ett slags liberalt klassmedvetande; det riktades mot aristokratin och de gamla eliternas ärvda makt. Men det sparkade samtidigt också nedåt, mot den arbetarklass som kapitalismen var på väg att stampa fram. Sedan mer än ett sekel tillbaka har det liberala klassmedvetandets radikalism upphört. Den värld vi idag lever i är ju liberalernas. De behöver inget annat samhälle. De är nöjda. Därför blir de upprörda när ord som klass, för att inte tala om klasshat, då och då nämns.

Bristen på klassmedvetande göder en sorts dumhetens rasism. Sverigedemokraten i villaområdet känner att något är helt fel i samhället, men han – och ibland hon – hör sällan från ansvarigt håll att det är klassamhället som har fördjupats och i jakten på en förklarande konflikt blir invandrare och flyktingar måltavlan. Idag är det medelklass som förklarar världen för oss i tidningar, i P1, i Agenda eller Aktuellt – arbetarklassen är faktiskt nästan helt osynlig. Många tror att det är vänsterjournalister som styr media. Men varför älskas till exempel RUT-bidraget så mycket av medierna? När det lyfts fram påstås det ofta att alltfler utnyttjar det, trots att det rör sig om några få procent i framförallt de rikaste kommunerna? En förklaring till detta är förmodligen att så pass många mediechefer utnyttjar RUT. Själva orden är kedjade av klassamhället. I Sverige och i västvärden håller sig folk i allmänhet med en väldigt vag idé om hur klassamhället ser ut; de allra flesta utgår spontant från att det finns tre klasser – överklass, medelklass och underklass. Arbetarklassen är bortopererad ur analysen, ja ur språket. Den vilseledande bild av klassamhället som vuxit fram är att det mitt i samhället finns en stor medelklass på kanske sjuttio procent, en överklass på tio procent - och en underklass på tjugo procent av befolkningen – och den får då bestå mer och mer av invandrare, flyktingar, nyanlända. Det är en statisk bild av samhället. Den där underklassen är för liten för att på allvar hota samhällsordningen och allt som då återstår är att tycka synd om underklassen – eller vara rädd för den.

Det som behöver formeras är en bild av den verkligt breda arbetarklassen – från lägre tjänstemän, ner genom LO-kollektivet och ända bort till dem som ställs utanför arbetsmarknaden ända bort till de papperslösa. Bryt upp medelklassen i en liten del som hör till de övre skikten och en större del som kan solidarisera sig nedåt! Det finns en fruktansvärd dikt av poeten Johan Jönson som fångar ett slags arbetarklassens ensamgörande: ”Jag minns dem inte”, heter den:

Hur många kan det vara?

Som jag jobbat med på

olika hemtjänstturer, men

inte alls har något minne

av? Jag minns inte deras

ansikten, deras namn,

deras egenskaper, ingenting.

På fabrikerna likaså, hur

många är det? Och de i psykiatrin,

i äldreomsorgen?

Det måste vara flera

hundra personer som jag

jobbat med och nu inte

minns någonting av, ingenting.

Där fångas den breda arbetarklassens anonymisering, upplösning och avkollektivisering. Kollektivet försvagas och då bleknar även individerna bort. Så tala klass! Gör det oavbrutet! Klass är idag den mest tabubelagda förtrycks- och befrielsedimensionen!

”Och min gamla fröken Elisabeth, som vid det här laget är borta och sedan länge undervisar änglar i himlen, lutar sig över mig och säger att bokstaven a måste formas i en enda, fin rörelse och att det är så viktigt. Jag känner hennes andedräkt. Hennes stora, tunga kropp. Och hon har blivit rebell, en revolutionär maktkritiker. Det skrivna ordet och den noggranna läskunnigheten riskerar framöver att mest leva vidare på de elituniversitet där makten utbildar sig själv. Vi andra får nöja oss med video, video, video. Jag är livrädd.”

Ovanstående är ett utdrag ur en ledare i Dalademokraten (20160711) av Göran Greider. Och visst har han rätt den gode Greider i sin farhåga om att det skrivna ordets värde håller på att devalveras till förmån för bilder i alla former.

När jag läser hans text minns jag det magiska i att som liten grabb lära sig avkoda bokstäverna och deras magiska innehåll. Det är bara med det skrivna ordet man kan förstå en komplicerad verklighet på djupet. Värna det skrivna språket!

Vem hade kunnat tro att det nästan femtio år efter att konstnären Carl Johan De Geer skapade sitt verk ”Skända flaggan” skulle dra en nynationalistisk våg genom vårt arma land. När De Geer ”skändade flaggan” kom polisen och beslagtog verket. Detta kändes ändå (1967) som en åtgärd från en svunnen tid. Sverige i slutet av nittonhundrasextiotalet var på väg mot något nytt. Olof Palmes demokratiska socialism skulle forma landet. Nu nästan femtio år senare behövs verkligen De Geers verk mer än någonsin. Och ännu värre kan det bli. Skulle det utvecklas en blåbrun allians mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna då vore det en riktig motståndshandling att skända flaggan.

Vadå, får man inte skända vår flagga? Den är väl egentligen bara en färgad tygbit som var och en fyller med symbolik. Sverigedomkraterna fyller flaggan med brun nationalistisk politik, om jag själv skulle definiera vad jag vill tänka på när jag ser flaggan så är det just demokratisk socialism.

Bättre att skända flaggan än att skända människor!

Bild, Carl Johan De Geer, ”Skända flaggan”, (Färgseriegrafi, 1967), bukowskis.com

Jag läser ett debattinlägg från svenskt näringsliv i Dagens Nyheter (20160629), ett glödande inlägg mot en eventuell könskvotering av landets bolagsstyrelser. Näringslivet är nu tydligen oroliga för vad en rödgrön regering kan ta sig till i frågan. Inlägget avslutas med följande:

”Sammantaget står nu viktiga värden på spel: … Generellt respekten för likabehandling och ett samhälle där vi inte sorteras och diskrimineras utifrån kön, etnisk bakgrund och andra faktorer som vi själva inte kan påverka.

Med en kvoteringslag äventyras allt detta. Vill verkligen svenska folket och dess valda representanter i regering och riksdag det?”

När jag läser detta kan jag inte påstå att jag blir särskilt överraskad. Detta är väl den linje näringslivet alltid har företrätt och alltid kommer att företräda. Men så läser jag vilka som har undertecknat debattinlägget och då blir jag full i skratt. Tre av undertecknarna är Antonia Ax:son Johnson, Viveca Ax:son Johnson och Cristina Stenbeck. ”Generellt respekten för likabehandling och ett samhälle där vi inte sorteras och diskrimineras utifrån kön, etnisk bakgrund och andra faktorer som vi själva inte kan påverka.” Och så sitter dessa näringslivskvinnor på rikedomen och makten efter att ha ärvt pengar, makt och inflytande från manliga äldre släktingar. Dubbelmoralen är kväljande!

Vart försvann den känslige, mångordige, arbetarklassgrabben, ni vet, Dylanepigonen (i god mening) och var kom den anabolstinna bredkäftiga grodan – han med basebollkepsen och stjärnbaneret – ifrån? Det är frågan jag ställer efter att ha lyssnat igenom Bruce Springsteens fem första album. Fem underbara konstverk: Greetings from Asbury Park (1973), The wild, the innocent & the E Street shuffle (1973), Born to run (1975), Darkness on the edge of town (1978), The River (1980). Och hur kunde sedan all denna magnifika rock-konst krascha rakt in i en betongmur i form av Born In the USA (1984). Här lämnade jag The Boss.

Springsteen med band har nyss gästat Göteborg med två konserter på Ullevi. Jag var inte där. Jag såg honom 1985 på Ullevi, då arenan höll på att rasa. Men inte ens då var jag speciellt sugen, eftersom min håg snarare stod till klubbspelningar än jättearrangemang. Jag är ändå glad att jag gick på konserten. Den var tät och svettig som en klubbspelning. Jag har aldrig upplevt något liknande och kommer aldrig att få uppleva något sådant igen. Den konserten var magisk.

Nästan lika remarkabel var spelningen kvällen innan Springsteen på Ullevi, 1985. Då spelade Tottas Bluesband i Exercishuset på Heden. Det brukar räcka gott med ”bara” Tottas, men den här kvällen var de förstärkta med E Street Band! Ja, förutom Chefen själv och Clarence Clemons som saknades. Vilken kväll det blev!

Idag är mitt förhållande till Springsteen ganska svalt. De fem första albumen är som sagt var magnifika men sen kom Born In the USA. Och jag frågar mig själv: var kom den anabolstinna bredkäftiga grodan – han med basebollkepsen och stjärnbaneret – ifrån?

Bild, wikipedia.org

Jag ser mig själv som ganska stryktålig. Ibland känner jag mig som en överårig punchig tungviktare som hänger mot repen och tar hejdlöst mycket stryk. Men knäna vägrar ge vika. Jag står upp ännu.

Men när det gäller mitt engelska favoritlag Manchester United har jag nått en gräns. Jag hade stått ut med José Maurinho och jag hade klarat av Zlatan Ibrahimovic, men båda huggormarna tillsammans blir för mycket. Jag viker ner mig. Tills vidare får det bli Liverpool som blir mitt lag, nummer ett. Man United får stå tillbaka så länge. Jag tål inte hur mycket stryk som helst.

Manchester United har varit mitt engelska lag sedan jag nittonhundrasextioåtta, som ung grabb, såg Europacupfinalen där United besegrade Benfica efter förlängning. Jag var fast.

Under min uppväxt, på gräsmattan bakom husen, spelades det mycket fotboll på spinkiga ben. Det var många GAIS-dräkter, men kanske flest Blåvittdräkter, men den snyggaste hade jag själv: den rödblå ÖIS-dräkten. Att den var snyggast var det väl bara jag som tyckte, men när jag genom en händelse, i början av nittonhundrasjuttiotalet, fick möjligheten att från England skicka efter en Manchester United-dräkt, slog jag alla killarna med häpnad. Där sprang dom omkring i sina gamla göteborgsdräkter, om dom så var blåvita eller grönsvarta. När jag joggade ut på plan i min röda tröja med vit krage, nummer nio på ryggen, (det var väl Stuart Pearsons nummer?), med vita byxor och rödsvarta strumpor, var det som om det dök upp en kille från ett annat universum. Tyvärr var det ju så att den exklusivaste dräkten inte automatiskt förde med sig att man blev kungen i spelet, man hade den förmågan man hade. Men med den röda tröjan med den vita kragen och med nummer nio på ryggen var det ändå ingen som tog mig.

Och nu har de två huggormarna tagit detta ifrån mig!

bild, worldsoccer.com