Nu är det nog
Jag ser mig själv som ganska stryktålig. Ibland känner jag mig som en överårig punchig tungviktare som hänger mot repen och tar hejdlöst mycket stryk. Men knäna vägrar ge vika. Jag står upp ännu.
Men när det gäller mitt engelska favoritlag Manchester United har jag nått en gräns. Jag hade stått ut med José Maurinho och jag hade klarat av Zlatan Ibrahimovic, men båda huggormarna tillsammans blir för mycket. Jag viker ner mig. Tills vidare får det bli Liverpool som blir mitt lag, nummer ett. Man United får stå tillbaka så länge. Jag tål inte hur mycket stryk som helst.
Manchester United har varit mitt engelska lag sedan jag nittonhundrasextioåtta, som ung grabb, såg Europacupfinalen där United besegrade Benfica efter förlängning. Jag var fast.
Under min uppväxt, på gräsmattan bakom husen, spelades det mycket fotboll på spinkiga ben. Det var många GAIS-dräkter, men kanske flest Blåvittdräkter, men den snyggaste hade jag själv: den rödblå ÖIS-dräkten. Att den var snyggast var det väl bara jag som tyckte, men när jag genom en händelse, i början av nittonhundrasjuttiotalet, fick möjligheten att från England skicka efter en Manchester United-dräkt, slog jag alla killarna med häpnad. Där sprang dom omkring i sina gamla göteborgsdräkter, om dom så var blåvita eller grönsvarta. När jag joggade ut på plan i min röda tröja med vit krage, nummer nio på ryggen, (det var väl Stuart Pearsons nummer?), med vita byxor och rödsvarta strumpor, var det som om det dök upp en kille från ett annat universum. Tyvärr var det ju så att den exklusivaste dräkten inte automatiskt förde med sig att man blev kungen i spelet, man hade den förmågan man hade. Men med den röda tröjan med den vita kragen och med nummer nio på ryggen var det ändå ingen som tog mig.
Och nu har de två huggormarna tagit detta ifrån mig!
bild, worldsoccer.com
- Dixi, mycket fotboll blir det.
- Mycket fotboll blir det.
- Dixi, det finns annat att skriva om än fotboll.
- Tänkte inte på det.
