Det svarta molnet
När livet är för jävligt,
när kroppen är som Hamburg efter kriget – totalt utbombad,
när själen är som ett maskstunget äpple,
när vi inte längre är oss själva,
när de bruna planerar för maktövertagande,
när vi gör drängtjänst åt Supermakten,
när kriget bara pågår och pågår,
när makten vill få oss att känna att fascisterna i Azovregementet är ”våra pojkar”,
då blir det för mycket,
då ägnar jag mig åt att studera himlen ovan Sannegårdshamnen.
Och på armen tickar klockan.
Är det Dylans svarta moln som sakta sänker sig över oss?
Den kärleken
Jag är ledsen.
Men jag ber inte om ursäkt.
Jag ber inte om förlåtelse.
Jag gav vad jag hade.
Jag hade inte mer.
För dig var det mer av affärstransaktion.
Du såg till att du inte gav
mer än vad du ansåg att du
fick.
Din ”börs” är inte tom.
Du kan ge dig ut på marknaden igen.
Jag har ingenting kvar.
För mig återstår tystnaden
i ensamheten.
Och bättre det än att behöva schackra
på känslornas marknad igen.
Lögner
Vi har alltid rätt.
Dom har alltid fel.
Son My. Tortyr, våldtäkter.
Döda allt som andas.
Vi står för sanningen.
Dom ljuger alltid.
Hanoi. Julen 1972.
Palmes tal.
Vi är goda.
Dom är onda.
Allende. Bomber mot Monedapalatset.
Nationalstadion
Vi har så mycket moral att den räcker dubbelt upp.
Dom har ingen.
Sabra. Shatila.
Döden i gränderna.
Vi skall styra.
Dom skall lyda.
Abu Ghraib.
Jag äter våra lögner oupphörligen.
Lapar lögnerna,
som fet ljummen vargul grädde,
tryfferad med spyflugor och inälvsmask.
Kväljer.
Kräks.
Äter igen.
Assange. Snowden. Manning.
Kväljer.
Kräks.
Äter.
Bob Dylan 80
Jag skålar för Bob Dylan.
Jag skålar för Indiana Jones.
Jag skålar för gubbarna i Stones.
Jag skålar för sanningen
och önskar jag hade klarat av den.
Jag skålar för lögnen
och önskar att jag inte hade behövt den.
Jag skålar för livet
och önskar döden.
Jag skålar för moralen
två gånger för säkerhets skull.
Men Mr Jones skålar jag inte med
han ger mig bara mardrömmar.
Slutet
Livet var slut men han hade dagar kvar.
Han lät dagarna gå,
medan han väntade på att det skulle ringa ut.
Då skulle han lämna människornas låghet och gemenhet,
vandra ut i solen
och följa sin barndoms stigar mot solnedgången.
Korpen flyger längs skogskanten.
I söder gal göken.
Solen silas genom trädkronorna,
som ljuset genom rosettfönster i en gotisk katedral.
Sedan bara mörker,
lugn och ro.
Intet
Jag gör små, små saker varje dag.
Dagarna går.
Medan jag väntar.
På:
lugnet
tystnaden
mörkret
utslocknandet.
Intet liv.
Intet.
Livet
Jag föddes stående.
Käftandes emot.
Jag dog på knä.
Försvarslös.
Gråtandes.
Livet vann.
Från och med den svåra sjätte ronden
var det kattens lek med råttan.
Den smarte böjer rygg.
Den starke knäcks.
Livet vinner alltid till slut.
Livet leker
Hur e de?
Hur har du de?
Läget?
Hur mår du?
Svaret han gav var alltid:
Livet leker.
Precis som en rovlysten
men för tillfället ganska mätt katt
leker med sitt rov.
En sargad skogsmus på gräsmattan
med spår av kattens klor i kroppen.
För en sekund tror musen att den kan komma undan.
Gråpäls.
Klotass.
Ljusblixtöga.
Men katten leker bara.
Tids nog är det dags.
Vad skall vi göra med den våldsbejakande liberalen?
Han som skäms över att Sverige inte har haft krig på tvåhundra år.
Han som skäms över att Sverige ens kan ha en annan åsikt än Supermakten.
Han som så gärna hade velat vara med och flå den kenyanske Mau-Mau-krigaren levande.
”Jag hade i alla fall kunnat hjälpa de brittiska soldaterna att hålla fast ett sprattlande ben”.
Han som i Alger 1961 så gärna hade sprutat kallt vatten med vattenslangen så att elektriciteten hade bitit bättre på FLN-terroristen.
Han som kunde ha fått njuta av lukten av napalm i gryningen i en just befriad vietnamesisk by.
”I framtiden skall vi aldrig missa en chans att hjälpa till”.
Människa
Du är varet i mina sår.
Du är kniven i min rygg.
Du är spikarna i korset.
Det värsta är att jag är likadan.
I dagsljuset sjunger trasten.
I natten ylar och jagar vargar.
Vi är bara djur och människor.
Det finns inga gudar.
Fotbollsdelirium
AIK – IFK Norrköping : 6 – 0
Gnagarna åt upp Peking!
Hur man besegrar Gnagarna?
Spela med Kobra Rax
i backlinjen.
Ring Anticimex!
När övergick det gröna fältets
surrealism
till ren
delirium?
När mörkret faller
bökar fotbollens
profitörer
likt tryffelsvin
återigen upp den gröna mattan.
Paul Pogba sover i sitt
bankvalv.
På de tomma läktarna
blåser kvarglömda
varmkorvspapper omkring.
En fotboll
är en fotboll
är en fotboll.
När solen går ner
När solen går ner i Västerhavet;
det fräser till och kokar.
En kosmisk brännmanet.
Som en sockerbit i varmt svart kaffe
försvinner solklotet
i havets djup.
Och min långa sista resa
måste företas i
mörker och kyla.
Fotbollen i samhället
Pissa på oss,
pissa på damfotbollen,
på lagkamrater som inte villkorslöst blottar
strupen,
på journalister som vägrar dyrka
Fotbollsguden förbehållslöst.
Pissa oss rena från gamla
sosseirrläror
om att det finns något människovärde
utanför marknadsvärdet.
Pissa på oss,
Zlatan!
Fotbollsgudens misstag att försöka trampa på fransoserna
och deras stolta land
har vi glömt.
Frankrike sonade Pariskommunen
i blod.
Vårt eget socialistiska modellsamhälle
betalar vi nu i kollektiv
skam.
Pissa på oss,
Zlatan!
Resultat?
Glöm det!
Det handlar inte om resultat.
Det handlar om
ideologi.
Tror någon,
vid sina sinnens fulla bruk,
att man kan bygga ett landslag
där man gör en till Kung
och
resten till dvärgar?
Ni, nyliberalismens budbärare.
Pissa på oss,
Zlatan!
När livet vänder sig inåt
På natten hörde han ett lågt vinande.
Knappt hörbart.
Tunn tråd.
Kokongen spanns runt huset.
Hörde trots detta ljud.
Stöveltramp.
Murade igen fönster.
Dörrar.
Hörde ljud.
Radion.
Såg bilder.
TV.
Jihadskäggen och imperialistknektarna
sliter varandra i stycken.
Galna hundar.
Bröt strömmen.
Vandrade osaligt.
Rummen.
Lade sig på sängen.
Slöt ögonen.
Ur denna kokong
föds
ingen vacker dagfjäril på ljumma
sommarvindar.
Nattfjäril.
Kalla vindar.
Dödskallefjäril.
Att leva i den bästa av världar
Han vaknade till radions P1. De firade jubileum. USA:s fångläger Guantanamo fyllde tio år. En högerman vid namn Roland Poirier Martinsson höll högtidstalet till imperiemaktens ära. Programledaren hade inget att invända. Poirier, det låter som namnet på en padda, tänkte han.
Till lunch kom nyheten om att ännu en iransk kärnfysiker hade mördats i ett bombattentat. Det finns goda nationer med goda vapen och så finns det onda nationer med onda vapen, tänkte han. Tur att vi har Israel och USA.
Fram emot eftermiddagen talades det om att en demonstration i Jemen hade blivit beskjuten av regimtrogna med flera döda som följd. Demonstranterna krävde att diktatorn Ali Abdullah Saleh och hans regim inte skulle få straffimmunitet för sina grova brott begångna mot folket under trettio års tid. Bakom diktatorn stod USA och Saudiarabien. Varför bråkar dom så mycket i arabvärlden, tänkte han.
Nästa morgon innan han steg upp såg han bilder på morgon-TV. Det var USA-soldater i Afghanistan som skändade fienden genom att pissa på deras döda kroppar efter en strid och som om detta inte var nog hånades liken även verbalt. Usch, tänkte han, skönt att man lever i den bästa av världar.
I morgon skall jag köpa ny bil. Tack, banken.
Julbaljan är fylld igen
Hoppa rakt ner i det tomteröda,
dyka upp igen i det grangröna,
för att sedan simma runt i det snövita.
Och när allt är en grå sörja
är det dags att klättra ur baljan
och bara hoppas att det som finns i munnen
är grötmandeln och inte något som tomtens ren
har lämnat efter sig.
Dö, Tomtejävel!
GOD JUL!
Bara sådär
Livet tvingar oss
in i situationer.
Jag befann mig i en
köplada.
Löningshelg.
Plötsligt kändes det
som om jag bara var tvungen
att säga något.
Bara för mig själv
sådär.
Jag sa:
Philemon Arthur and the Dung.
Det var som om väggarna
skakade till.
Som musklerna i en bröstkorg
när man bara måste
brista ut i ett
skratt.
Skrockande.
Konspiratoriskt
samförstånd.
Konsum:
det mänskligare alternativet.
bild, mattiasbylund.blogspot.se
Den latenta vreden
Om vi äger våra armar och ben,
om vi äger våra hjärtan och hjärnor,
varför äger vi då inte det vi producerar?
Det är en fråga värd att ställa,
men som aldrig ställs.
Istället har de lurat oss.
Vi skall vara tacksamma
för att de ger oss arbete!
Jag må leva som som en småborgare på dagen,
men på natten i drömmen
blir jag revolutionär.
Det kunde vara tvärt om.
I natt
lånar jag ord av diktaren:
nu får det vara nog med prat;
ordet är ert kamrater mausergevär.
- Dixi, nu får du sluta å revolutionera en stund. Ditt lindblomsté kallnar ju på balkongen. Snart äter fåglarna upp din madeleinekaka.
- Ja, ja, jag kommer.
Så är det
Jag tror inte på dom.
I helvete heller att jag tror på dom! Dom jävlarna ljuger alltid.
Så är det bara.
Dom?
Kapitalet.
Och deras köpta lakejer inom politiken.
Och deras idoga megafoner inom journalistiken.
Och deras servila följare inom kulturen.
Och deras lata domptörer inom utbildningen.
Och deras villiga våldsverkare inom våldsapparaten.
Och deras falska tröstare inom religionen.
bild, larspekka.wordpress.com
Människan
Man lägger sig på kvällarna.
Ligger och stirrar i taket.
Vaknar på morgonen.
Spottar i nävarna,
kämpar på.
Och önskar döden.
Det är tur
att man inte
levde på den mörka
medeltiden.
Då var det ännu värre.
Det finns
dagar.
Det finns
nätter.
Finns det kurser i
självgarrotering?
