dixistadelmann.se

Livet var slut men han hade dagar kvar.

Han lät dagarna gå,

medan han väntade på att det skulle ringa ut.

Då skulle han lämna människornas låghet och gemenhet,

vandra ut i solen

och följa sin barndoms stigar mot solnedgången.

Korpen flyger längs skogskanten.

I söder gal göken.

Solen silas genom trädkronorna,

som ljuset genom rosettfönster i en gotisk katedral.

Sedan bara mörker,

lugn och ro.

Jag gör små, små saker varje dag.

Dagarna går.

Medan jag väntar.

På:

lugnet

tystnaden

mörkret

utslocknandet.

Intet liv.

Intet.

Jag föddes stående.

Käftandes emot.

Jag dog på knä.

Försvarslös.

Gråtandes.

Livet vann.

Från och med den svåra sjätte ronden

var det kattens lek med råttan.

Den smarte böjer rygg.

Den starke knäcks.

Livet vinner alltid till slut.

Hur e de?

Hur har du de?

Läget?

Hur mår du?

Svaret han gav var alltid:

Livet leker.

Precis som en rovlysten

men för tillfället ganska mätt katt

leker med sitt rov.

En sargad skogsmus på gräsmattan

med spår av kattens klor i kroppen.

För en sekund tror musen att den kan komma undan.

Gråpäls.

Klotass.

Ljusblixtöga.

Men katten leker bara.

Tids nog är det dags.

Han som skäms över att Sverige inte har haft krig på tvåhundra år.

Han som skäms över att Sverige ens kan ha en annan åsikt än Supermakten.

Han som så gärna hade velat vara med och flå den kenyanske Mau-Mau-krigaren levande.

”Jag hade i alla fall kunnat hjälpa de brittiska soldaterna att hålla fast ett sprattlande ben”.

Han som i Alger 1961 så gärna hade sprutat kallt vatten med vattenslangen så att elektriciteten hade bitit bättre på FLN-terroristen.

Han som kunde ha fått njuta av lukten av napalm i gryningen i en just befriad vietnamesisk by.

”I framtiden skall vi aldrig missa en chans att hjälpa till”.

Du är varet i mina sår.

Du är kniven i min rygg.

Du är spikarna i korset.

Det värsta är att jag är likadan.

I dagsljuset sjunger trasten.

I natten ylar och jagar vargar.

Vi är bara djur och människor.

Det finns inga gudar.

AIK – IFK Norrköping : 6 – 0

Gnagarna åt upp Peking!

Hur man besegrar Gnagarna?

Spela med Kobra Rax

i backlinjen.

Ring Anticimex!

När övergick det gröna fältets

surrealism

till ren

delirium?

När mörkret faller

bökar fotbollens

profitörer

likt tryffelsvin

återigen upp den gröna mattan.

Paul Pogba sover i sitt

bankvalv.

På de tomma läktarna

blåser kvarglömda

varmkorvspapper omkring.

En fotboll

är en fotboll

är en fotboll.

När solen går ner i Västerhavet;

det fräser till och kokar.

En kosmisk brännmanet.

Som en sockerbit i varmt svart kaffe

försvinner solklotet

i havets djup.

Och min långa sista resa

måste företas i

mörker och kyla.

Pissa på oss,

pissa på damfotbollen,

på lagkamrater som inte villkorslöst blottar

strupen,

på journalister som vägrar dyrka

Fotbollsguden förbehållslöst.

Pissa oss rena från gamla

sosseirrläror

om att det finns något människovärde

utanför marknadsvärdet.

Pissa på oss,

Zlatan!

Fotbollsgudens misstag att försöka trampa på fransoserna

och deras stolta land

har vi glömt.

Frankrike sonade Pariskommunen

i blod.

Vårt eget socialistiska modellsamhälle

betalar vi nu i kollektiv

skam.

Pissa på oss,

Zlatan!

Resultat?

Glöm det!

Det handlar inte om resultat.

Det handlar om

ideologi.

Tror någon,

vid sina sinnens fulla bruk,

att man kan bygga ett landslag

där man gör en till Kung

och

resten till dvärgar?

Ni, nyliberalismens budbärare.

Pissa på oss,

Zlatan!

På natten hörde han ett lågt vinande.

Knappt hörbart.

Tunn tråd.

Kokongen spanns runt huset.

Hörde trots detta ljud.

Stöveltramp.

Murade igen fönster.

Dörrar.

Hörde ljud.

Radion.

Såg bilder.

TV.

Jihadskäggen och imperialistknektarna

sliter varandra i stycken.

Galna hundar.

Bröt strömmen.

Vandrade osaligt.

Rummen.

Lade sig på sängen.

Slöt ögonen.

Ur denna kokong

föds

ingen vacker dagfjäril på ljumma

sommarvindar.

Nattfjäril.

Kalla vindar.

Dödskallefjäril.

Han vaknade till radions P1. De firade jubileum. USA:s fångläger Guantanamo fyllde tio år. En högerman vid namn Roland Poirier Martinsson höll högtidstalet till imperiemaktens ära. Programledaren hade inget att invända. Poirier, det låter som namnet på en padda, tänkte han.

Till lunch kom nyheten om att ännu en iransk kärnfysiker hade mördats i ett bombattentat. Det finns goda nationer med goda vapen och så finns det onda nationer med onda vapen, tänkte han. Tur att vi har Israel och USA.

Fram emot eftermiddagen talades det om att en demonstration i Jemen hade blivit beskjuten av regimtrogna med flera döda som följd. Demonstranterna krävde att diktatorn Ali Abdullah Saleh och hans regim inte skulle få straffimmunitet för sina grova brott begångna mot folket under trettio års tid. Bakom diktatorn stod USA och Saudiarabien. Varför bråkar dom så mycket i arabvärlden, tänkte han.

Nästa morgon innan han steg upp såg han bilder på morgon-TV. Det var USA-soldater i Afghanistan som skändade fienden genom att pissa på deras döda kroppar efter en strid och som om detta inte var nog hånades liken även verbalt. Usch, tänkte han, skönt att man lever i den bästa av världar.

I morgon skall jag köpa ny bil. Tack, banken.

Hoppa rakt ner i det tomteröda,

dyka upp igen i det grangröna,

för att sedan simma runt i det snövita.

Och när allt är en grå sörja

är det dags att klättra ur baljan

och bara hoppas att det som finns i munnen

är grötmandeln och inte något som tomtens ren

har lämnat efter sig.

Dö, Tomtejävel!

GOD JUL!

Livet tvingar oss

in i situationer.

Jag befann mig i en

köplada.

Löningshelg.

Plötsligt kändes det

som om jag bara var tvungen

att säga något.

Bara för mig själv

sådär.

Jag sa:

Philemon Arthur and the Dung.

Det var som om väggarna

skakade till.

Som musklerna i en bröstkorg

när man bara måste

brista ut i ett

skratt.

Skrockande.

Konspiratoriskt

samförstånd.

Konsum:

det mänskligare alternativet.

bild, mattiasbylund.blogspot.se

Om vi äger våra armar och ben,

om vi äger våra hjärtan och hjärnor,

varför äger vi då inte det vi producerar?

Det är en fråga värd att ställa,

men som aldrig ställs.

Istället har de lurat oss.

Vi skall vara tacksamma

för att de ger oss arbete!

Jag må leva som som en småborgare på dagen,

men på natten i drömmen

blir jag revolutionär.

Det kunde vara tvärt om.

I natt

lånar jag ord av diktaren:

nu får det vara nog med prat;

ordet är ert kamrater mausergevär.

- Dixi, nu får du sluta å revolutionera en stund. Ditt lindblomsté kallnar ju på balkongen. Snart äter fåglarna upp din madeleinekaka.

- Ja, ja, jag kommer.

Jag tror inte på dom.

I helvete heller att jag tror på dom! Dom jävlarna ljuger alltid.

Så är det bara.

Dom?

Kapitalet.

Och deras köpta lakejer inom politiken.

Och deras idoga megafoner inom journalistiken.

Och deras servila följare inom kulturen.

Och deras lata domptörer inom utbildningen.

Och deras villiga våldsverkare inom våldsapparaten.

Och deras falska tröstare inom religionen.

bild, larspekka.wordpress.com

Man lägger sig på kvällarna.

Ligger och stirrar i taket.

Vaknar på morgonen.

Spottar i nävarna,

kämpar på.

Och önskar döden.

Det är tur

att man inte

levde på den mörka

medeltiden.

Då var det ännu värre.

Det finns

dagar.

Det finns

nätter.

Finns det kurser i

självgarrotering?

JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT.

vi vårt…….

Du kallade mig för ett vrak.

Och jag kunde plötsligt se dig strålande på en vacker segelbåt,

men även liggande på det solvarma däcket

med blåvita seglarskor hårt knutna kring halsen.

Jag förflyttades till den natt i maj då 2000 män förberedde sig inför döden,

alla instängda i det dödligt sårade odjurets buk.

För sista gången sorterade de sina liv,

i olika högar, fram och tillbaka.

När framtiden inte längre fanns blev de arkeologer,

grävande i historien.

Uniformerade män med darrande händer lyfter minnen sköra som fågelägg.

Beskådar dem i ljuset,

polerar dem med sina lungors andedräkt,

som sedan kondenseras mot tusentals ton kallt pansarstål.

Men vad har jag att göra med Järnkanslerns skepp!

Jag ville skriva framtiden på nytt.

Jag ville vara Aurora.

Jag ville storma Vinterpalatset igen,

men du kallade mig för ett vrak.

Bild, kryssaren Aurora, wikipedia.org

I dag.

Tretton ord.

Vilken sjuk jävla värld

vi lever i!

Tystnad.