dixistadelmann.se

JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT JAG MITT.

vi vårt…….

Du kallade mig för ett vrak.

Och jag kunde plötsligt se dig strålande på en vacker segelbåt,

men även liggande på det solvarma däcket

med blåvita seglarskor hårt knutna kring halsen.

Jag förflyttades till den natt i maj då 2000 män förberedde sig inför döden,

alla instängda i det dödligt sårade odjurets buk.

För sista gången sorterade de sina liv,

i olika högar, fram och tillbaka.

När framtiden inte längre fanns blev de arkeologer,

grävande i historien.

Uniformerade män med darrande händer lyfter minnen sköra som fågelägg.

Beskådar dem i ljuset,

polerar dem med sina lungors andedräkt,

som sedan kondenseras mot tusentals ton kallt pansarstål.

Men vad har jag att göra med Järnkanslerns skepp!

Jag ville skriva framtiden på nytt.

Jag ville vara Aurora.

Jag ville storma Vinterpalatset igen,

men du kallade mig för ett vrak.

Bild, kryssaren Aurora, wikipedia.org

I dag.

Tretton ord.

Vilken sjuk jävla värld

vi lever i!

Tystnad.

Jag hade en gång en nyårsnattsmardröm. Hade väl ätit något dåligt. Och kanske druckit något.

Han kladdade och skvätte med förrätten, kokt hummer, så att det kverulerades kring bordet.

- Vem gav honom att dricka före champagnen?

- Han hade säkert med sig.

- Fan, han luktar ju som de ruskiga kvarteren i det ruskiga Marseille!

- Skaldjur och dåligt brännvin.

Efter förrätten duschades han av, kammades till, fluffades upp och kom nyklädd tillbaka till huvudrätten.

- Var är piggvaren?

- Låt han inte dricka mer!

- 9997, och precis där man sitter, det är så snyggt.

- Ja, nu står ju det inte 9997, på bokryggen, utan 2666.

- Tänk om man kunde köpa så snygga böcker i möbelaffären.

- Möbelaffären? Du kan ju pröva i bokhandeln.

Hon snörpte på munnen och försökte samtidigt dölja detta bakom ett iskallt leende.

- Det finns väl mer chablis? Jaså, nu är vi nere på de små flaskorna.

- Vadå liten flaska?

- Petit, petit, petit! Varken alkohol eller bildning biter tydligen på henne.

- Låt inte flaskan stanna vid honom, för Guds skull.

- Snart kommer Margaret Teacher. Då blir det lugnt.

- Nej, inte Margaret Teacher. Nåd!

Och det var två timmar kvar på det gamla året.

… måhända ett udda försök till nyårshälsning. Här kommer ett nytt försök: Gott Nytt År!

Jag önskade att du skulle

ta med dig min

varma andedräkt

när du gick.

Istället lät du bara din

kalla andedräkt

svepa min kropp.

Nu går jag här

och vet att jag inte

längre längtar till.

Jag längtar bara från.

Försök aldrig tugga nattens fradga

dagen efter.

Det som då var starkt och rätt

smakar nu bara frusen ånger.

Njut istället av det som är,

glöm att dagen kommer åter.

Nattens bomull är svart,

aldrig vit.

Längtans svarta hål,

vars gravitation är så stark

att hoppet aldrig förmår lämna dess kärna,

mister sin kraft när dagens klocka åter

slår.

- ”Försök aldrig tugga nattens fradga dagen efter”. Uj, uj, uj, det är alldeles för mycket weltschmerz i din blogg. Det är inte konstigt att du har så få läsare, Dixi.

- ”Weltschmerz”?

- Ja, försök vara lite folklig istället; spela munspel och dra en fräckis.

- ”Spela munspel och dra en fräckis”. Jävla galning!

Efter valrörelsen låg språket kvar

som ett ut-tuggat tugg-gummi

slängt i rännstenen.

I två veckor vägrade jag tala.

Jag kunde inte förmå mig att

ta ord i min mun.

Tills du ställde ultimatum.

”Konjak”

kom då över mina läppar.

Det var det enda ord jag kom på

i hastigheten

som jag inte trodde hade använts

av gycklarna på välviljans marknad.

Du hämtade ett glas och en flaska.

När den brännande vätskan

hade runnit ner i min strupe

kändes språket renare igen.

Och jag sa:

”tack”.

Jag är en främling

i denna tid.

Denna tid är en främling

i mig.

När deras stridsvagnar rullar på våra gator.

När deras soldater marscherar utanför våra fönster.

När de betraktar våra naturtillgångar som sina.

När de tillsätter och avsätter våra regeringar.

Ja, då skall jag ansluta mig till kören,

som skanderar att de hotar oss.

Men!

När våra stridsvagnar rullar på deras gator.

När våra soldater marscherar utanför deras fönster.

När vi betraktar deras naturtillgångar som våra.

När vi tillsätter och avsätter deras regeringar.

Då är det inte de som hotar oss

och vår kör som skanderar om hot

får klara sig utan mig.

De tog det vi ägde gemensamt.

De tog vårt språk.

De tog vår historia.

De tog vår framtid.

Ja, till och med vårt hopp.

Allting har de stulit.

Men på sjöns botten

vilar järnet gömt.

Så länge vi andas

finns där i askan

ännu glöd.

Nog för att föda den härd

vi kommer att smida järnet

till blankt stål på.

Nästan allt har de stulit.

Jag lever i fotbollens slutna rum. I förrgår stod jag på Gamla Ullevis iskalla läktare och såg fotbollens proletärer Örgryte och Skövde göra upp. Någon hade förvandlat bollen till en kub.

Vår dagliga fotboll giv oss idag.

Igår beskådade jag den högsta kasten, Bayern Munchen och Real Madrid. Idag hyllar jag den ouppnåelige när Barcelona möter Chelsea.

Vår dagliga fotboll giv oss idag.

En lukt från utsidan tränger in, något sjukt, som av kallbrand. Jag hör arbetslöshetens hopplösa hasande, likaså brunhögerns stålskodda kängor. Deras knivar slipas, medan liberalernas sedlar prasslar.

Kanske orkar jag masa mig ut på gatorna till 1:a Maj. Om det inte är någon match då…

Ovanstående prosadikt plockar jag fram ur arkivet, den kan väl passa nu när VM i Brasilien precis har dragit igång.

Varje gång jag läser en tidning

eller slår på TV:n

känns det som om de

pissar

i min mun.

Deras sprängfyllda blåsors innehåll

skvalar

mot mina läppar och tänder.

Jag försöker dölja min

förnedring

genom att sänka ansiktet mot golvet

medan de flinar och

tömmer sig.

Är champagnen torr

frågar de unisont.

Jag fullgör min uppgift samvetsgrant

och höjer mitt blöta

ansikte

och svarar:

Den är mycket torr.

Bra

säger de till varandra

champagne skall vara torr

och gratis.

Idag såg jag en säl sticka upp sin nos i hamnbassängen utanför mitt fönster. Det är inte ofta det händer: tredje gången på sex år.

 Säldagar är bra dagar.

 Livet och världen blir liksom lite lättare att fördra.

Säldagar är bra dagar.

Idag såg jag en säl.

Tystnadens landskap

är förflutenhetens avtryck

i tiden,

liksom tanken är

varats presens,

eller subjektets timglas.

I ekbacken står träden som fossil mot blå himmel,

på marken surrealistiskt grönt,

bara sippornas vita spikhuvuden förankrar duken i verkligheten.

Lägg ner fissionen.

Sluta forska på fusionen.

Energin finns på Stamford Bridge.

Ni konstnärer – sluta måla.

Stäng alla konstmuseer.

Skönheten finns på Stamford Bridge.

Ni författare – sluta skriva.

Låt böckerna ligga med slutna pärmar.

Epiken finns på Stamford Bridge.

Jag vill stiga ur livet

och

för alltid leva i andra halvlek

mellan

Chelsea och Manchester United

på

Stamford Bridge.

Ovanstående dikt skrev jag för ett par år sedan, efter en underbar match mellan Chelsea och Manchester United i Premier League. Söndagens galna, härligt underbara, El Clasico, hade däremot krävt en riktig författare för att göras rättvisa, minst en Vladimir Majakovskij (i gul skjorta).

Trots att både Lionel Messi och Cristiano Ronaldo, (Messi gjorde tre mål), fanns på planen, överglänstes de av Andres Iniesta; denna underbara fridsfurste, fotbollens Mahatma Gandhi, som närmast ber om ursäkt om han skulle vara skyldig till en frispark. Iniesta rinner fram på det gröna fältet som kroppsvarm olivolja av finaste sort. Om motståndarna bygger försvarsmurar glider han bara runt, eller kanske enkelt mellan, i luckor som egentligen inte existerar. Övernaturligt? Denna glänsande fotbollsspelare kan inte vara uppväxt bland bensparkare på en fotbollsplan. Hans hemlighet måste vara att han kommer ur dansarnas skara, ur baletten på Bolsjoj.

Alla bortskämda stjärnspelare med hjärtan av stålkulor, nattförvarade i frysen, med valnötter som hjärnor och med översvämmade bankkonton, lär av Andres Iniesta, en konstnär, en gentleman, en människa och fotbollspelare.

bild, wikipedia.org

Igår kväll gick isen.

Vintern drog bort i sin tennfärgade fårskinnspäls.

Det sägs att han hade svettpärlor i pannan

och

att pälsen var till hälften uppknäppt.

Efter en orolig natt väcktes jag

av

en manschettknappsprydd stare

med

beskedet om vårens ankomst.

När jag tittade ut genom fönstret

såg jag att silvret var putsat

dagen till ära.

Älvens yta glittrade igen.

På radion sänds en salut

för vår nyfödda tronarvinge.

Hos mig dränks kanonskotten

av nybygget utanför mitt fönster.

Här slår pålkranen

rytmiskt som ett maskinhjärta

en hyllning till de som arbetar.

Folket bygger landet.

Trappor städas.

Gamlingar vänds i sina sängar.

Väggar reses.

Folket bygger landet.

Vad kungar och drottningar bygger

vet inte jag.

Allons enfants de la Patrie….

Ovanstående dikt skrev jag förra gången som den svenska kungliga familjen utökades. Nu när det har skett igen tycker jag att den kan passa på nytt.

På radion spelas Beatles, ”Here Comes The Sun”,

från deras sista album,

”Abbey Road”.

En frisk vind från sydväst får isen i hamnbassängen att gunga

likt en höstblek solgul brylé-pudding.

Skatan bygger nytt

på det som är kvar av boet från förra året.

Himlen har inget slut.

Det behövs ingen Enigma för att avkoda detta meddelande.

Snart skall vinterns smutsgrå näsduk tvättas vit igen,

hängas ut i vinden,

packas ner och glömmas bort.

Det är snart vår!

Känner man det på sig

när det är den sista?

I natt när jag sov

föll tystnaden från himlen i stora sjok.

Den bäddade mjukt in omgivningen där jag bor.

När jag på morgonen drog upp rullgardinen

såg jag inga spår.

Tystnaden bekräftade vad jag redan visste;

jag var ensam.