Ödslighet
Ödslighet är en trasig kvarglömd solstol
på en sandstrand
en regnig och blåsig januaridag.
En dag då havet tuggar fradga av ursinnigt
raseri
uppviglat av lismande vindar som lovar kompromisslös
hämnd
men som bara ett halvt år senare
ödmjukt krusande skall svalka
feta madamers rödbrända hakor.
En röd småborgares bekännelse
På nyårsafton när jag dricker champagne och äter svensk hummer,
slår mig plötsligt tanken att revolutionen kanske inte är nödvändig.
I alla fall inte just i denna sekund.
Efteråt kunde jag med viss skamsenhet lägga till hummer och champagne
till listan på de saker i livet som har en förborgerligande inverkan
på de radikala.
Med denna ”prosadikt” önskar jag alla läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR (tänk på att det är valår i år!).
- Satan vad du gnäller, Dixi.
- Gnäller?
- Ja, vad är det för fel på champagne, hummer och lite fyrverkerifärger?
- Det är väl inget fel på blaskigt pulverkaffe, falukorv och lite mysig grå socialrealism heller.
- Tänkte inte på det.
Återtåg
Den sommaren nådde de fram till floden.
På andra sidan kunde de ana slutet
på den övermänskliga ansträngningen.
Tanken på belöning gömde de
längst in i sina hjärtan.
Alla rädda för att ögonen
skulle förråda dem.
Fram till dess hade han varje morgon
sett solen gå upp.
Varje dag en ny seger.
Men trots den desperata kraftsamlingen
tog de sig aldrig över.
Den vintern började de retirera.
I fortsättningen såg han bara
solen gå ner.
De sade att kriget var slut,
men undvek hans blick
Han tänkte, ”det tar aldrig slut”,
utan att svara.
När han väl hade tagit de första stegen tillbaka
fortsatte han så hela livet.
Klasshat
Varför
frågade hon med rösten full av flytande blått
och försökte samtidigt få honom att smälta in i sin akvarell.
Men i rummet hörde han bara missnöjets metronom slå.
Spartacus och de andra slavarna hade sett och förstått.
Nu kantade de vägen till Rom upphängda på sina kors
med tomma uthackade ögonhålor.
Som grafiska tecken.
Ett maktens makabra meddelande.
Hungriga kvinnors öppna händer sträcktes mot himlen
som om bröd någonsin hade kommit därifrån.
Istället ett åskans muller av järnskodda hovar mot stensättning
innan kosackernas sablar högg in.
Men Tsarens tid var utmätt.
Det sista han såg innan bindeln för evigt släckte hans ljus
var den unge mannens hand där revolvern vilade.
En liten hand på semester från pennan.
Sedan stod han och stirrade rakt in i mörkret
och väntade på döden.
Snart skulle han inte behöva vara rädd för att kräkas längre.
Den vita rosen dricker rött blod.
Som om mordet inte vore nog
skulle segrarna skända honom på nytt
genom påståendet att han var motståndare till FRIHETEN.
Denna sommarmorgon klättrade 100000 man ur sina skyttegravar.
I sina tunga ränslar började de att gå mot fiendens linjer.
Order hade givits om att ingen fick ta skydd
innan fiendens skyttegravar hade nåtts.
Till kvällen när general Haig satte sig till bords för middag
var 60000 döda eller sårade.
Nästa morgon skulle hans ridstig som vanligt vara sandad.
Tänk om generalens häst störtade och han slog sig!
Millioner mäns bön om att det måste finnas en gräns för lidandet
besvarades av exekutionsplutonerna.
Deras massakrerade kroppar som stegpinnar i en stege
rest mot äran, makten och marknaden.
Därför är mitt klasshat starkt som en röntgenstråle
svarade han.
Vilken färg har lyckan frågade hon.
Han såg att i penseln lyste solen.
Ni och jag
Ni talar mjukt och artikulerat
i den eviga megafonen.
Jag skriker med sprucken röst
genom ett sugrör.
Ni eftersträvar subtilitet.
Jag har inte tid med subtilitet.
Ni hatar plakatkonst.
Jag älskar plakatkonst
bara för att ni hatar den.
Ni föraktar övertydlighet.
Jag önskar att politiken äntligen
skall bli synlig.
Ni vill gömma maktstrukturerna
i menlöshetens bomull.
Jag andas Marx och hans manifest
och kan känna samma skräckblandade fascination inför leninismen
som inför ett vackert vapen.
Men vid stalinismen går min gräns.
Stalinismen är lika vacker
som ventilerna för Cyklon-B-gasen i dödslägrens gaskammare
eller
som en imperialismens bombmatta över ett sjukhus i Hanoi.
Höst
Idag skördade hösten
trädens guldpengar.
Som en siciliansk olivbonde gick han i kraftiga läderstövlar
med käppen i händerna svängande mot trädens grenar.
Mina näthinnor blev presenningar under träden.
Det är ur denna kassa
jag mutar döden
för att få uppleva en vår
till.
Spår av
Man har hittat spår av hästkött
i köttbullar
på IKEA
och
tarmbakterier i deras tårtor.
Jag är själv helt säker på att det finns mer än spår
av spånskivor
i deras möbler.
Och jag är tämligen övertygad
om att det finns spår av Mein Kampf
i Ingvar Kamprads bokhylla.
Vem släppte in bruna
bokhyllor
i folkhemmets vardagsrum?
Borgarkärringarna
Det är viktigt att man hela tiden sköter om sig.
För det är man värd.
Hela tiden.
För det är man värd.
Man måste sköta om sig.
Hela tiden.
För det är man värd.
Sådan är borgarkärringarnas visa.
Och dom sjunger den jämt.
Hela tiden.
För dom är värda.
Dom har ett oskattbart värde.
Hela tiden.
För dom är värda.
Sådan är borgarkärringarnas visa.
Det är viktigt att man hela tiden har det bra.
För det är man värd.
Hela tiden.
För det är man värd.
Man måste ha det bra.
Hela tiden.
För det är man värd.
Sådan är borgarkärringarnas visa.
Och dom sjunger den jämt.
Hela tiden.
För dom är värda.
Dom har ett oskattbart värde.
Hela tiden.
För dom är värda.
Mitt liv
Jag dog.
Före det levde jag.
Som att skriva med gåspenna
på havets yta.
