Det svarta molnet
När livet är för jävligt,
när kroppen är som Hamburg efter kriget – totalt utbombad,
när själen är som ett maskstunget äpple,
när vi inte längre är oss själva,
när de bruna planerar för maktövertagande,
när vi gör drängtjänst åt Supermakten,
när kriget bara pågår och pågår,
när makten vill få oss att känna att fascisterna i Azovregementet är ”våra pojkar”,
då blir det för mycket,
då ägnar jag mig åt att studera himlen ovan Sannegårdshamnen.
Och på armen tickar klockan.
Är det Dylans svarta moln som sakta sänker sig över oss?
Kommentarer
Trackback
