Chefen
Vart försvann den känslige, mångordige, arbetarklassgrabben, ni vet, Dylanepigonen (i god mening) och var kom den anabolstinna bredkäftiga grodan – han med basebollkepsen och stjärnbaneret – ifrån? Det är frågan jag ställer efter att ha lyssnat igenom Bruce Springsteens fem första album. Fem underbara konstverk: Greetings from Asbury Park (1973), The wild, the innocent & the E Street shuffle (1973), Born to run (1975), Darkness on the edge of town (1978), The River (1980). Och hur kunde sedan all denna magnifika rock-konst krascha rakt in i en betongmur i form av Born In the USA (1984). Här lämnade jag The Boss.
Springsteen med band har nyss gästat Göteborg med två konserter på Ullevi. Jag var inte där. Jag såg honom 1985 på Ullevi, då arenan höll på att rasa. Men inte ens då var jag speciellt sugen, eftersom min håg snarare stod till klubbspelningar än jättearrangemang. Jag är ändå glad att jag gick på konserten. Den var tät och svettig som en klubbspelning. Jag har aldrig upplevt något liknande och kommer aldrig att få uppleva något sådant igen. Den konserten var magisk.
Nästan lika remarkabel var spelningen kvällen innan Springsteen på Ullevi, 1985. Då spelade Tottas Bluesband i Exercishuset på Heden. Det brukar räcka gott med ”bara” Tottas, men den här kvällen var de förstärkta med E Street Band! Ja, förutom Chefen själv och Clarence Clemons som saknades. Vilken kväll det blev!
Idag är mitt förhållande till Springsteen ganska svalt. De fem första albumen är som sagt var magnifika men sen kom Born In the USA. Och jag frågar mig själv: var kom den anabolstinna bredkäftiga grodan – han med basebollkepsen och stjärnbaneret – ifrån?
Bild, wikipedia.org
