Världen kan bara hoppas på framgång
Låt oss hoppas att klimatmötet i Paris, som öppnades idag, blir mer lyckat än fiaskot i Köpenhamn 2009, där man helt misslyckades med att ta fram ett nytt klimatavtal.
Texten nedan skrevs 2009, men äger fortfarande aktualitet.
Klimatmötet i Köpenhamn som avslutades i förra månaden, utan några avgörande framgångar för vår gemensamma kamp mot klimatförändrande utsläpp, var ett belysande exempel på hur Sveriges ställning i världen har förändrats under de senaste decennierna. Vårt land fungerade tidigare som en brobyggare mellan de tidigt industrialiserade länderna och utvecklingsländerna. Nu är vår identifikation total med den rika västvärlden. Ett exempel på detta är statminister Reinfeldts uttalande efter den misslyckade Köpenhamnskonferensen, där han konsekvent skyllde misslyckandet på utvecklingsländerna med Kina i spetsen.
För ett tiotal år sedan, i en diskussion kring lunchbordet på jobbet, talade vi om klimatförändrande utsläpp. Frågan var för den breda allmänheten relativt ny och vår kunskapsbas var ganska ranglig. Efteråt roade jag mig med att plocka fram siffror som diskussionsunderlag och dessa chockerade de flesta. Om Kinas utsläpp per capita fick vara utgångspunkten, med index 100, så var Sveriges index per capita 500 och USA:s närmast chockerande siffror, 1000. Idag har Kinas klimatutsläpp, med landets snabba ekonomiska utveckling som bakgrund ökat, men Kinas utsläpp är fortfarande bara cirka 25 procent av USA:s, per capita. Det är belysande siffror. Före 1976 var Kinas klimatpåverkan försumbar och då hade de industrialiserade länderna haft klimatutsläpp i nästan två hundra år. I klimatfrågan måste västvärlden ta på sig huvudansvaret och inte minst viktigt, kostnaderna.
Ett sätt att blanda bort korten är att hänföra klimatutsläppen till nation. Då blir givetvis Kina en stor utsläppsnation på grund av sin gigantiska befolkning, men detta kan inte vara ett korrekt sätt att se på saken. Med samma sätt att resonera skulle det i en ransoneringssituation, som tex i Sverige under andra världskriget, varit korrekt för ett hushåll om två personer att protestera mot att grannen hade större tilldelning. Det faktum att grannfamiljen bestod av tio personer skulle inte påverka tilldelningen; ett ganska absurt sätt att diskutera.
Länder som Kina, Indien och Brasilien måste givetvis dra sitt strå till stacken, men det tyngsta lasset måste västvärlden dra, med USA i spetsen. Dagens största klimatbov är inte Kina, det är USA.
