dixistadelmann.se

Han täckte över henne igen. Handen stack fortfarande fram eftersom han inte kunde förmå sig att ta i den döda kroppen. Han släckte ljuset i rummet och stängde dörren efter sig när han gick ut.

     Vid köksbordet satt Jonas med huvudet i händerna som helt dolde hans ansikte. Han snyftade lågt i en iteration till synes utan slut:

- Vad har jag gjort. Vad har jag gjort. Vad har jag gjort.....

Tårarna hade blött bordsytan mellan hans armbågar. Tommy stannade en meter framför honom, oförmögen att röra sig vidare, som om orken precis bara hade räckt dit. Det var som om hans jag hade stigit ur kroppen och beskådade en scen i ett skådespel, en tragedi, där det oerhörda just hade hänt. Han såg smärtan hos den stående. Kampen speglades i hans ansikte och trots att munnen var öppen som om han skrek, kom inte ett ljud över hans läppar, ändå var han som åskådare tvungen att trycka händerna mot öronen för att stå ut med det hjärtskärande skriket, som var hans eget.

     Till slut blev han tvungen, eftersom det inte fanns någon annan utväg, att stiga in i skeendet igen och med en övermäktig ansträngning, lyckades han ta det steget som fattades för att han skulle nå fram till Jonas. Han lade sin hand på Jonas axel i en vanmäktig gest och detta bröt förtrollningen. Jonas slutade att snyfta och tittade upp med sitt svullna rödgråtna ansikte.

- Vi måste härifrån, sa han.

Tommy svarade inte. Han förmådde helt enkelt inte. Vad var det Jonas föreslog? Skulle de fly som två brottslingar? Skulle han själv bli medbrottsling till en mördare? Varför skulle han skydda Jonas, som uppenbarligen hade mördat en oskyldig kvinna? Varför skulle han känna större solidaritet med Jonas som förövare, än med hans offer Dorthe? Tankarna rusade genom hans huvud.

     Jonas reste sig plötsligt, gick ut i köket och stirrade ut i mörkret genom köksfönstret.

- Jag tror inte någon har sett oss. Det var ju mörkt när vi kom, sa han, samtidigt som han vände sig mot Tommy igen.

Kyparen på krogen såg ju oss tillsammans med Dorthe, har han glömt det, tänkte Tommy, men fortsatte att vara tyst.

- Vi måste härifrån, upprepade Jonas desperat.

Han kunde inte stå still utan trampade fram och tillbaka i köket, som om golvet hade varit en glödande kolbädd.

- För fan Tommy....

Han kom inte längre innan Tommy avbröt honom.

- Varför dödade du henne, frågade han så lugnt han kunde, trots detta hörde han hur rösten darrade.

- Va fan menar du, svarade Jonas aggressivt och anklagande.

- Ja hon dödade väl för fan inte sig själv, skrek han ursinnigt tillbaka.

Tommys direkt uppblossande vrede skar som en kniv genom chockens draperier, förlamningen släppte och han kände att han hade återfått möjligheten att handla. Jonas hade stannat nu och stirrade tillbaka på honom. Det var ett jagat djurs ögon som Tommy såg. Han samlade sig återigen och sa så lugnt han kunde:

- Jonas jag ringer polisen nu. Det är det enda vi kan göra.

Jonas vacklade till, tog ett steg framåt och fick tag i köksbänken. Han hade förlorat all färg i ansiktet och det såg ut som om han var på väg att svimma. Tommy lyfte snabbt fram en av köksstolarna och hjälpte honom att sätta sig. Det var som om all kraft med ens hade försvunnit ur hans kropp och han sjönk ihop som en mycket gammal man där på stolen.

     Tommy vände sig om och gick mot telefonen som hängde på väggen vid köksbordet. Han lyfte på luren och slog de tre siffrorna, men kände i samma stund att han måste sätta sig. Han såg på Jonas som satt kvar på sin stol, men blev tvungen att vända bort blicken för att orka genomföra det han ämnade göra.

     Då hörde han några snabba steg bakom sin rygg och instinktivt böjde han sig framåt i ett försök att skydda sig. Jonas träffade hans rygg med en kraft som fick dem båda att handlöst fara in i väggen. Sedan blev allt ett inferno av pumpande adrenalin, intrasslade armar och ben och någonstans däremellan blänkte det till av vasst stål. Tommy slog med all den kraft han kunde uppbåda med telefonluren, vars sladd hade slitits av, mot huvudet på Jonas. Slaget tog i pannan, men luren var för lätt för att slaget skulle få full effekt. I samma stund kände han hur det brände till i armen och han tappade den spräckta luren. Han pressades neråt mot golvet och hans enda tanke var att han måste skydda sig mot kniven som höjdes mot taket. I ren dödsskräck slog han ut med vänster knytnäve och kniven föll mot golvet. I samma stund översköljdes han av en varm pumpande vätska. Kroppen som hade pressat honom mot golvet slappnade sakta av och blev till sist bara tung. Han knuffade av sig bördan, rullade runt och kände att han var fri, innan han drogs ner i det svarta djupet.

     En dunkande smärta från höger underarm väckte honom sakta till liv, trots att han hela tiden kämpade emot och bara ville sjunka neråt igen. Han vaknade till något som såg ut som en slaktplats. Bredvid honom låg en kropp på magen med ansiktet bortvänt. De båda var förenade av att de badade i samma blodpöl. Tommy satte sig sakta och mödosamt upp. Att döma av blodmängden på golvet måste Jonas vara död, konstaterade han kallt. Han lyfte den helt nedblodade underarmen för att undersöka såret. Det var ett djupt skärsår som fortsatte att blöda, men annars inte så farligt, bedömde han. Han reste sig och gick på vingliga ben mot diskbänken, där han hittade en kökshandduk som han förband underarmen med.

     Han upplevde en märklig känsla av att vara bortkopplad. Det var som om kroppen var en maskin som styrdes av, inte en mänsklig hjärna med intellekt och känslor, utan av ett dataprogram, som måste ha skrivits av en psykopat till programmerare. Han frös och när han kände på sina händer var de iskalla. Han såg sig själv i köksfönstrets spegelbild och konstaterade att hela han var nedblodad, från topp till tå.

     Det fanns ingen tid att förlora. Klockan var halv två och till gryningen måste han vara här ifrån. Han gick fram till kroppen och vände på den. Det fanns ett djupt skärsår på sidan av halsen. Halspulsådern måste ha blivit avskuren. Kniven låg kvar vid väggen, en brödkniv med svart plasthandtag. Han tog tag i båda armarna och släpade kroppen över köksgolvet bort mot rummet där Dorthes döda kropp låg, men ångrade sig och valde istället sovrummet bredvid. Därinne lyfte han upp den tunga kroppen på sängen. Han ordnade sedan till liket så att det låg på rygg med en kudde under huvudet och med armarna utefter sidorna, innan han lämnade rummet.

     På köksväggen hängde telefonen kvar utan lur. Han bedömde att telefonsamtalet hade brutits innan han hade kommit fram. Det borde betyda att ingen polis var på väg hit. Det var viktigt.

     Han gick ut till bilen och hämtade sin väska med kläder. Där uppe lyste stjärnorna och månen som om ingenting hade hänt. Och ur deras perspektiv hade väl inget hänt konstaterade han torrt.

     När han kom in igen låste han ytterdörren. Han försökte undvika att trampa i allt blod som nu sakta torkade på golvet. Trots att han fortfarande frös kände han hur en koncentrerad kallsvett bröt fram längs ryggraden och under armarna. Han lyfte på den skadade högerarmen och sniffade i armhålan; det luktade kattpiss.

     Det fanns bara ett sätt att bli av med det blod som hade sköljt över honom. Han måste duscha och byta klädet. Kläderna la han i en hög på golvet vid toalettstolen, innan han klev in i duschen. Temperaturen var tillräcklig för att skålla grisar kändes det som, men snart hade huden vant sig och han kände hur han snabbt tinade upp. Han tvålade in sig med innehållet i en schampoflaska som hängde i duschen. Det luktade söt kokos.

     Efteråt klädde han sig igen med de renaste och minst skrynkliga kläder han kunde hitta i sin väska. En ny handduk fick tjänstgöra som tryckförband över såret, som hade börjat blöda igen efter duschen. De gamla kläderna lät han ligga kvar där de låg. Han gick sedan runt i hela huset och släckte överallt. I hallen tog han på sig rocken och skorna, gick sedan återigen ut till bilen och lade in sin väska i bagaget. Han lyfte ut reservdunken med bensin, skakade den lätt för att kontrollera bensinmängden. Det skulle räcka, tänkte han lättad.

     Den ved som fanns kvar i stället vid kaminen la han i soffan i vardagsrummet, sedan skvätte han ut bensin. Den sista bensinen använde han som ett spår till ytterdörren. Han såg till att hallmattan vättes rejält. Den tomma dunken lät han stå i hallen.

     När han skulle tända på, hade han inget att tända med, så han blev tvungen att gå in igen för att hämta tändstickorna från kaminen; där hittade han också lite tidningspapper. Det vilade nu en tung stank av bensin därinne och det var en lättnad att komma ut igen.

     Han tände på tidningspappret i handen och kastade in den brinnande bollen så att den träffade den impregnerade hallmattan, innan han snabbt stängde dörren.

     Medan han gick mot bilen kunde han se genom köksfönstret hur lågorna girigt slog upp därinne. Det var ett likbål som brann.