Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)
Han såg ut som en korsfäst
säger pappa
och tar en cocacola ur kylskåpet
Men pappa talade aldrig med mig om Che
Pappa pratar om hästarna på kapplöpningsbanan
och om en häst där som heter Quijote
På första sidan i El Mercurio
finns ett foto av Che
som jag klipper ut för att klistra in i min skrivbok
Jag sitter vid matsalsbordet
och läser om hur de dödade Che i en dalgång i Bolivia
och mamma kommer med ett glas mjölk
och tror att jag gör min geografiläxa
En gång dödade jag en sparv
med slangbåge
och fick fullt med blod på händerna
När jag blir lika gammal som pappa
skall jag inte spilla tid
på hästkapplöpningar i TV.
Dikt, ”Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)”, av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.
Bild, Che Guevara (1928 – 1967), wikipedia.org
Så var det även för mig som kommer ur arbetarklassen. Man satt där vid köksbordet som liten grabb och stavade sig igenom tidningen. Rakt igenom läste man, från ledarsidan till TV-programmen. Aptiten var glupande. Det gällde att skapa sin egen världsbild i motsats till den som trycktes ner i halsen av den ekonomiska makten. Man läste allt, tidningar, böcker men även reklam och fanns det inget annat när man satt och åt dög även mjölkpaketet. Läsas skulle det. Gåtan måste lösas. Varför ser det ut som det gör i livet? När man hittade Che Guevara sorterade man in honom som en hemlig guldklimp i sitt vetande. Alla bitar måste hittas i det hemliga pussel som förklarade världen, samhället och livet.
Jag minns också två smågrabbar, strax innan tonåren. En av dem hade fått ett luftgevär av sin pappa. Varför väckte vapen sådant intresse i den åldern? En varm högsommarförmiddag på landet tröttnade de på att skjuta prick på papptavlan uppsatt på ladväggen. Nu skulle det jagas på riktigt. I ordlöst samförstånd. Alla västernfilmer med indianer hade väl gjort sitt till. Två grabbar, ett luftgevär, en fick vara spanare, en bar vapnet skjutfärdig. En halvtimma i taget, sedan bytte man roller. Rättvist skulle det vara. Flera timmar på ängar och i skogen. Varmt, ingen fågel hittades inom skjutavstånd. Två besvikna killar, oförlösta, gick tillbaka mot ladan. Återupptog skjutandet mot ladväggen.
Då satt det plötsligt en talgoxe i häggen, inom skjutavstånd. De tittade på varandra i samförstånd. Han som hade geväret sköt. Kulan tog rakt i det gula bröstet, ett fjun av dun singlade långsamt mot marken. De skyndade sig fram till den tydligt livlösa fågeln. Men det fanns ingen glädje dem emellan, bara skam. De hämtade en spade och begravde fågeln under busken under tystnad. Det var fruktansvärt hett i solgasset. De tog cyklarna och åkte ner mot sjön för att bada. Vattnet svalkade inte riktigt som det brukade. De talade aldrig mer om fågeln och de sköt definitivt aldrig mer mot något levande. Och det var inte längre lika roligt att skjuta med geväret heller. En av de grabbarna var jag.
