dixistadelmann.se

 

Han bestämde sig i ögonblicket, bad chauffören att stanna, betalade och steg ur bilen för en kort promenad fram mot Rådhusplatsen. Han hade inte velat åka längre, eftersom ett lätt illamående plötsligt hade överraskat honom. En promenad med frisk luft var vad han kände att han behövde innan middagen. Eftersom han inte hade ätit sedan frukost, förutom lite godis, började han känna sig hungrig. Kanske var detta orsaken till hans illamående.

 

     Han följde HC Andersens boulevard framåt mot centrum. Den klara, torra och kyliga dagen hade övergått i en mild, fuktig och lite disig kväll. Kanske skulle det bli regn framåt natten. Till vänster på andra sidan den hårt trafikerade gatan, lyste Tivoli som en sagans oas, upplyst av tusentals små lampor.

 

     Han gick och tänkte på samtalet med chauffören i Taxin. En äldre, rejält överviktig rödbrusig man, med ett bullrigt skratt, som kom helt utan förvarning och som upphörde lika fort. Det som hade framkallat denna uppblossande munterhet var ett samtal om Öresundsbron, som skulle vara i drift om knappt ett år. Tommy hade den åsikten, som han antog att de flesta svenskar i södra Sverige hade, att det var mycket positivt med en fast förbindelse mellan länderna. Han talade om betydelsen av ett ökat kulturellt och ekonomiskt utbyte och om skapandet av en öresundsregion, kort sagt han var lite distanserat artig och försökte hålla igång ett samtal. Mitt upp i detta avbröt chauffören honom med ett bullrigt skratt.

- Ah, vad ska det vara bra för med en bro över till de asiatiska vidderna. Vi har väl nog med fulla svenskar som härjar stan som Attilas mongoler. Jag tycker att det räcker gott med de färjer som redan finns.

 

     Först hade han blivit mållös, men när han sedan såg chaufförens godmodiga min, hade han inte kunnat annat än att skratta med. I den uppsluppna stämningen, kunde han inte motstå frestelsen, att i alla fall få tillrättavisa den glade, men burduse chauffören. Han hade förklarat att det inte kunde vara frågan om ”Attilas mongoler” utan det måste handla om ”Attilas hunner”. Talar man om mongoler handlar det om Djingis Kahn, inte Attila. Han hann emellertid inte till punkt, innan chauffören avbröt honom på nytt och förklarade att han själv inte kunde hålla ordning på alla de svenska stammarna. Oavsett om det var svenska mongoler eller hunner det handlade om, så var de i alla fall oftast förbannat berusade och närmast oregerliga.

 

     De hade bådat skrattat igen, även om Tommy måste erkänna att det visst hade svidit lite i hjärtat. Denna oftast av danskarna obesvarade svenska kärlek, sved i hans bröst. Visserligen hade chauffören sedan mildrat sina uttalanden med att ”man måste få skoja lite ibland”, men lite bitter eftersmak fanns i skrattet trots detta.

 

     Framför sig såg han Hans Cristians rygg där han satt på sin sockel. Tidigare hade han bara susat förbi i bil, men nu stannade han och vände sig om för att beskåda Andersen på närmare håll. Det ärgade kopparansiktet var blankt av vätan från det fuktiga diset. Här satt författaren lite i skuggan av det väldiga rådhuset och syntes begrunda sitt öde. Han tog fram sin nyinköpta fickplunta ur rockens innerficka och invigde den genom att skåla med författaren i dennes förstelnade pose. Illamåendet hade nu lagt sig. Pluntans värme spred sig i kroppen. Han tänkte på att han hade läst någonstans, att Andersen i livet aldrig hade haft någon kvinna. Medan han begrundade detta öde, stoppade han tillbaka sin plunta och satte kurs mot övergångsstället, för att korsa boulevarden som hade fått författarens namn. Termometern på husfasaden visade sju grader.

 

     Mörkret var neonreklamens spelplats. På taken runt platsen, strålade den i sina pråliga färger, tändes och släcktes, förmedlande konsumtionens budskap. De svängda neonrörens rop framstod dock som lite mildare, än den mer konventionella reklamens ständiga vrål, som i olika former höll på att dränka människan med sitt solkiga, högljudda budskap. Han noterade att Tuborg skummade i sitt glas på taket, medan Carlsberg på sin höga utsikt upp mot Strögets början, fyllde sitt glas utan skum. Han kände att han blev törstig. Förbannade reklam!

 

     Trafikljuset slog om till grönt och han gick ut i gatan. Krogen lyste inbjudande på andra sidan. Han hann precis över, innan det slog om och bilarna återigen tog gatan i besittning. Det dög inte att gå och drömma om man skulle hinna över i tid.

 

     Innanför dörren slog värmen och sorlet emot honom. Han hälsades omedelbart välkommen av en ung kypare. Det gick så fort att han inte riktigt hade hunnit samla sig. Han var på vippen att fråga efter ett bord för två, innan han ångrade sig. Kyparen räddade honom ur hans tvekan.

- Är ni ensam?

Han kände sig förlägen när han besvarade frågan med ett nickande. Han fick hjälp med att hänga av sig rocken i garderoben, som var belägen några steg längre in i lokalen, innan han erbjöds ett bord vid halvväggen mellan den yttre och inre delen av restaurangen.

- Önskas något att dricka före maten?

Det var precis vad som önskades. Han kände hur torr han var i halsen.

- En stor Carlsberg fatöl, tack.

Det var som att pressa ljudet genom ett sugrör. Kyparen förstod situationen som en van akutsköterska skulle ha gjort, här gällde det att ge ett snabbt dropp, för att undvika att patienten gick ner i ett chocktillstånd, och försvann hastigt mellan borden bort mot baren som låg i ena hörnet av rummet. Han lutade sig tillbaka i rottingstolen som svarade med ett lamt knarrande. Restaurangen var bara lite mer än halvbesatt och det var väl därför han hade fått ett bord för fyra. Han lade vänsterarmen på halvväggen, som skiljde den yttre lite växthusliknande delen med de stora fönstrena ut mot Rådhusplatsen och de gröna växterna som överallt hängde i taket, från den mer sobert konventionella delen, med omväxlande vadderade matsalsstolar och nougatbruna halvmåneformade skinnsoffor. Här hade förändrats en del under de senare åren. Tidigare hade det nästan varit som att komma in i en djungel, här i den yttre delen. Hela taket hade varit fyllt av växter i stora hängande krukor. Framförallt mindes han de stora exemplaren av älghornsbräken, som gav ett exotiskt intryck. Nu var det betydligt glesare med växtlighet och när han tittade närmare, såg han att de riktiga växterna var utblandade med konstgjorda murgrönor. I den inre delen hade väggarna varit prydda av dansk artonhundratalskonst av typen, ”väderbitna skäggiga fiskare i små båtar i storm utanför Skagen”. Denna var nu utbytt mot mer modern, abstrakt konst i mindre format. Det var väl inte riktigt samma klass på stället som tidigare, även om det hade tagit sig ur en djup svacka och var på väg uppåt igen. En sak var i alla fall på topp och det var betjäningen. Det var sällan man var på ett ställe med så mycket personal.

 

     Han fick sin Carlsberg tillsammans med menyn. Ölen var gyllengul i sitt immiga glas och kröntes av ett tunt men fast lager av vitaste skum. Han greppade girigt det i detta sammanhang lite löjliga glaset, en hög trumpetformad skapelse och lät sig smaka. Vätskan var inte ljummen, men inte heller för kall och de små mjuka bubblorna lät han stanna i munnen, för att den friska beskan skulle få chansen att skölja bort minnet av hans tidigare illamående, innan han svalde. Det smakade underbart. Berusningens bomull hade nu börjat bädda mjukt kring honom och för en stund kände han sig lugn.

 

     Rummet dominerades av ett större sällskap som behärskade den inre delen av restaurangen. Sällskapet bestod av ett trettiotal män och kvinnor i högtidsdräkt kring ett långbord. Mitt på bordet, omgärdad av ett imponerande blomsterarrangemang, stod vad han trodde vara en företagsflagga. Man talade svenska att döma av de ljud som nådde hans öron. Det tycktes vara anställda på ett svenskt företag, som firade något på restaurang i Köpenhamn. De höll bara på med förrätten ännu och det konverserades fortfarande ganska stillsamt kring det långa bordet.

 

     I övrigt tycktes det vara den i Danmark sedvanliga blandningen av folk i restaurangen. Det fanns det unga, till synes nyförälskade paret, som satt lutade över bordet med varsitt glas vin och med hela universum öppet för beskådande i varandras ögon. Vid ett fönsterbord satt en barnfamilj, mamma, pappa och två pojkar i förskoleåldern. Pojkarnas otåliga ben var för tillfället fjättrade av den serverade efterrättsglassen. Närmast framför honom satt ett äldre par, troligen pensionärer och drack sitt kaffe med konjak. Mannen, en något korpulent, tunnhårig karl, rökte en präktig cigarr, medan kvinnan i blank blå blus nöjde sig med cigarett. Trots den dämpade belysningen, såg han berusningens rosor i kvinnans ansikte, som var vänt mot honom. Den tunga cigarröken fick hans bortträngda illamående att på nytt göra en framstöt, som han omedelbart betvingade med en ny klunk öl.

 

     Det var dags att ta sig an maten och han öppnade menyn. Sällskapet bredvid honom skålade på initiativ av en storväxt, på hjässan kal man, men med ett för sin ålder påfallande böljande hårsvall i nacken. Mannen talade en bred skånska som strömmade från kortsidan längs bordet över åhörarna. Att döma av den uppmärksamhet han visades var han högste chefen i sällskapet.

 

     Bland förrätterna fastnade han direkt för en av sina absoluta favoriter. Det fanns visserligen andra rätter som också lockade, men vad kunde slå löjrom! Löjrom serverat på rostat bröd med rödlök, dill och cremefraiche fick det att vattnas i munnen. Fisk!, det fick bli fisk till huvudrätt. Skönt att slippa tänka på alla djurtransporter, hormonbehandlingar, kadaverutfodring och allmänn vanskötsel, tänkte han. Färsk fisk från friska (?) havet. Härligt. Rullader av sjötunga och lax fyllda med spenat, serverade med champagnesås och laxrom. Han hoppades att det var östersjölax.

 

     I samma stund han slog igen menyn var kyparen på plats för att ta upp beställningen. Fatöl till förrätten och en flaska husets vita till huvudrätten, blev svaret på frågan om vad som önskades att dricka. Den lättsamt trevliga betjäningen fick honom att slappna av i korgstolen. Medan han väntade på maten tömde han ölglaset.

 

     Nu när glassen var slut var det omöjligt att hålla pojkarna tjudrade längre. Pappan betalade, och sedan hade han och mamman fullt sjå med att få på pojkarnas ytterkläder, utan att ett skrattande slagsmål dem emellan utbröt. Till slut lyckades i alla fall familjen lämna restaurangen i något så när samlad tropp. Om han sträckte på sig kunde han se pojkarna springande som två ystra tjurkalvar på Rådhusplatsen. Han kände sig sliten, gammal och trött vid anblicken; det gick inte att undvika.

 

     Sällskapet hade nu fått in huvudrätten och det märktes att alkoholen höll på att tvätta det lite stela och formella ur män och kvinnor, äldre såväl som yngre. Närmast honom såg han den yngre delen av gruppen behärskas av en ung man med det blonda lockiga håret bakåtkammat med hjälp av någon vätska. Kavajen hade åkt av och han höll hov med ett antal unga fnittriga kvinnor omkring sig. Den andra ändan av bordet behärskades fortfarade av chefen.

 

     Löjrommen smakade precis som den skulle och ölen sänkte honom ytterligare ett steg ner i osårbarhetens akvarium, varifrån han kunde beskåda världen runtomkring i skydd av glas. Han var avskärmad, men ändå deltagare i vad som skedde runt omkring. Vattnet var salt och ljummet och han svävade omkring som i en livmoder. Ändå visste han att glaset som omgav honom var tunt och bräckligt. Det räckte med en oförutsedd händelse, som att någon knackade på, eller att han från insidan berörde glaset för att allt skulle rämna. Glaset var hinnan genom vilken han i detta tillstånd betraktade världen, men han fick aldrig låtsas om det. Tittade han på det skulle hans skydd obönhörligt krossas.

 

     På gatan utanför rusade en polisbil fram under utryckning med sirenen på full volym. Staden andades natt som dag.

 

     Huvudrätten var en god och vacker skapelse. Vinet kunde han inte säga mycket om, men det hade sin effekt. Han flöt inte längre i saltvatten, utan tumlade sakta runt som i olja. Det äldre paret reste sig för att gå. Kvinnan log mot honom och han log tillbaka. Det var inget konstigt med det. I det tillstånd han befann sig i, log alla mot alla och han älskade dem.

     Kyparen började duka ut.

- Smakade maten?

- Dum fråga, den smakade suveränt, svarade han med ett lyckligt leende.

- Önskas något mer?

- Jag avvaktar lite.

Han såg inte kyparens blick som dröjde sig kvar vid honom en aning för länge innan han gick, men han kände att det kunde gå överstyr om han inte lugnade ner sitt drickande.

 

     Ute var natten fuktig. Dimman svepte in Rådhusplatsen i spunnet socker. Neonreklamens ljus på husväggar och hustak lyste som sällsamt färgat fyrljus i det mjuka vita; som att hälla karamellfärg i vispgrädde.

 

     Han bestämde sig för något mjukt och absorberande och slog upp menyns efterrätter. ”Spröd nöddekurv fyldt med iscreme, sorbet, frugter og baer”, det lät som musik. Han fick sin efterrätt och medan han tog sig an detta landskap av frukt och glass, kikade han på vad som hände bredvid honom.

 

     Vid kortändan hade chefen rest sig för att hålla tal. Kavajen hade åkt av, slipsen hade han lättat på och skjortärmarna var uppkavlade, ur byxlinningen var en flik av skjortan på väg upp. Här skulle jävlarimej hållas tal. Det var en bastant karl med stora praktiska händer som han vispade runt i luften med, medan han talade. Händerna var fästa i ett par kraftiga, lite för långa armar, som i sin tur satt fästa på en tunna till överkropp, vars dimensioner lustigt nog gav axelpartiet ett lite klent intryck, men det var bara en synvilla. Ett faktum var dock att han var som bredast på mitten. Ett par långa och förvånansvärt, om man ser till kroppen i övrigt, smala ben avslutades i ett rejält storbonnarsle.

 

     Han lyssnade inte på vad som sades, men att döma av publikens reaktioner var det ett tal som uppskattades. En andäktig uppmärksam tystnad hade sänkt sig över sällskapet, som bara bröts av då och då av hastigt uppkomna skratteruptioner. Till sin förvåning såg han att uppmärksamheten var lika stor i det yngre hörnet av bordet, som hittintills tycktes ha levt sitt eget liv. Här ledde den yngre mannen med det slickade håret skrattandet.Talet avslutades med att sällskapet reste sig och avgav en rungande applåd mot en blanksvettig och lycklig chef.

 

     Efterrätten hade fått den akuta berusningen att lugna ner sig en aning, men vad som nu var på gång, fick honom att på ett ögonblick känna sig kallsvettig. Det hade börjat köra runt i tarmarna. En sugande bubblande känsla på vänster sida, strax under hjärtat ner mot naveln och vänster ljumske, samtidigt som magen blåstes upp av en kraftig gasbildning. Han reste sig med ett tillkämpat lugn och försökte få det att se ut som om han behövde sträcka på benen i en lugn promenad ut mot toaletten, som låg i lokalens bakre del, bakom en vägg i träpanel som inte gick ända upp till taket. När han efter vad som kändes som en evighet äntligen kom bakom den skyddande väggen, ökade han tempot och nästan småsprang den korta sträckan fram till dörren som ledde in till herr och damtoaletten. Han öppnade den första dörren med en sådan fart och kraft, att hade det varit någon som hade stått precis innanför, hade en kollision varit oundviklig; den andra dörren till vänster som ledde in till herrtoaletten togs i samma rörelse.

 

     Det stora lysrörsupplysta kaklade rummet var tomt och han kunde kosta på sig att släppa en riktig rökare, innan han hann in på toaletten längst ner mot kakelväggen. Han trängde sig in, drog ner byxor och kalsonger, hängde av kavajen, hade inte tid att inspektera toalettringen utan hoppades bara att den var ren, satte sig, andades ut, försökte slappna av. Det kändes som om någon fattade med båda händerna kring mag och tarmkanalen, magsäcken var ett bra handtag i höger hand och  vänster hand greppade en bit nedanför. Vänsterhandens pekfinger och tumme fördes ihop, så att de tillsammans bildade en liten cirkel. Genom denna trånga tunnel drogs sedan hela tarmkanalen med högerhandens fulla kraft. Allting som fanns i tarmarna pressades av detta framåt med våldsam fart och gav upphov till en intensiv krampaktig smärta, som släppte något först när hela tarmkanalen var tömd.

 

     Det var så han föreställde sig vad som hade hänt, när han efteråt, illamående, likblek och kallsvettig satt tillbakalutad med huvudet mot väggen bakom toalettstolen. Ögonen var slutna och riktade mot den tefatsformade lampan som satt mitt i taket. En fruktansvärd stank spred sig gradvis i det slutna utrymmet och detta tvingade honom efter en stund att spola. Han vågade dock inte göra detta utan att först resa sig på huk och med en viss självövervinnelse studera toalettstolens innehåll, för att kontrollera att inte några av kroppens egna organ hade följt med ut i explosionen.

- Fy fan vilken stinkande sörja, sa han till sig själv och spolade, innan han åter sjönk ned på stolen.

 

     Han väcktes av skratt utanför dörren. Hade han somnat? Hur länge hade han i så fall sovit? Eller hade han bara slappnat av ett ögonblick bakom slutna ögonlock? Han visste inte. Men vad han nu hörde var två mansröster som omväxlande skrattade och talade i toalettrummet utanför hans bås. Till en början lyssnade han inte på vad som sades, men snart skärpte han hörseln.

- Vad tyckte du om gubbens tal, kom det på skånska.

- Ja vad ska man säga? Håller han egentligen inte samma tal jämt? Idag var han ju visserligen på bra humör, men talet har man hört tidigare. Samma jävla genomgång, från det att han började på firman någon gång på bronsåldern....

Mannen med stockholmsdialekten avbröts av att samtalspartnern brast ut i skratt igen.

- Bronsåldern!

- Ja va fan han är ju uråldrig. Samma skitsnack om hur det såg ut på firman när han började, hur få de var. Hur han efter några år tog över som VD. Om utvecklingen som skedde. Bla, bla, bla…

- Ta det lugnt. Han börjar bli gammal. Om några år går han i pension.

Det var skåningen som bröt in.

- Du tror väl inte att det betyder någonting för oss, fortsatte stockholmaren, det blir väl någon ur hans hov som tar över. Ser du inte hur de sitter och lismar omkring honom. Halvgamla gubbar, kuvade som drängar. Fy fan! Nej våra dagar kommer aldrig på den här firman.

- Äh vad fan ta en sup här, så går vi ut igen, kom på det på skånska uppenbart i ett försök att mildra hettan hos stockholmaren.

Det blev tyst ett ögonblick.

- Gå du tillbaka. Jag måste pissa först. Jag kommer sen.

- Visst, behåll pluntan. Jag kan få den senare.

 

     Det blev tyst utanför. Det fanns inget tvättställ i toalettutrymmet. Vilket svineri! Han fick torka sig så gott det gick utan vatten.

 

     Efteråt lyssnade han efter ljud. Han kunde ingenting höra. Det var tyst. Han tog sig samman och öppnade dörren och steg ut. Han hann se ryggtavlan innan pluntan föll i golvet med en smäll.

- Helvete, kom det från ryggtavlan, innan mannen var nere på golvet och fick tag på pluntan och kunde rädda det som var kvar i den.

- Va fan! Du skrämmer ju slag på en. Jag trodde jag var ensam här inne, sa han på sin stockholmsdialekt, samtidigt som han reste på sig.

- Ursäkta mig. Det var inte meningen att överraska, svarade Tommy lite tafatt, medan han gick fram till ett av tvättställen och började tvätta händerna.

- Det är OK. Det finns lite kvar i pluntan. Ta här, en slurk.

Mannen sträckte fram pluntan mot honom. Han kände nu igen honom från tidigare. Det var den unge med det slickade håret, som hade hållit hov på sin kant av bordet. Tanken på fickljummen sprit från en flaska som hade legat på toalettgolvet, gjorde honom återigen illamående och han svalde flera gånger. Stockholmaren höll fortfarande uppfordrande fram pluntan. För att vinna lite tid torkade han sina händer överdrivet omsorgsfullt på en pappersduk, som
han sedan slängde i papperskorgen. Han mötte stockholmarens blick.

- Nej tack. Jag avstår, jag mår inte riktigt bra, men tack i alla fall.

Svaret väckte en ytligt slumrande aggressivitet hos den unge mannen. Han fick omedelbart en hård skärpa i de grå ögonen. Han sänkte armen med flaskan.

- Att du inte mår bra det syns. Du ser för jävlig ut, men det är inget skäl till att tacka nej till ett erbjudande, sa han med en låg hotfull röst.

Tommy förstod att om detta fick fortgå skulle det sluta illa och han försökte avsluta det hela.

- Jag vill inget ha, jag är på väg ut, sa han samtidigt som han försökte sätta kurs mot utgången. Den andre tog ett snabbt steg framåt och en lätt knuff som dock kom så överraskande att han för ett ögonblick tappade balansen, men räddades av väggen som turligt nog var precis bakom honom, bringade honom helt ur fattningen. Stockholmaren som nu stod alldeles tätt intill honom med tungt hängande armar och med en alkoholstinn andedräkt utslungade hotet.

- Ditt jävla fetto! Du är för fin för att ta emot en sup, men inte för fin för att sitta och runka på toaletten och sedan överraska hederligt folk. En jävla smäll skulle du ha.

 

     Hans hjärna arbetade på högvarv, så snabbt det nu gick i hans påverkade tillstånd, för att ta fram de odds som fanns för utgången i ett som det syntes oundvikligt slagsmål. Han stod uppträngd mot väggen och kände det kalla kaklet mot nacken. Då såg han lättad över stockholmarens axel, hur dörren in till toaletten öppnades och hur den som han kände igen som chefen med viss möda steg in.

- Nu kommer husse, då kanske det kan bli slut på dessa pajaskonster, replikerade han frankt.

 

     Samtidigt som stockholmaren vred på huvudet för att se vem som kom in, trängde han sig förbi honom och på vägen mot utgången sade han som i förbigående till mannen som han mötte, vilken frågande stannade i steget.

- Valpen har fått rabies. Jag hittade honom med fradga kring munnen här inne. Han behöver tas omhand innan han ger sig på folk.

Sedan var han ute ur toaletten och först då kände han vilken spänning som hade byggts upp i kroppen, utan att ha fått sin förlösning. På darriga ben sökte han sig tillbaka till sitt bord och slog sig ner.

 

     Han hade tänkt gå, men först behövde han hämta sig en stund och medan han satt där kom kyparen fram och frågade om han önskade kaffe efter maten.

 

     Han fick in en kopp kaffe och ett glas konjak, som han drack utan att känna någon smak. Konjaken fick ner pulsen och han kände att han måste ut därifrån, ut i den friska nattluften. Han bad om notan och betalade. Kyparen undrade om han skulle beställa en taxi, men han svarade frånvarande att han önskade promenera. Det sista han såg innan han lämnade restaurangen var hur chefen nu hade samlat en grupp medelålders män omkring sig vid ena bordskanten, alla i bara skjortärmarna.

 

     När han steg ut på gatan kände han strax hur han kunde andas igen.