Kap 9. Natt
Luften kändes rå och fuktig, även om dimman tycktes ha lättat något. Han drog några djupa andetag och började gå längs HC Andersens boulevard i riktning mot Amager. Biltrafiken var fortfarande ganska intensiv. Han kände lite på vänsterbenet genom att liksom väga en aning extra på det när han gick. Han ville att det skulle kännas bra, eftersom han verkligen ville gå, att sätta sig i en taxi och åka tillbaka till hotellet skulle vara kvävande. Att benet kändes bra kom han fram till efter lite övertalning. Han roade sig med att på beläggningen av plattor undvika att gå på skarvarna mellan plattorna. Detta krävde koncentration och såg han inte upp, drog benen iväg med honom. Han var berusad, rejält berusad.
När han kom fram till korsningen HC Andersens boulevard och Tietgensgade, stannade han upp en stund. Han kunde se hotellets mäktiga siluett på andra sidan Langebro, men i stället för att fortsätta rakt fram, vek han helt impulsivt av in på Tietgensgade. Det var en bred, stilla gata som även mitt på dagen, liksom alltid låg i skugga. Kanske var det Tivolis och Glyptotekets mäktiga siluetter som åstadkom effekten. Köpenhamn var en till stora delar mörk stad, inte alls lika upplyst av gatubelysning och byggnaders fasadbelysningar som många svenska städer var. Ibland kunde han nästan få känslan av att han gick i en sekelskiftesstad, innan den elektriska belysningen hade kommit.
Han svepte rocken tätare omkring sig och lät sig liksom sugas upp av muren som omgav Tivoli. Han mötte inga människor. Kanske var det dimman och mörkret som fick honom att tänka på Jack Uppskäraren. Han ryste när han för sitt inre såg den mörkklädde mannen söka sig fram på Londons dimmiga mörka gator, fingrandes på kniven i rockfickan, på jakt...
Han stannade och tog en klunk ur pluntan, innan han fortsatte framåt. Han passerade centralstationens baksida och befann sig plötsligt i kvarteren kring Istedgade. Dimman hade återigen tätnat. Det var som om ljus och ljud åts upp och vad som blev kvar var ett tyst, okänt hotfullt stadslandskap, där han sökte sig fram, mot vad visste han inte. Då och då kunde han mer ana än se, en ensam nattvandrare som korsade hans väg. Enstaka bilars strålkastare, på de annars tomma gatorna, gjorde fruktlösa försök att skingra mystiken.
Han vek av i riktning mot Vesterbrogade och befann sig snart i stadskvarter med ett vanligtvis livligt nattliv, men i natt var det som om den råa dimman höll de flesta borta från gatorna. Vinddrivna existenser på väg ut från, eller in till krogar och porrklubbar, eller stående i portarnas mörka skydd, ibland som om de sov, mötte honom. Ibland talade de till honom, men han gled som bedövad vidare, utan att stanna eller ens svara. Han gick förbi en kyrka, där en grupp missbrukare, män och kvinnor, var inbegripna i en hopplöshetens skitiga ringdans, kring pulver, sprutor, tabletter och flaskor. En stor hund dold i natten skällde på honom med ett mäktigt ursinne. Han stirrade stelt framför sig och skyndade förbi.
Efter att ha drivit omkring på gatorna, utan mål eller mening, hur länge visste han inte, var han både trött och frusen. Han stannade utanför ett anonymt trapphus, vars medfarna skylt visade att han stod utanför ett hotell. Kanske kunde han här få någonting varmt i kroppen, en kopp kaffe eller te?
Han forcerade med viss möda två riktigt höga trappsteg, innan han kunde öppna den bruna, bastanta träporten. I trappuppgången lyste en naken glödlampa kallt i taket. Han stannade och lyssnade efter tecken på liv. Det var helt tyst.
På den första trappavsatsen ovanför honom, syntes vad som såg ut som vanliga lägenhetsdörrar. Det luktade unket och fuktigt. Den smutsgula färgen på väggarna hade börjat släppa och låg till stora delar på golvet längs väggarna. Han stod med vänster hand på ledstången och med höger fot på första trappsteget och lyssnade. Det var fortfarande helt tyst. Han tittade på klockan som visade halv två och kände hur olusten drog i honom, innan han lättad bestämde sig för att vända och gå ut igen.
På gatan, nedanför trappan, blev han stående lutad mot husväggen i ett försök att samla kraft inför hemfärden. Det var en bra bit att gå till hotellet på Amager. När han stod där med händerna i rockfickorna med stelt uppdragna axlar och frös, bröt utan förvarning ett skrämmande sällskap fram ur dimman.
I täten gick en man med långt, flottigt, stripigt ljust hår, endast iklädd en skjorta av obestämd färg, ett par blankslitna manchesterbyxor och på fötterna snedgångna trätofflor. I handen höll, eller snarare drog han fram, en något yngre kvinna i en sliten grön militärrock. Hade han inte hållit henne i handen och dragit henne framåt, skulle hon till synes omedelbart ha sjunkit ihop. Hennes ansikte var vanställt av en hopplöshetens smärta. I handen höll hon en liten pojke, kanske sju, åtta år, vars kroppsspråk visade att han var helt utmattad och helst hade lagt sig rakt ner på den våta asfalten. I hans ansikte fanns en trötthet, som Tommy aldrig tidigare hade skådat. Sist i tåget, vars rörelse liknade en nedåtgående spiral, där mannen var motorn, drogs en liten flicka i förskoleåldern fram av pojken. Om de övriga var tysta, så kom det ett litet ynkligt gnäll ur hennes mun, där hon slets framåt. På hennes kinder hade de nu torkade tårarna grävt djupa fåror. Trots den hopplösa trötthet och den motsträviga tyngd, som ”tåget” i varje steg hade att besegra, fanns det en egendomlig lätthet i rörelsen, som om de svävade fram.
Efteråt hade han funderat på, om han verkligen hade hört någonting, eller om det hade varit helt ljudlöst. Det värsta av allt var ögonen, mannens tomma, vilt stirrande, som om de sökte, eller hade hittat ett mål i fjärran, kvinnans så fyllda av hopplöshet, trötthet och förnedring, att ingenting annat fick plats, pojkens av utmattning helt beslöjade blick, som inte orkade lyfta, utan var fast förankrad i marken framför honom, och i den lilla flickans blick, som mötte Tommys för ett ögonblick, där kunde han bara avläsa en oförstående skräck.
Lika plötsligt som de hade dykt upp var de borta i dimman igen. Hade de någonsin funnits, eller var de bara frukten av ett tankefoster? Höll han på att bli galen? En bild av en skulpturgrupp av Rodin kom upp ur hans undermedvetna. Kanske var det händelsen tillsammans med Glyptoteket, som han nyss hade gått förbi som var orsaken. Han visste inte. Kanske var det ett sätt att försöka orka med, att med intellektet bearbeta situationen. Det kändes som om han höll på att tappa fotfästet i tillvaron. Så mycket sorg svepte över honom, att det bara var väggen bakom hans rygg, som hindrade honom från att falla.
I Rodins skulpturgrupp, Borgarna i Calais, fann han samma känsla av förtvivlan, vanmakt och resignation. Skulpturens ursprung var en historisk händelse. Sammanhanget kände han inte till, men vad som visades var en liten grupp män, som av någon anledning tvingades offra sig själva för att rädda invånarna i Calais. Männen är gående på väg till galgen, redan med repen lagda kring halsarna. Var familjen han nyss hade sett, som för ett ögonblick hade lösgjort sig ur dimman, för att sedan upplösas igen, ett offer? Ett offer för vår tids dans kring guldkalven, det blanka beläte som symboliserade den råa ohämmade kapitalismen. Alla visste att för att några skall ha det bra, mycket bra, måste andra slås ut. Han kände hur plånboken brände i fickan.
Steg närmade sig honom återigen i dimman. Han började gå. Med tunga steg satte han kurs mot hotellet. Han behövde vilan.
På Langebro stannade han och tittade ner i vattnet. Han kände suget från den kvicksilverlika vattenytan under honom. En lätt vind kom in från Öresund och dimman hade börjat skingras. Han tog några djupa andetag mot vinden och kände att det gjorde gott. Järnräcket i hans händer var blött och kallt. Han lutade pannan mot det och lånade mycket tyst ord från Majakovskij:
Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig! Rädda mig!
Där står
på bron
över Neva
en människa!
Han stod där länge och tittade ut över vattnet, innan han trött gick vidare mot rummet med den hägrande varma sängen.
