Kap 7. Vila
Han sträckte ut sig på sängen och tittade på klockan. Det fanns tid att vila några timmar innan han skulle ut och äta middag. Ute hade skymningen börjat lägga sig. En vacker dag var snart till ända. Det var svårt att stå ut med insikten om att det drog sig mot mörker, men vad kunde han göra. Vintern skulle snart vara här.
Eftersom han ofta numera hade svårt med nattsömnen, kändes det underbart att få sträcka ut sig en stund. Genom väggarna hörde han hur hotellet levde. Hissarna gick upp och ner med ett avlägset dovt sugande läte. I rummet bredvid hade någon på MTV. Ljuden vaggade honom sakta till ro. Han låg länge med slutna ögon, helt tom på tankar. Trots detta kunde han inte somna och efter en stund började tankar pocka på uppmärksamhet. Han vågade inte riskera någonting, utan sträckte sig efter fjärkontrollen och satte på TV:n.
Det visades engelsk divisionettfotboll, eller var det från division två? Det var i alla fall fotboll från divisionen under den högsta och då borde ju logiken säga att det skulle heta division två, men då hette det säkert division ett, bara för att förvirra. Skit samma, engelsmännen på planen skulle i alla fall som vanligt fördriva eftermiddagen med den ädla sporten ”terränglöpning med boll”, till nöje för den skandinaviska TV-publiken och honom passade det perfekt att slappna av till första halvleken, för att sedan sova under den andra. Han sträckte sig mot tandborstglaset på nattduksbordet och smakade på den starka danska medicinen, som han sedan sköljde ned med en klunk sval öl ur flaskan som stod bredvid.
Han tänkte på kvinnan från gårdagskvällen, hon i receptionen, med en lätt rysning. Det var svårt att säga om det var av välbehag eller obehag som kroppen reagerade, men han genomfors av en snabbt uppblossande känsla av djup saknad, som han försökte dämpa med ytterligare en klunk öl.
Gräsplanen var i uruselt skick och ett kallt höstregn strilade ner över spelarna. Trots vädret var arenan fullsatt och stämningen var hög att döma av sången som gick runt på läktarna. De sitter frivilligt i några få plusgrader och regn, och till på köpet sjunger de efter att ha betalt dyra biljetter för att få se gyttjebrottningen på planen; mad dogs and englishmen! Men man måste ändå hylla den engelska publiken, tänkte han avundsjukt och jämförde med Gamla Ullevis oftast halvtomma läktare.
Efter att ha tittat på matchen en stund, kunde han inte annat än att känna lite dåligt samvete för sina påståenden om ”terränglöpning med boll” och ”gyttjebrottning”. Det var väl i och för sig ingen vidare match sett till spelet och några större tekniker fanns inte heller på planen, men vad som fanns var en samling hårt arbetande yrkesmän med stora hjärtan som klappade för fotbollen. Det gavs och det togs i närkamperna, men trots detta tycktes det vara ett gott humör på planen, både mellan spelarna och mellan spelarna och domaren. Spelet fördes, trots dåliga yttre förhållanden, i ett högt tempo och med få avblåsningar. Att matchen i det närmaste var helt förskonad från det gängse teaterspelet med ”skadade” spelare och spelargnäll mot domaren, gjorde att det nästan blev ett nöje att följa matchen. Här fanns mycket att lära för de ”latinska primadonnorna” som befolkade den i och för sig högklassiga italienska ligan, men som alltför ofta tycktes se planen som en scen för taskspeleri.
Mot slutet av den första halvleken började han emellertid småslumra under allt längre perioder. Han befann sig i barndomen, i TV-soffan tillsammans med pappa. De tittade på europacupfinalen mellan Benfica och Manchester United. Detta var hans första fotbollsminne. Det måste ha varit nittonhundrasextioåtta om inte han mindes fel. De hade suttit bredvid varandra i soffan och pappa hade frågat honom vilket lag han höll på. Han hade först inte svarat utan ställt samma fråga tillbaka. Pappa hade hållit på Benfica, själv hade han sagt att han höll på Manchester. Från denna stund var Manchester United hans engelska favoritlag. De hade suttit bredvid varandra i rummet, som endast lystes upp av det bleka lite fladdrande ljuset från TV:n. Det var ett ett i matchen vid full tid. En förlängning följde och slutresultatet blev fyra ett till Manchester. Pappa hade klappat honom på huvudet och sagt ”du vann pojk”. När han tänkte tillbaka, var detta en av de få gånger under hans tidiga uppväxt, då han hade känt en djup samhörighet med sin far. De hade gjort någonting tillsammans och på lika villkor. Fan, Eusebio, George Best och Bobby Charlton måste ha spelat på samma plan. Inte dåligt, konstaterade han.
Sedan något år tillbaka låg hans pappa okontaktbar på långvården, i sviterna efter en hjärnblödning. Mamma hade dött i cancer när han var sexton. Den han nu hade kvar, förutom pappa, som ju fortfarande levde, eller snarare var vid liv, var hans fem år äldre syster Lena. Han måste höra av sig på något sätt till henne. Ingen visste var han nu befann sig.
Han drack lite mer av sin beska medicin. Matchen var nu inne i andra halvlek och inga mål hade ännu gjorts. Plötsligt var det som om själva spelet tonade bort. Han såg bara hur spelarna rörde sig. Hur de sprang, hoppade, ibland gick, ramlade och reste sig, viftade med armarna, allt som för en sekund sedan hade varit helt naturliga inslag i situationen, såg han nu som på avstånd, som för första gången. Han såg benmuskler spännas, kroppar balanseras med armar och ben som instrument. Han spände sina egna benmuskler, rörde på fötterna, lyfte benen, viftade med dem, kände den tunga ansträngningen i magmusklerna, lade ner benen i sängen igen, anade snarare än förstod den enorma komplexitet som låg bakom sådana normalt självklara saker som att gå eller att springa.
Han lät sina tankar snudda vid läkarbesök, undersökningar och beskedet, innan han anlade moteld genom att sätta sig upp i sängen och först tömma glaset och sedan ölen. Han stängde av TV:n och lade sig på sidan och såg ut över staden, där nu mörkret definitivt hade lagt sig. I honom kämpade en djupare skräck än han någonsin hade känt, för att slita sig lös och ta kontrollen över hans existens. Det vägde jämt i kampen en kort stund innan han lyckades tvinga den tillbaka och otroligt nog somnade han sedan in i en djup drömlös sömn.
När han vaknade visste han till en början inte var han befann sig, men snart klarnade sammanhangen. Han tittade på klockan och kunde konstatera att han var sen. Visserligen hade han ingen tid att passa, men han ville inte bli alltför sen med middagen. För att få lite musik i rummet knäppte han på MTV.
I badrummet överlade han med sig själv om han skulle duscha eller bara tvätta av sig, men eftersom han hade duschat på morgonen och han var lite sen, tvättade han sig bara. Tandborstningen var en njutning. Fy satan, vad illa alkohol tillsammans med sömn smakade i munnen. Han bytte kläder från topp till tå och tog på kavaj.
Medan han kammade sig stod han och tänkte på att det inte var mycket i musikväg han kände igen från TV:n. Det var väl ett tecken på att han höll på att bli gammal. Förr om åren hade han hängt med ganska bra i vad som hände i musiken, men nu var han tvungen att konstatera att MTV inte längre var något för honom. Han mindes hur han och Karin hade bott här en helg för länge sedan och att MTV de dagarna hade haft sändningar, som till stora delar bara bestod av Rolling Stones. Han skrattade för sig själv; hans musik hade snart nått pensionsåldern.
Det var härligt att höra ett mänskligt läte i rummet, trots att det bara var hans eget. Han skrattade högre och högre och började experimentera med att framkalla olika sorters skratt. Skrattet rullade runt i rummet och studsade mot väggarna och han upptäckte att det ekade i rummet. Snart hörde han att det slog i väggen bakom huvudsidan på sängen. Då tystnade han, lyssnade först förvånat, men sa sedan högt:
- Har du ingen humor gubbjävel, mot väggen, bakom vilken han förmodade att det just nu stod en uppretad man och förbannade sin högljudde granne.
Han stoppade ner sin kam i innerfickan på kavajen och kände sig så upplivad av det ljudliga oväsen han hade lyckats åstadkomma, att han började fundera på om han istället för att ta en taxi till Rådhusplatsen, skulle promenera. Det kunde väl maximalt röra sig om en promenad på en halvtimme trodde han. Men när den nyfunna entusiasmen strax lade sig, bestämde han sig ändå för taxi.
Innan han tog på sig rocken kontrollerade han ytterligare en gång att fickpluntan låg på plats i innerfickan. Han hade redan greppat ytterdörrens handtag när han kände att han behövde lite mer styrka och han gick tillbaka in i rummet och halsade direkt ur flaskan med Gammeldansk. Han enades med sig själv om att medicinen smakade betydligt bättre kyld i små glas än direkt ur flaskan, innan han öppnade och lämnade rummet.
