Alla krig utkämpas två gånger
Alla krig utkämpas två gånger, en gång på slagfältet och en gång i historieskrivningen. Detta påstående äger definitivt sin riktighet när det gäller andra världskriget. Vilka som tillhörde segrarsidan och vilka makter som förlorade vet vi, men hur segrarmakternas insatser skall värderas pågår det fortfarande ett krig om i historieskrivningen. Jag trodde i min enfald att när det kalla kriget tog slut skulle även historieskrivningen kring andra världskriget ”avideologiseras”, men här hade jag fel. Historiekriget är hetare än någonsin. Som vanligt gäller att ”den andre” skriver propaganda medan den egna sidan skriver historia.
Vad var det som utspelades i relationen mellan Estland och Ryssland våren 2007 om inte en strid om hur historien kring andra världskriget skall skrivas. Konflikten har snabbt tolkats enligt sedvanligt mönster - vi mot ”den andre”. Ryssland betraktas givetvis som ”den andre”, medan vår identifikation med det lilla Estland blir i det närmaste total. Vi har svårt att förstå hur flyttandet av ett sovjetiskt minnesmonument kan skapa en sådan känslostorm i Ryssland (och Estland). Men studerar man historien ser man vilken avgörande händelse det andra världskriget var för Rysslands folk. Ingen annan nation offrade så mycket i kampen mot Nazityskland. Kriget är en källa till nationell stolthet, likaväl som det är ett nationellt trauma då få familjer i landet undgick att drabbas i krigets fruktansvärda slakt. Den känsla som finns hos många människor att nationens insats i nazismens besegrande inte erkänns i väst, kan idag utnyttjas av nationalistiska element och hela Europa kan stå inför en farlig utveckling.
Min egen väg till ”insikt” om hur historieskrivningen i väst ser ut när det gäller andra världskriget kan utgöra ett belysande exempel. Jag har alltid varit intresserad av historia och kanske framförallt av andra världskriget. Under min tidiga uppväxt fick jag lära mig att andra världskrigets vändpunkt var slaget vid El Alamein (okt-nov 1942) som huvudsakligen utkämpades mellan engelsmän och tyskar i Nordafrika. Hur detta slag som i sin omfattning, om man jämför med slagen på östfronten, snarare liknade en skärmytsling (cirka 100 000 man på båda sidor var inblandade), kunde tillmätas betydelsen att vara vändpunkten i detta gigantiska krig, övergick mitt ringa förstånd och tydligen många andras, för i längden var det omöjligt att upprätthålla denna myt.
Nästa förvarslinje för dem som till varje pris ville upprätthålla bilden av att det var Storbritannien och USA som gjorde de avgörande insatserna i kampen mot Nazityskland, blev att El Alamein i alla fall var platsen där den till synes oövervinnliga tyska krigsmaskinen för första gången fick tömma nederlagets bittra kalk. På brittisk sida stupade 13000 man (nationalencyklopedin) och förlusterna på tysk sida var 25000 döda och sårade (Eddy Bauer, brittisk militärhistoriker). När jag blev något äldre hittade jag litteratur om slaget om Moskva (okt-dec 1941), som definitivt borde förpassa teorin om Nazitysklands första stora nederlag vid El Alamein till historiens skräphög. Runt Moskva var styrkorna jämstora, cirka 1 milj man på vardera sidan. Tyskarnas förluster var cirka 500 000 man, 1300 stridsvagnar och 2500 artilleripjäser. Den tyske generalen Westphal karaktäriserade slaget enligt följande: ”den tyska armen som tidigare ansetts vara oövervinnlig höll nästan på att utplånas” ( Geoffrey Jukes Slaget om Moskva).
Idag är det troligen ganska svårt att hävda att slaget om Stalingrad inte var vändpunkten i andra världskriget. Men det tycks fortfarande vara möjligt att förringa den rysk/sovjetiska insatsen genom hävda att hela slaget bara var en prestigefråga då staden inte hade något strategiskt värde. Ett lite udda argument då det räcker att studera en karta för att upptäcka att det på sikt vore omöjligt att behärska Kaukasus med oljan om inte Stalingrad erövrades och Volga skars av. Tyska 6:e armen under Paulus som bestod av 22 divisioner med 350 000 man inringades och förintades i slaget (Nationalencyklopedin).
I stort sett alla vuxna människor i vårt land känner väl till Dagen D, invasionen i Normandie och många tror att det var denna västmaktsoperation som definitivt avgjorde kriget i Europa. Studerar man historien inser man dock att den tyska krigsmaskinen redan var ett dödligt sårat vildjur vid denna tidpunkt och att det istället var en sovjetisk offensiv med namnet Bagration som definitivt knäckte vilddjurets rygg. Hur många känner till denna offensiv som också startade i juni 1944?
Den sovjetiska offensiven med mål att befria Vitryssland inleddes den 22:a juni 1944. Röda armen satte in 1,7 miljoner man i 200 divisioner med 6000 stridsvagnar. Motståndet bestod av 34 tyska divisioner. Kraften var fruktansvärd och inom en månad hade den tyska armegrupp Mitte praktiskt taget förintats och fronten hade förflyttats in i Polen. Minst 200 000 tyskar hade stupat och ytterligare 150 000 hade tagits som fångar. Röda armen hävdade att tyskarnas förluster var 400 000 man. Tyskarnas materiella förluster var 822 flygplan och 3000 stridsvagnar. Det totala antalet dödade, skadade och tillfångatagna tyska soldaterna uppgick till cirka 25 procent av samtliga tyska soldater på östfronten. De sovjetiska förlusterna uppgick till nästan 180 000 döda, saknade och sårade.
(Wikipedia.org)
Det brukar sägas att cirka 80 procent av de tyska soldater som dödades eller sårades i kriget, dödades eller sårades på östfronten. Det är belysande siffror!
