Ideologisk historieskrivning
I den ideologiska kamp som ständigt pågår är historien alltid närvarande. I dagarna var det sjuttio år sedan sovjetiska trupper befriade Auschwitz. I högerns försök att tona ner sin arvsynd när det gäller nazismen/fascismen pågår en kampanj där man påstår att nazityskland och Sovjetunionen var såta vänner fram till Barbarossa, sommaren 1941. Som ”bevis” för detta använder man Molotov-Ribbentroppakten. En ambassadör för denna kampanj är Sveriges radios före detta Östeuropa-korrespondent, Kjell Albin Abrahamson. Detta är en uppenbar lögn för alla som har studerat historien. Läser man Hitlers skrifter och tal ser man att nazismen har två dödsfiender, judarna och bolsjevismen/kommunismen. I Sovjetunionen förenades, enligt nazismen, dessa båda krafter.
Efter första världskriget var Tyskland en av västmakterna utstött stat, likadant var det med Sovjet-Ryssland efter revolutionen. Västmakterna hade till och med gått så långt att de hade försökt slå ned revolutionen i Ryssland genom militära anfall. Dessa två isolerade stater (Tyskland och Sovjetunionen) sökte ett visst samarbete till exempel på det militära området. Men när nazisterna kom till makten 1933 i Tyskland förändrades läget radikalt. Sovjetunionen och Tyskland blev fiender. Sovjetunionen sökte samarbete med väst, men efter att väst hade svikit det demokratiska Spanien dit Sovjetunionen sände militär för att strida mot nazister/fascister och när väst även svek Tjeckoslovakien fick Sovjetunionen kalla fötter. Stalin blev rädd för att isoleras med det mäktiga Tyskland som fiende. I augusti 1939 slöts ett icke-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, men det är inte bara i historiens ljus som det stod klart att detta avtal bara var ett led i uppladdningen inför historiens största krigiska uppgörelse, där nazityskland till slut gick under.
