dixistadelmann.se

- Du måste väl för helvete betala!

Han hade inte hunnit se gubben innan han kände handen sluta sig kring nacken. En klo av stål lyfte honom obarmhärtigt och förde honom obevekligt tillbaka genom kassan. Bara hans tåspetsar nuddade golvet när han for genom affären hängande som en trasdocka. En tunnel slöt sig kring honom där den blå kontorsdörren fyllde öppningen långt där borta.

I samma stund dörren öppnades såg han den röda telefonen stå på skrivbordet. Lyftkranen släppte ner kollit med en duns på en karmstol. Bara armstöden hindrade honom från att falla ner på golvet. Försiktigt, utan att det skulle märkas, lirkade han fram klockan på vänsterarmen och sneglade på den. Kanske skulle han ha tur. Han satte sig till rätta. Hjärtat dunkade i bröstet och han kände hur kinderna hettade. Gubben vågade han inte titta på.

- Nååå, lät det pockande ovanifrån.

Hans chockade hjärna förstod till sist att ljudet hade ett samband med de stora bruna skorna som var placerade bredvid stolen. Han kunde inte andas. Skorna rörde sig ur hans synfält och han fick luft igen.

- Ta fram stöldgodset, väste det från den andra sidan av skrivbordet.

”Stöldgods”, han smakade på ordet. Det smakade järn. Vad hade han med ett sådant ord att göra? Han hade hört det i allvarliga sammanhang förut; tjuv och polis. Var han en tjuv nu? Tanken skrämde honom inte på samma sätt som den röda telefonen på skrivbordet gjorde. Han såg sin högra hand söka sig ner i täckjackans ficka och komma upp igen med en Japp mellan fingrarna. Detta upprepades två gånger till, utan att han riktigt var medveten om hur det gick till. De tre chokladbitarna på skrivbordet fångade hans blick, som om det handlade om hypnos. Plötsligt hoppade bitarna omkring som om de hade fått liv. En knytnäve hade slagits i bordet och först nu kom smällen. Han ryckte till och blev ännu mindre där han satt.

- Din jävla lilla råtta! Vad skulle du med tre stycken till?

- Jag vet inte.

Han kände inte igen den svaga darrande rösten som osäkert letade sig fram över skrivbordet.

- Vad har du för telefonnummer, kom det direkt.

- Jag vet inte.

- Titta på mig när du svarar.

Orden var som knytnävsslag i magen. Han såg hur två droppar saliv kom fallande och slog i bordsytan, innan han tittade upp och mötte två ögon fulla av vrede och förakt.

- Vad har du för telefonnummer, upprepade gubben, men nu i betydligt mjukare ton.

Han tvekade ett ögonblick, innan han kom fram till att det var bättre att gubben ringde hem nu, när det fortfarande fanns en möjlighet att hans mamma ännu inte hade kommit hem från jobbet, än senare Han insåg att han ändå till slut skulle bli tvungen att avslöja sitt telefonnummer.

Han räknade signalerna; en, två, tre, fyra, kanske… På den femte svarade det. Han orkade inte lyssna på samtalet. Telefonlurens duns mot klykan efteråt, var som domarens klubbslag när domen tillkännagavs.

- Hur kan du göra så mot din mor?

Rösten var mjuk och falsk av spelad empati, men gubbens blick var som solens strålar genom brännglas. Han fixerade tyst chokladbitarna. Händerna låg hårt knutna i knät på honom. När gubben förstod att han inte skulle få något ur honom blev han återigen hårdare i tonen.

- Ät upp dom då!

Han tittade överraskad och förvirrad upp. Vad menade gubben? Han bestämde sig snabbt för att avvakta. Kanske trodde han att han gjorde minst skada om han höll sig helt passiv. Men hur han än stålsatte sig kunde han inte annat än att rycka till, när gubben närmast vrålade fram:

- Ät upp dom för helvete!

Han hann se hur den hinna som hade bildats på salivdropparna som låg på skrivbordskivan vibrerade, innan han fick tag i chokladbiten och hade slitit av det blanka pappret med klumpiga darrande fingrar. Munnen var så torr att det mesta av chokladen fastnade i gommen trots att han tuggade energiskt och verkligen försökte svälja.

- Snabbare!

Nästa bit åkte in i munnen och nästa. Han höll på att storkna.

Då öppnades dörren av en anställd. Bakom henne stod hans mamma, blek och sammanbiten. Han tittade snabbt bort. Det fanns en klump i magen som bara blev större och större. Den sökte sin väg ut. Han försökte kämpa emot. Han svalde och svalde, men det var lönlöst. Han kräktes rakt över skrivbordet.

Gubben flög upp och hans mamma skrek:

- Herre Gud vad gör du!

Ett kaos utbröt. Hans mamma flög omkring som en instängd fågel, på jakt efter en hink och trasa. Gubben stod rakt upp och ner, stirrande på skrivbordet och lät som en mistlur:

- Uuut, uut, uut.

Han kände att han måste komma ut, annars skulle han kvävas.

Han hörde stolen välta bakom sig. Strax skulle han vara framme vid dörren. Mamma fick tag i hans arm och försökte hålla emot, men kanske insåg hon det vansinniga i situationen för i nästa sekund var de båda ute ur rummet. På vägen ut genom affären hörde han hur mistluren fortfarande brölade.

När de kom ut ur affären såg han hur Erik och Tomas först satte fart mot honom, sedan upptäckte de hans mamma och hennes fasta grepp i hans arm och stannade. Han kämpade emot gråten. Han fick inte börja gråta så länge de såg honom. Han hade misslyckats med provet. I ögonvrån såg han hur de vände och drog sig bort, rädda för att upptäckas. Då kom tårarna.

Mamma gick forcerat över torget och höll honom hårt i armen som om hon var rädd att han skulle smita. Hon var tyst, men han förstod att en fruktansvärd vrede bubblade i henne. Han hade skämt ut henne och det skulle han få betala för. Det visste han.

Ytterdörren gick i lås bakom dem. Mamma hade snabbt fått av sig kappan och hängt upp den. Han tog först av sig täckjackan och hängde upp den på en galge, sedan placerade han stövlarna omsorgsfullt på sin plats. Han visste att hon var noga med ordningen. Medan han höll på med detta kände han att hon stod bakom hans rygg och iakttog honom. Tystnaden skrämde honom. Han hade precis rätat på ryggen när örfilen kom, helt överraskande, men ändå så väntat. Kraften fick honom att fara in i garderobsdörren. Inte ens en pappa skulle kunna slå hårdare. Nu såg han att nästa slag var på väg. Han duckade och kastade sig mot toalettdörren. Han kände hur hennes naglar rispade honom i nacken när hon försökte fånga honom, men han gick fri och ögonblicket senare hade lyckats låsa in sig på toaletten.

Han stod och höll i låsvredet, så att hon inte skulle kunna öppna utifrån med en skruvmejsel. Det sved i kinden och ringde i örat efter smällen och hur hon än hotade eller lockade skulle han inte låsa upp. Inte förrän hon hade lugnat ner sig. När hon hade gjort det skulle han komma ut och hon skulle skicka honom i säng.

När hon förstod att han inte skulle öppna resignerade hon. Men innan hon gick ut i köket uttalade hon det vanliga hotet vid sådana här tillfällen.

- Jag ska skicka dej på barnhem!

Han visste inte riktigt vad ett barnhem var. Det lät inte som en bestraffning i hans öron. Ett hem för barn tänkte han, vad kunde vara så farligt med det, alla barn behöver väl ett hem.

Han fällde ner locket och satte sig på toalettstolen. Med ögonen slutna sökte han mörkret. Han kämpade för att inte tänka. Kunde han bara koncentrera sig tillräckligt djupt och länge nog, blev han först en del av detta, sedan om han hade tur och orkade, bara mörker. Det visste han sedan tidigare. En gång hade han lyckats.

Sakta kom han till sans igen, han kämpade emot, men när väl processen hade inletts var den oåterkallelig. Det var en välkänd röst som tvingade honom tillbaka.

- Jävla unge!

På ett ögonblick stod han vid dörren igen och försökte med vitnande fingrar hindra att låsvredet vreds upp från utsidan. När modern kände motståndet var det som om något brast i henne. Med en desperation och hårdhet i rösten som han inte hade behövt uppleva tidigare kastade hon ett fruktansvärt budskap mot honom, vars innehåll först blockerade hans tankeförmåga. Slutorden dånade länge i hans huvud. Han tvingades släppa dörrvredet. Som om han plötsligt hade drabbats av en förlamning sjönk han ihop med ryggen mot dörren. Vad var det hon hade sagt? ”Jag önskar det hade varit du istället”. Ordens klang tonade sakta bort i hans huvud. Först när det blev helt tyst kunde han börja ta sig an budskapet. Lena, grannflickan som inte var äldre än han själv, hade blivit påkörd av en bil på väg hem från skolan idag. Nu låg hon på sjukhuset och skulle kanske dö.

Han grät tyst så att det inte skulle höras. Länge satt han där på golvet innan han reste sig upp och sköljde ansiktet med vatten. Han torkade det noga med en handduk, speglade sig sedan för att kontrollera att spåren av tårarna var borta, innan han öppnade dörren. Han kände inom sig att hon måste få slå. Men han skulle inte gråta mer.