En skärva ur livets mosaik
Det här hände när jag gick i småskolan i början av nittonhundrasjuttiotalet. Jag skulle till tandläkaren för en undersökning och efter morgonlektionen i Vallhamraskolan kom mamma för att hämta mig. Jag var väl för liten för att ta mig ner till Kyrktorget och tandläkaren själv.
Mamma och jag åkte buss ner till Partille centrum. Jag kanske var lite nervös för tandläkarundersökningen, men den gick bra utan upptäckta hål. På hemvägen tryckte mamma på bussens avstigningsknapp redan vid Frejaplan. ”Det är för tidigt”, sa jag förvånat. ”Nu när du och jag är ute och åker kan vi väl ta en fika ihop”, svarade mamma och log. Vi steg av bussen och promenerade en kort stund till ett konditori som låg vid vägen på den tiden.
Vi var de enda gästerna på kondiset där vi satt vid ett fönsterbord. Vi åt först var sin räkmacka och sedan avslutade mamma med en kopp kaffe och en bulle. Jag mumsade i mig en bananbakelse och drack Pommac.
Det var en lätt overklig känsla att jag satt på kondis med mamma på skoltid. Annars var hon alltid väldigt noga med att skolan precis som allting annat skulle skötas samvetsgrant, men just då var det som det vanliga livet tog en för henne mycket ovanlig paus. I hennes liv var det full fart från morgon till kväll.
Eftersom det var fint väder ute promenerade vi efter fikat tillsammans förbi idrottsplatsen mot skolan. När vi skildes åt på skolgården frågade hon mig plötsligt om jag skulle tala om för fröken att vi hade varit på kondis. ”Nej, det behöver hon inte veta”, svarade jag. Jag hann se en antydan till ett leende hos mamma och höra hur hon sa: ”Då har vi en hemlighet ihop”, innan jag rusade mot skolhusets trappor. Själv gick hon hem för att förbereda middagen.
