Mitt Sovjetpass
Jag kunde
med vargtänder
sluka
byråkratin
och jag
spottar och fräser
mot respekt
för titlar
och skrivklådesjuka
och varje formulär…
Men
läs!
Längs fronten
av kupéer
och hytter
tar kontrollören
avmätt
och fast
hand om passen
artigt
ja ytterst
och jag ger
mitt purpurpass.
Det ena väcker
ett småleende.
Det andra ett stänk
av hån.
Han beter sig mera vettskrämt
för ett med
brittiska dubbellejon.
Den snälle
Farbrorn
i blicken
är andaktsfullt
allvarsam,
som när man
tar emot
dricksen,
tar han
pass från en
amerikan.
Som geten
tittar på en affisch
blir ögonen
klot
för de polska
polissegt
i elefantiasis.
Var är de ifrån då
och de då?
Geografiskt
lömska
och dolska.
Han vrider inte
på huvudet alls
och visar
överhuvud
ingen känsla.
Utan att blinka
tar han danskarnas
pass
och även
de övriga svenska.
Så plötsligt
som den skållats
hans mun
blir strax
till en kvidande
grimasch,
så tar
denne tjänsteman
från tulln
itu med mitt
knallröda pass.
Och som en bomb,
en igelkott,
som en dubbelstriglad
rakkniv,
som en skallerorm
med giftigt spott.
Tjugo huggtänder.
Två meter liv.
Bärarn
mångtydigt
tecknar.
- Det är gratis,
sa blicken,
en varm en.
Gendarmen
ser frågvist
på deckarn
och deckaren
på gendarmen.
Med njutning
såg nog
gendarmernas kast
mig hudflängd,
korsfäst
med den äran.
För jag har
mitt sovjetiska pass
med bild på med
hammarn
och skäran.
Jag kunde
med vargtänder sluka
byråkratin
och jag spottar och fräser
mot respekt
för titlar
och skrivklådesjuka
och varje formulär…
Men läs!
Ur vida byxor
jag hivar
min oskattbara
last i tullzonen.
Läs!
Avundas!
Jag är
Medborgare
i Sovjetunionen!
Bild, Vladimir Majakovskij (1893-1930), openculture.com
Vladimir Majakovskij brann för konsten, han brann för kärleken, han brann för politiken. Han förbrändes av en eld hetare än en svetslåga. Men hans ord blir aldrig bara aska. Hans ord lever för alltid, oavsett om de handlar konsten, kärleken eller politiken.
