Ett konstnärligt drama
Medverkande personer:
Vincent van Gogh, 1853-1890, (VG)
Paul Gauguin, 1848-1903, (PG)
Emile Bernard, 1868-1941, (åskådare)
VG: Vad har du gjort!
PG: Vad menar du?
VG: Du har ju målat trädstammarna blå!
PG: Ja, jag vet. Jag har sakta och mödosamt arbetat mig fram till den här punkten. Det har tagit mig flera år, men nu kände jag att tiden var mogen för ett genombrott. Nu kunde jag måla trädstammarna blå.
VG: Satans förrädare! Blå trädstammar, du sviker ju alla våra konstnärliga principer. Är vårt manifest inte värt något alls?
PG: Lugna ner dig lite nu. Det handlar ju bara om ett par blå trädstammar. Jag ser på världen på mitt sätt och du på ditt.
VG: Jag tror jag blir galen! Här har du mitt öra på ett fat.
PG: Men vad gör du? Har du skurit av dig ditt öra! Nej, nu sticker jag till Tahiti, så kan du vara kvar och tjura i ditt gula hus här i Arles.
VG: Åk du bara, jag skall finna den sanna konsten, eller dö!
Ja, inte hann man tänka så mycket på själva utställningen på vackra Ordrupgaard utanför Köpenhamn. Det handlade mest om att överleva. Så mycket folk, vilken trängsel! Visst är det kul att människor är intresserade av konstens riktigt stora namn som Gogh och Gauguin, men måste alla vara där samtidigt med mig? Men på natten efteråt i hotellsängen kunde jag drömma om de stora mästarna. Som en fluga på väggen satt jag där i det gula huset i franska Arles.
Ett simpelt, barnsligt och trivialt gräl som urartar totalt? Glöm det! Här talar vi om de stora genierna och de kan väl aldrig vara simpla, barnsliga och triviala?
- För satan pojkar, sluta nu bråka! Annars tar jag era penslar och färger. Om du nu måste åka till Tahiti, Gågge, så låter du flickorna där vara ifred. Här har du nål och tråd, Gogge, du ser för jävlig ut med bara ett öra. Du, Bernard, hjälp Gogge med nålen så att inte örat hamnar upp och ner.
