Surt sa stäppvargen
Vidrigt illa smakade hela tillvaron, jag kände hur äcklet långsamt nådde sin höjdpunkt, hur livet stötte mig ifrån sig och slängde undan mig. Ursinnig sprang jag igenom den grå staden, allting luktade fuktig jord och begravning. Nej, på min grav skulle ingen asfågel få stå med sin talar och sitt sentimentala medkristna svammel. Vart jag såg, vilken riktning jag försökte ge mina tankar, ingenstans kunde jag upptäcka någon glädje, ingenting kallade, ingenting lockade, allting stank, ruttet och utbränt, stank av fadd och unken halvbelåtenhet, allting var gammalt, visset, grått, slappt, tomt. Gode Gud, hur var det möjligt? Hur hade det kommit därhän med mig, den bevingade ynglingen, diktaren, musernas vän, världsfararen, den glödande idealisten? Hur hade allt det här kunnat smyga sig på mig, denna förlamning, detta hat mot mig själv och andra, denna känslornas stelkramp, detta djupa, förbittrade äckel, denna helvetiska avgrund av inre tomhet och förtvivlan?
Texten ovan kommer ur nobelpristagaren Hermann Hesses (1877 – 1962) berömda roman från 1927, ”Stäppvargen”.
Verkar vara en känslig och svartsynt kille den där Stäppvargen. Hade han levt i min tid hade jag bara sagt: Spik i foten, spik i foten; annat var det under franska revolutionen, då rullade huvudena, tjoff, tjoff, tjoff. I min tid hade han inte klarat sig. För nu är tiderna för jävliga!
Sanningen är nog, om jag lugnar ner mig lite, att människans lott är lika jävlig i alla tider. Lyckan i ett liv är som ett par, tre knäppningar med fingrarna, resten är vånda och kamp. Det enda en enkel människa kan göra är att leva sitt liv i sin egen hjärna när tiderna är för hårda där ute.
Surt sa Stäppvargen om samtiden.
bild, lansstyrelsen.se
