Borgarklassens diskreta charm
”Ju längre tiden gick, desto mer imponerad blev jag av hur belåten han verkade över alla banaliteter han yttrade, och av hur allting han sa genomsyrades av hans godmodighet. Jag väntade på att han skulle avslöja något mer än denna påfallande oförarglighet, men det enda som steg upp till ytan var ännu mer yta. Det han har istället för jag, tänkte jag, är förbindlighet – han formligen lyser av den. Han har skapat sig ett incognito, och detta incognito har blivit han själv. Flera gånger under måltiden trodde jag inte att jag skulle orka, jag trodde inte att jag skulle stå ut till desserten om han tänkte fortsätta att lovsjunga sin familj och lovsjunga sin familj… tills jag började tro att det inte var incognito han var, utan galen.
Han toppreds av något som hade hejdat hans utveckling. Något hade förvandlat honom till en mänsklig plattityd.”
Ovantående text kommer ur Philip Roths roman ”Amerikansk pastoral” från 1997.
Somliga ansåg att om det var en amerikan som skulle få Nobelpriset i litteratur så var det Philip Roth och inte Bob Dylan. Jag som alltid håller på Dylan glädjer mig över hans pris. Nu var det ju visserligen så att jag inte hade läst Roth över huvud taget, så nu har jag en riktigt omfattande hemläxa att göra: på Roth bara! Hans beskrivning av den amerikanska borgarklassen är en riktig skräckis och rysare. Men det kanske bara är jag som är känslig.
Borgarklassens ack så diskreta charm…
