dixistadelmann.se

Jag tror att skälet till att vi sover i sängar är att vi vill hålla oss på avstånd från jorden för att övertyga varandra och oss själva om att sömnen är tillfällig. Men jorden väntar oss och jag har vetat det sedan jag var tjugo. Jag kan tala om för dig att jag har vaknat varje morgon sedan dess med en tydlig känsla av att vara begravd och ovanför mig ligger tyngdkraften och vissheten om tillvarons obligatoriska mått av smärta som åtta fot jord och jag tänker att ovanför mig har de spikat igen min kista.

Peter Hoeg ur novellen, ”Spegelbild av en ung man i jämvikt”, ur novellsamlingen, ”Berättelser om natten”.

Den danske författaren Peter Hoeg är så talangfull och så skicklig att man ibland blir nästan andlös när man läser honom. Det enda jag kan sakna är att han inte oftare skriver med sitt hjärteblod. Det blir lite för ofta känslan av stilövningar, visserligen på allra högsta litterära nivå, men jag saknar som sagt var hjärteblod. Trots denna invändning är Hoegs novellsamling, ”Berättelser om natten”, ett rasande skickligt verk. Annars ligger hans roman, ”De kanske lämpade”, mig varmast om hjärtat.

När valprocessen i USA med målet att ta fram en ny president är igång, då tappar vi i lilla Sverige huvudet som vanligt. Texten nedan skrev jag till förra presidentvalet 2012. Den duger nu också.

”Man skulle förstås kunna tänka sig att de allmänt bristfälliga språkkunskaperna spelar in, men det finns ju gott om andra engelskspråkiga destinationer med lågprisflyg som inte tycks dra. Aldrig får man läsa artiklar om några unga svenska volontärer som har tagit sig till Irland för att kampanja för Fianna Fáil eller Fine Gael. Inte ens när det drar ihop sig till brittiskt val åker det några horder för att hjälpa Tories eller Labour. Nej, det är till det amerikanska valet som delegationer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet åker, i dagarna för att knacka dörr för Mitt Romney.

Eller till Tyskland, där det ju är val nästan ständigt, och där Sverige har historiskt goda förbindelser alltsedan Willy Brandt bodde i Hammarbyhöjden – dit skulle ju unga entusiaster kunna åka! Men när det är delstatsval i Nordrhein-Westfalen är det glest mellan SSU:arna. Det är i Amerika som svenska politiska reportrar kan träffa unga socialdemokrater hemifrån, som gör ett handtag för att Barack Obama ska kunna återväljas.

Rent objektivt skulle man kunna hävda att vem som styr Ryssland är det viktigaste för oss i Sverige, men ändå har det inte varit något lämmeltåg dit under de år som det har arrangerats val. Tyvärr ser det ju dessutom ut som att anledningarna att åka till ryska val blir allt färre.

Men om det nu är demokratin i sig som ska hedras torde väl det folkrika Indien, där var sjätte människa bor, vara passande för den som vill dela ut flygblad? Men man ser inga artiklar om svenskarna som jobbar för varken kongresspartiet eller hindunationalisterna.

Inte heller lär det vara spänningen som är avgörande. Förhandsinformationen och opinionsmätningarna har länge pekat på att Barack Obama har segern i sin hand. För kalenderbitarna är det därutöver antagligen enklare, nuförtiden, att följa utvecklingen från den egna soffan snarare än som affischuppsättare i något villaområde i Virginia.

Nej, det är Amerika som lockar. Valet representerar något som är större än själva rösthandlingen. Ordet har förvisso slitits ut och vattnats ur av Barack Obama, men det handlar nog om hopp. USA står för hoppet om ett bättre samhälle, och det nästan oavsett vad som läggs i begreppet, och oavsett hur dess politiska ledning gestaltar sig.

Ingen inbillar sig att det handlar om ett perfekt samhälle. Tvärtom är det få länder som granskas så hårt, som får sina misslyckanden så uppförstorade, som är så kritiserade, som USA.

Ekonomiskt välstånd ska inte underskattas, men det är inte heller rikedomarna som skänker glans. Det vore svårt att föreställa sig samma entusiasm inför allmänna val i något av de stora tillväxtländerna. Många ser Kina som nästa supermakt, men handen på hjärtat är det nog få unga folkpartister som kommer att åka dit för att delta i valkampanjer ens när eller om det blir demokratiskt.

Det är snarare drömmen om ett fritt samhälle där ens bakgrund spelar mindre roll än vad man åstadkommer, som drar. Ett samhälle som kan sin historia men är befriat från feodala rötter och auktoritära tendenser. Möjligheten, den lilla spillran av en chans, att tillvaron inte är ödesbestämd. Tanken att slaveriet kan upphöra.

Valet förkroppsligar en idé, så radikal att den ännu inte accepterats ens på halva jordklotet.

Det är drömmen om frihet som sätter hjärtan i brand, och som vi firar idag.

President Barack Obama och utmanaren Mitt Romney.”

Ovanstående saxat under rubriken: ”En dag för hoppet och chansen”, från Svenska Dagbladets ledarsida, 6:e november 2012.

Först hade jag tänkt bemöta ovanstående galenskap, producerad på Svenska Dagbladets ledarsida, med argument. Men ärligt talat, hur bemöter man sådan gallimatias? Byt ut USA mot Kina, så hade det kunnat vara skrivit av någon svensk kinakommunist, som efter att ha dygnetruntstuderat ”Maos lilla röda” under hela 1970-talet, totalhavererat i en svår politisk psykos. ”Nej, lille vän, du är inte Mao Tse Tung. Och du bor inte i en kinesisk by. Du bor på Östermalm”.

Jag borde väl egentligen ha lämnat texten helt okommenterad, men eftersom jag är en riktigt dålig människa av födsel och ohejdad vana, säger jag bara till politrukerna på SVD:s ledarsida:” För Guds skull, räta på ryggen och dra upp byxorna! Vissa platser är ämnade för att aldrig belysas av solen.”

Vem som vann presidentvalet? Obama.

Till sist vill jag klaga på Public Service-bevakningen av USA-valet, främst då radions P1 som jag följer närmast. Det har ju varit flera minuter per dygn som inte har handlat om USA! Skärpning! Idag, så här efter valet, var jag en stund rädd för baksmälla. Hur skulle jag klara mig utan den ständiga USA-speglingen? Men när jag läste TV-tidningen till frukosten blev jag lugn igen. SVT:s kulturprogram, Kobra, handlar i kväll om cheerleading. Cheerleading – det är kultur det – i alla fall i USA.

Jag är nästan alltid hemma. Jag är alltid på resa. Jag är en läsenär.

Någon har säkert redan sagt, eller skrivit detta, men det är så bra att jag stjäl det rakt upp och ner till min citatsamling. Nästan alltid hemma, alltid på resa, en läsenär, sådan är han: Dixi Stadelmann.

Jag är en djefla man som kan göra många konster.

                      August Strindberg (1849-1912)

En utsaga som ovan skulle låta extremt löjlig om den kom från Dixi Stadelmann eller någon annan av liknande kaliber. Nej, det krävs nog mustasch… Och pipskägg… Och en lejonlik hårman… Och att man delar bord med Shakespeare, Ibsen, Tjechov, Dostojevskij och Tolstoj, där i litteraturens himmelska festsalar, utan att känna sig bortkommen. Kort sagt, det är nog bara August Strindberg (och kanske några till) som kan bära upp ovanstående citat.

Jag var och såg en utställning om Strindberg på Göteborgs Konstmuseum för några år sedan och det som starkast satte sig fast i mitt sinne var inte titanens målningar eller foton, ej heller hans författarskap eller livshistoria. Det var hur den svenska arbetarrörelsen ställde upp för författaren när han hade kommit i konflikt med i stort sett hela eliten i det dåtida Sverige. När Strindberg inte fick det nobelpris i litteratur han givetvis hade förtjänat, bestämde sig arbetarrörelsen för att betyga Strindberg sin vördnad genom en insamling bland sina medlemmar. Tänk, dessa fattiga, hårt arbetande människor som dagligen slet hårt för att hålla svälten borta, lade tioöringar, tjugofemöringar och ibland kanske mer i en gemensam pott (45000 kr) för att hylla en författare. Det är stort!

Dåtidens arbetarrörelse som slogs och kämpade och nyligen hade gått igenom en storstrejk och snart skulle ta över styret i Sverige och leda landet under många unikt framgångsrika decennier, det var en djefla arbetarrörelse som kunde göra många konster! Tänk om dessa, alltför många pig- och drängsjälar, som idag leder arbetarrörelsen kunde lära av historien. Då hade det funnits hopp och framtidstro i denna mörka tid.

Bild, August Strindberg, wikipedia.org

Den språkliga förfalskningen fortsätter. Proletariatet har inte längre illa betalda arbeten, utan enkla jobb.

Theodor Kallifatides på Twitter (20160209)

”Proletariatet”, smaka på det ordet. Visst låter det gubbigt och föråldrat. Karl Marx och stora skägg. Nej usch! Ett bättre och modernare ord, inte så jobbigt politiskt laddat, vore väl att ersätta proletariatet med de karriärblyga. ”Karriärblyga”, så får det bli!

”Att begära socialism av socialdemokratin, det vore som att försöka plocka bananer på en björnbärsbuske”.

Carl von Ossietzky, Weltbuhne, 21 maj 1929

Efter Olof Palmes (1927-1986) död har partiet varit ute på en ideologisk ökenvandring högerut med partiledare som gråsossen Ingvar Carlsson, kälkborgaren Göran Persson, högerbönan Mona Sahlin och offerlammet Håkan Juholt. Idag har vi Stefan Löven, en drängsjäl i en arbetarkropp.

Den kvällen gick Charlotte ut i trädgården med trädgårdsmästaren och pekade på den höga muren.

”Jag vill”, sade hon, ”ha något däruppe”.

Den gamle mannen kände till den lilla flickans kärlek till blommor.

”Pelargoner”, föreslog han med ett leende.

Flickan såg uttryckslöst på murkrönet.

”Taggtråd”, sade hon.

Peter Hoeg ur novellen ”Försök med kärlekens varaktighet”, ur novellsamlingen ”Berättelser om natten”.

Den danske författaren Peter Hoeg är så talangfull och så skicklig att man ibland blir nästan andlös när man läser honom. Det enda jag kan sakna är att han inte oftare skriver med sitt hjärteblod. Det blir lite för ofta stilövningar, visserligen på allra högsta litterära nivå, men jag saknar som sagt var hjärteblod. Trots denna invändning är Hoegs novellsamling ”Berättelser om natten” ett rasande skickligt verk. Annars ligger hans roman ”De kanske lämpade” mig varmast om hjärtat.

Man är inte van att hitta politik hos skönanden Peter Hoeg, men ett politiskt djur som jag kan finna politik nästan överallt. Pelargoner är bilden av folkhemmet och välfärdssamhället, en svunnen tid. Taggtråden är vad vi fick av nyliberalismen. När den den blå högern förenar sig med den bruna högern – då lilla människa är det dags att springa för allt vad tygen håller.

Jag lärde mig spela grammofon innan jag hade lärt mig gå. Den första EP:n jag hörde var med Little Richard som hade någon slags turkos dräkt på sig. Hans frisyr påminde om morsans söndagspudding. Han hade foten på pianot, jag trodde han spelade med skorna på fötterna. Det var rock´n´roll. Ja, det är fortfarande äkta rock´n´roll.

Claes Yngström i Dalademokraten 20150929

På internet kan du vara vem du vill. Konstigt att så många väljer att vara idioter.

                      Gammalt internetordspråk

Själv funderade jag länge på vem jag skulle vara på nätet, innan jag valde att bli Dixi Stadelmann.

Men om sanningen skall fram tycker nog många att jag är hälften av varje. Hälften av varje? Ja, Dixi och idiot.

Vadå? Läser ni inte Ulf Lundells blogg? Ja då missar ni ju sådana här godbitar:

”Mitt i allt hördes trumpetande. Tranorna på väg söderöver. Jag kände mej direkt som kapten Kidd. Jag rullade ihop framtidskartan och gömde den i en ihålig trädstam. Jag ska ta fram den när tranorna återvänder. Nu är höst och vinter och jobb.”

Ulf Lundell i bloggen Badgers Drift från september 2015

Så länge Ulf Lundell, Plura Jonsson och Bob Dylan och stekt salt sill med kokt potatis, lingon och löksås finns, är dagen värd att leva.

Klassamhället djupnar för var dag som går, här som i resten av västvärlden. Den överväldigande majoriteten av invandrare hör naturligtvis till samma breda arbetarklass som de etniska svenskarna gör. Men Sverigedemokraterna har fått alltför många att se en fiende i det som är en klassbroder eller en klassyster. Sverigedemokraterna är därför ytterst ett parti som arbetar för överheten i detta klassamhälle. Medierna späder ofta på genom att skildra sociala problem i det djupnande klassamhället som om de handlade om etnicitet.

Men det etniska är ytfenomen. På djupet finns de sociala klasserna och könen och det är det som arbetarrörelsen måste tala om.

Ovan, ett utsnitt av Göran Greider från Dalademokratens ledarsida 20121201

Göran Greider är som ett träblåsinstrument som i händerna på den ljumma sommarvinden alstrar en vacker, mjuk och mänsklig ton. Men vem hör den spröda melodin i skrikarnas, gaparnas och järnrörens tid?

”På den ena sidan finns de som predikar klasskrig, på den andra de som utövar det”.

                      George Bernard Shaw (1856-1950)

”Visst existerar det ett klasskrig, men det är min klass, den rika klassen, som krigar och det är vi som vinner”.

                      Warren Buffet, amerikansk mångmiljardär

”Ett sådant politikens förfall som det (republikanska regeringsinnehavet) inneburit att amerikansk finansvärld och storföretagsamhet tagit makten hade väl ingen drömt om. Förfallet har berott på en ideologi som släppt den enskilda egoismen lös utan hämningar och som givit alltför lite rum åt samverkan under samhällelig ledning.

Bara det nu går att hejda Amerikas förfall innan det drar med sig hela den västerländska civilisationen. Skall vi behöva göra samma erfarenheter i vårt lilla land?”

                      Tage Erlander i sin dagbok 1958

Man behöver inte ta alla chanser till att må dåligt. Så länge man lever kommer livet ständigt att erbjuda nya tillfällen.

Den som inte älskar,
söta viner,
feta kvinnor,
och musik av Tjajkovskij,
är ingen riktig karl!

                      Ryskt ordspråk

Dixi Stadelmann har väl inte kommit hela vägen, men han jobbar på det. Några timmar till med Tjajkovskij så kanske.

Det är så jävla jobbigt att behöva leva hela tiden!

Joakim Pirinen, ur serieboken ”Jävla svin”.

När en kvinnas hela energi används för att tänka på kalorier, hur mycket hon har tränat och hur mycket hon har ätit, så lämnar hon åter världen och kulturen till mannen.

                      Nina Björk, i ”Sireners sång”

När är revolutionen laglig?

När den lyckas.

August Strindberg ur ”Liten katekes för underklassen”

Förutom en polishelikopter i luften såg jag inte en polis vid gårdagens 1:a-majfirande. Anses vi inte farliga längre, vi som drömmer om ett jämlikt och rättvist samhälle, där vi alla äger och styr tillsammans, där demokratin genomsyrar hela samhällsbygget?

Då får jag väl skaffa en raggig springare och en kosacksabel och bli en riktig samhällsomstörtare till nästa 1:a Maj.

bild, wikipedia.org

Gudarna har dolt dödens skönhet för att människan skall orka leva.

                      Indianskt ordspråk

En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra att det är mycket viktigare än så.

                      Bill Shankly, (1913 – 1981), legendarisk ledare i Liverpools fotbollslag.

Tänk om vi just idag hade haft en sådan människa i mitt lag, Örgryte IS (ÖIS), då hade jag och de andra i publiken sluppit stå och se på när ÖIS möter ”bonkegäng” som Bonkeflo i division 1. Ursäkta mig, bonkegänget heter givetvis Bunkeflo och inget annat.

Så här hedrar man Bill Shankly utanför Anfield i Liverpool. Bild, wikipedia.org.