Rasismens grogrund
Rasismens grogrund kan ofta sökas i människors ekonomiska och sociala villkor. Vi bekämpar därför rasismen också genom att slåss för full sysselsättning, ekonomisk expansion och social rättvisa. I ett samhälle, där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.
Olof Palme 1984
Citatet ovan kommer från en tid då socialdemokraterna och arbetarrörelsen fortfarande var den drivande kraften i vårt land. Vi levde i ett välfärdssamhälle och vår nation var ett modelland för stora delar av den övriga världen. Det var innan demonteringen av vår samhällsmodell hade tagit fart. Då fanns fortfarande den bruna högern bara i historieböckernas skräckkabinett.
Välj
Dumhet är ett tillstånd. Okunnighet är ett val.
Ur den tecknade serien NON SEQUITUR av Miley Miller
En hammare
Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.
Bertolt Brecht (1898-1956)
I Grekland sitter idag arbetslösa föräldrar i sina lägenheter, utan både el och vatten, med sina hungriga små barns frågande ögon, utan att kunna ge svar på varför. Den politiska och ekonomiska makten ämnar rädda de sjuka institutionerna bankväsendet och euron. Människorna får klara sig bäst de kan. Det nyliberala tåget med rälsen utlagd rakt mot helvetet rusar vidare.
Snart framstår ju Otto Dix (1891-1969) och George Grosz (1893-1959) som rena ”idylliker”. Ge mig en hammare, för guds skull!
Jag tror på Ulf Lundell
Men… det är ett helvete att vara ung idag, värre än hur jag hade det, jag och min generation. Vi SÖKTE snarare tillfällighetsjobb än tvingades till det. Osäkerheten, att vara så i händerna, klorna, på rå-kapitalet som idag… varför vill man då bli popstjärna, vore det inte bättre att bli revolutionär?
Ulf Lundell i bloggen Badgers Drift
Vad jag gör? Jag gör som alla andra, jag läser Uffes blogg. Livet är ju fullt av svåra situationer, man vet inte alltid vad man skall göra, eller hur man skall handla. I morse till exempel, när jag hade ätit mina frukostmackor, så var jag fortfarande lite sugen. Skulle jag ta ett danskt rågbröd till med kräftost på? Villrådig som jag var, funderade jag ett tag: hur skulle Uffe ha gjort? Då kände jag nästan direkt att han skulle ha avstått. Jag hoppade över mackan. Det är skönt med vägledning i livet. Jag tror på oraklet på Österlen!
Ja, det är han som vet hur det ska va.
Det är han som vet vad som är dåligt eller bra.
Var det nåt han gjorde?
Var det nåt han sa?
Undrar vad Ulf Lundell skriver idag!
Texten ovan är en av mig travesterad pop-text från slutet av 1970-talet. Men då handlade den om tidens populärkultur-guru, kvällstidningsjournalisten Mats Olsson.
Vass replik
En italiensk journalist fick en intervju med Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher (1925-2013) och den första frågan anspelade på en landskamp i fotboll dagen före:
- Hur känns det att förlora mot Tyskland i er nationalsport?
- Vi har i alla fall slagit dem i deras, två gånger, replikerade Thatcher blixtsnabbt.
Efter att ha läst ovanstående i tidskriften ”Pennan och Svärdet” är det bara att erkänna att spöket var ganska vasst i näbbet!
bild, battletanks.com
Bilden ovan visar en ”tung pjäs”, en centertank med smeknamnet Tiger, i Tysklands mest älskade landslag, Die Kriegsmaschine, i nationalsporten fältmanöver, allt enligt Margaret Thatcher, the milksnatcher.
Ett naket öga
Det finns ingenting så skrämmande för ett härdat samvete som ett ungt naket öga. Det vet ingenting. Därför förstår det allt.
Stig Dagerman (1923-1954)
De skäggiga och de slätrakade
Kasta skräpet över bord, o människa! Gör din livsbåt lätt, endast lastad med det som du behöver – ett trivsamt hem och enkla nöjen, ett par vänner som är värda att kallas så, någon att älska och någon som älskar dig, en katt, en hund, ett par pipor, tillräckligt med mat och tillräckligt med kläder och litet mer än tillräckligt att dricka, ty törst är en farlig sak.
Jerome K Jerome ur ”Tre män i en båt”
I min ungdom läste jag ”Historien skall frikänna mig” av Fidel Castro och jag läste Che Guevaras bolivianska dagbok. Jag var med dem i bergen på Kuba, jag var med Che i den bolivianska djungeln. Kort sagt jag var en av de skäggiga revolutionärerna. Detta innan jag ens hade den skäggväxt som krävdes för att tillhöra ”Los Bartos”.
Nu när jag är äldre och skulle kunna odla ett riktigt revolutionärt skägg, ligger jag slätrakad på soffan och läser ”Tre män i en båt”. Vart tog revolutionen vägen och var kom den lille nöjde småborgaren ifrån? Satan!
Att vara sårbar
”Människan är som mest sårbar när den känner glädje.”
Som den filosofiske och kloke fotbollstränaren Nanne Bergstrand sade i en intervju efter att Hammarbys avancemang till Allsvenskan var ett faktum.
Den tyske greven och fältmarskalken Helmuth von Moltke den äldre (1800-1891) lär bara ha skrattat två gånger i sitt liv: när hans svärmor dog och när han under ett besök i Sverige 1881 fick beskåda Vaxholms Fästning. Moltke var nästan osårbar.
Dixi Stadelmann är osårbar, med den reservationen att hans svärmor fortfarande lever och att han ännu inte i verkliga livet har haft tillfälle ett beskåda Vaxholms Fästning.
Bild, Vaxholms Fästning, upplandia.se
Så nära
”Jag känner äckel när jag ser på vad som hänt med vårt land.”
Citatet ovan från när Ulf Lundell gästar SVT:s kulturprogram Sverige (2014-09-27) med Ann-Marie Rauer som programledare.
Bild, Ulf Lundell, dn.se
- Dixi! Lundell har ju i alla fall sin stora begåvning som försonande drag mitt i all sin gubbtjuriga misantropi och i sin närmast gammaltestamentliga vrede. Vad har du?
- Förolämpningar svarar jag inte på. Men att en av mina Gudar har varit så nära mitt hem på Hisingen gör mig aningen darrig. Hade jag vetat det hade jag bjudit hem honom till min sura jordkula i Sannegårdshamnen.
Bankrån
Tiden för oss småföretagare har gått ut. Nu är det dags för de stora att ta över. Vad är ett bankrån mot att grunda en bank.
Mackie Kniven ur Tolvskillingsoperan (1928), Bertolt Brecht (1898-1956)
Heliga familj
”Härliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!”
August Strindberg ur romanen Tjänstekvinnans son
Honom skulle du ha som talskrivare, Göran! Ta det lugnt nu, Göran Hägglund; jag skojade bara. Han är död sedan hundra år. Det är August Strindberg. Jaså, du är inte intresserad av den sortens kultur. Vad är du intresserad av för kultur då? Jaså, du knackar på hos Reinfeldt då och då och sedan sitter ni på hans tjänsterum och lyssnar på Magnus Uggla. Läser du nåt då? Jaha, du lånar Läckberg-deckare av Reinfeldt ibland. Intressant, då kanske det inte är så konstigt att regeringen bara hostade upp ett par miljoner till Strindbergs jubileumsår. Norrmännen har ju råd att vara kulturella dom, med oljan, menar jag. Henrik Ibsen med sitt jubileum kostade ju ett par hundra miljoner. Nähä, visst, hade du fått bestämma hade familjeskändaren, Strindberg, inte fått ett öre till sitt jubileum.
August Strindberg, wikipedia.org
Att måla med ord
Äntligen fick farfar syn på en av dem som kastade granaterna – han hade ett ansikte som liknade en lång väg täckt av högmodigt gult damm som luktade räv.
Citatet ovan ur Mo Yans roman ”Det röda fältet”.
Det brukar sägas att en bild säger mer än tusen ord. Här är en mening med tjugonio ord ur den kinesiska nobbelpristagaren i litteratur, Mo Yans roman, ”Det röda fältet”, som får mig att se mer än tusen bilder. Orden leder rakt ut i expressionismen och konsthistorien knackar på i mitt medvetande.
bild, Mo Yan, wikipedia.org
Den vita mannens börda
På 1920-talet bombade britterna irakiska byar. Det var då ”världens störste statsman” under 1900-talet, Winston Churchill, pläderade för att man borde använda giftgas mot vad han kallade ociviliserade stammar: ”I am strongly in favour of using poisonous gas against uncivilised tribes”.
Bild, kartbutiken.se
Vi kommer igen
Vi tror inte på oss själva längre. Vi tror på golf och Bingolotto. Och på moderaterna. Vi har inga visioner. Hur kan mina landsmän vara så in i helvete dumma?
Ulf Lundell 1997
Breiviks terrordåd har avpolitiserats
Nedanstående text kommer från Dalademokratens ledarsida, 20140724. Den har även publicerats i ETC. Den knivskarpa analysen kommer från Göran Greider. Tänk om man vore som GG!
Jag minns att timmarna efter att Breivik hade inlett sitt mördande behärskades av alla dessa ”terroristexperter” med samma torier om att det var islamister som stod bakom attacken. Nu sitter det högerparti som Breivik hade varit medlem i som regeringsparti och återigen har det blåsts till larm om islamistisk terrorism i Norge….
Det är tre år sedan Anders Behring Breivik steg iland på Utöya och mördade 69 unga människor. Men det känns som om det är mycket längre sedan terrordådet genomfördes, ja, som om det hör hemma i en avlägsen tid och har blivit ett minne. Jag läser om de anhörigas sorg, om den ångest de ännu känner och det går inte att värja sig. Vi kommer ihåg minnesstunderna för offren och vad vi gjorde de där dagarna då vidden av massakern började gå upp för oss. Vi blev alla, med rätta, imponerade över den norske, socialdemokratiske statsministern Jens Stoltenberg sätt att hantera den sorg och vrede som strömmade genom den norska befolkningen och ut över världen: Han avstod från all hämndlystnad och försökte istället få nationen att samla sig.
Men det var just det: när nationer samlar sig till en gemensam hållning finns också fröet till skeva historietolkningar och i slutändan glömska och avpolitisering. Breiviks terrordåd, på Utöya och i centrala Oslo, kom snabbt att tolkas som först och främst ett angrepp på den norska demokratin. Det var det också, naturligtvis, men inte i första hand. Anders Behring Breivik var – och är – en modern fascist eller radikalkonservativ och hans huvudmotståndare var inte den norska demokratin. När han mejade ner försvarslösa ungdomar var det socialister han ville mörda. Dö, marxister! ropade han passionerat ur sin obegripliga känslokyla den där dagen.
I koncentrat lade denne militante högerman fram sin världsbild i det tretton sidor långa försvarstal han höll under rättegången. Det publicerades ord för ord i Verdens Gang. Där fanns hans hårresande ståndpunkt att de ungdomar han mördade på Utöya inte alls var några oskyldiga civila: ”Dette var ikke sivile uskyldige barn, men politiske aktivister.” De unga SSU:arna, som han liknar vid Hitlerjugend, tillhörde den ideologiska fienden. Det är viktigt att studera vad denna massmördare faktiskt säger och det var bra att han gavs möjlighet att under rättegången föra fram sin förfärande världsbild, även om hans ord måste läsas med yttersta kyla.
Han kallar sig alltså kulturkonservativ och förhåller sig till en konservativ tradition som i hans hjärna blivit militant – därför att han ansett sig tvingad till det. Varför? Därför att makten i Norge, Sverige och i västvärlden efter andra världskriget har hamnat i händerna på framförallt ”kulturmarxisterna”. Arbetarrörelsen och vänstern har nästlat sig in överallt, i skolväsendet och i den fria pressen. Breivik slår fast att han levt sitt liv i en diktatur, där marxister och socialdemokrater över huvudet på folk beslutat att slå sönder det etniskt homogena samhället.
Breiviks ledande tankefigurer är emellertid inte några främmande kroppar i Västerlandet. En lång konservativ tradition existerar med rötter i en reaktionär reaktion på Franska revolutionen. Den är antimodern, den betonar fasta värden, den har ett organiskt perspektiv på samhället och tål inte att höra om klass- eller könskonflikter utan betonar kulturen och ibland rasen som det viktiga. I denna långa kulturkonservativa tradition står Breivik nedsänkt men han tolkar den extremt och militant. Arbetarrörelsen och socialismen är hans huvudfiender – därför hyllar Breivik flera gånger i sitt tal McCarthy.
I sitt tal sökte Breivik stöd hos ledande konservativa politiker runtom i Europa, exempelvis i Merkels eller Camerons påståenden att det mångkulturella samhället har misslyckats. Han åberopar en gammal ledare för det norska högerpartiet och talar varmt om Sverigedemokraterna. Ja, jag tror att han skulle ha kunnat instämma i följande formulering i ett partiprogram från 1954: ”Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.” Det parti som antog den formuleringen var alltså det svenska Högerpartiet, föregångarna till de nya Moderaterna. Det betyder inte att jag ens för ett ögonblick vill klistra någon skuld på Moderaterna eller på den genomtänkta konservatismen. Även i de vänsterpolitiska traditionerna finns element som kan och har missbrukats (tänk Baader-Meinhof). Men jag menar att det i västerlandets historia och långt in i efterkrigstiden finns tankefigurer i det etablerade politiska livet som är besläktade med Breiviks världsbild.
Det som skedde i Norge var att signalementet på Breivik som extrem högerideolog tonades ner. Stoltenberg och ledningen för det socialdemokratiska partiet var säkert rädda att anklagas för att vilja exploatera dådet partipolitiskt. Sorgen blev norsk och nationell. Och den avgörande höger-vänsterdimensionen tonades ned. Även i svensk press kan man se det där. När DN i måndags skrev om treårsminnet handlade artikeln nästan enbart om de anhörigas sorg. Terrordådet avpolitiserades.
Och i Norge sitter en regering vid makten och Fremskrittspartiet, där Breivik i många år var medlem, har tunga ministerposter. Ytterligare ett tecken på att Breiviks terrordåd reducerats till ett minne fast det borde vara en konfliktfylld del av nuet.
Det finns hårda gig och så finns det HÅRDA gig
Det hårdaste gig jag varit på sedan protestsångaren Billy Bragg mitt under brinnande gruvarbetarstrejk sjöng Internationalen som extranummer.
Andres Lokko om Pinters nobelföreläsning 20051207
Ett löfte
Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater.
Ovanstående är ett avsnitt ur Olof Palmes avslutningstal vid socialdemokraternas partikongress 1975.
På den tiden manifesterade Socialdemokratin på första maj en kollektiv dröm om ett annat rimligare samhälle; en dröm som senare stängslades in med två parentestecken av nyliberalismens tankepoliser. Men i mångas hjärtan finns den drömmen kvar. Ta det som ett löfte, inte som ett hot.
Olof Palme, wikipedia.org
- Vakna, Dixi! Nu drömmer du om 70-talet igen.
- Du menar att jag skall vakna till en tid då vårdsäljaren kan vanvårda en hjälplös gamling till döds och sedan skylla på att det inte stod i avtalet med vårdköparen att vanvård inte var tillåten? Då drömmer jag hellre om en annan tid!
Det finns ännu hopp om förändring
Patriarkatet kan dra åt helvete!
Ovanstående från ett egenhändigt skapat plakat, buret av en ung och tuff tjej, vid årets förstamajdemonstration i Göteborg. Sossarna? Icke! Där härskar bara de ljumma, trötta parollerna. Nej, glöden finns i Vänstern! Feminism och socialism.
Om vår tid
Den lata hjärnan blev sin egen börda
och hyllans klara andar aldrig lästa
sågs vända ryggen åt de lättjedästa
som aldrig mer av tankar blevo störda.
Ur Harry Martinsons Aniara
När nyliberalerna plöjde ner folkrörelsepartiet
”För mig som engagerad, passionerad och visionär politiker så tycker jag att det behövs mer visioner i svensk politik, men det måste givetvis kopplas till väldigt konkreta åtgärder.”
Annie Lööf, Centerpartiets ordförande, besvarar DN:s fråga om hon använder för mycket klyschor.
Själv trodde jag att Maud Olofsson var oöverträffbar som politisk floskelmakare, men tänk så fel jag hade. Nyliberalen Annie Lööf överträffar henne faktiskt och jag har svårt att tro att det finns någon som kan slå henne.
Nja, nu var jag nog lite för snabb i tanken. Ta nu chansen alla centerpartister att bli partiet i svensk politisk historia med en totalt oslagbar partiledare när det gäller politiskt pladder; ersätt Annie Lööf med pladdermajan Fredrick Federley. Tänk att ha så många politiska original i ett parti och det samtidigt. Snart harvar Centerpartiet på i den nyliberala myllan utanför riksdagen.
Olofsson, Lööf, Federley
