Nu är det dags igen
När valprocessen i USA med målet att ta fram en ny president är igång, då tappar vi i lilla Sverige huvudet som vanligt. Texten nedan skrev jag till förra presidentvalet 2012. Den duger nu också.
”Man skulle förstås kunna tänka sig att de allmänt bristfälliga språkkunskaperna spelar in, men det finns ju gott om andra engelskspråkiga destinationer med lågprisflyg som inte tycks dra. Aldrig får man läsa artiklar om några unga svenska volontärer som har tagit sig till Irland för att kampanja för Fianna Fáil eller Fine Gael. Inte ens när det drar ihop sig till brittiskt val åker det några horder för att hjälpa Tories eller Labour. Nej, det är till det amerikanska valet som delegationer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet åker, i dagarna för att knacka dörr för Mitt Romney.
Eller till Tyskland, där det ju är val nästan ständigt, och där Sverige har historiskt goda förbindelser alltsedan Willy Brandt bodde i Hammarbyhöjden – dit skulle ju unga entusiaster kunna åka! Men när det är delstatsval i Nordrhein-Westfalen är det glest mellan SSU:arna. Det är i Amerika som svenska politiska reportrar kan träffa unga socialdemokrater hemifrån, som gör ett handtag för att Barack Obama ska kunna återväljas.
Rent objektivt skulle man kunna hävda att vem som styr Ryssland är det viktigaste för oss i Sverige, men ändå har det inte varit något lämmeltåg dit under de år som det har arrangerats val. Tyvärr ser det ju dessutom ut som att anledningarna att åka till ryska val blir allt färre.
Men om det nu är demokratin i sig som ska hedras torde väl det folkrika Indien, där var sjätte människa bor, vara passande för den som vill dela ut flygblad? Men man ser inga artiklar om svenskarna som jobbar för varken kongresspartiet eller hindunationalisterna.
Inte heller lär det vara spänningen som är avgörande. Förhandsinformationen och opinionsmätningarna har länge pekat på att Barack Obama har segern i sin hand. För kalenderbitarna är det därutöver antagligen enklare, nuförtiden, att följa utvecklingen från den egna soffan snarare än som affischuppsättare i något villaområde i Virginia.
Nej, det är Amerika som lockar. Valet representerar något som är större än själva rösthandlingen. Ordet har förvisso slitits ut och vattnats ur av Barack Obama, men det handlar nog om hopp. USA står för hoppet om ett bättre samhälle, och det nästan oavsett vad som läggs i begreppet, och oavsett hur dess politiska ledning gestaltar sig.
Ingen inbillar sig att det handlar om ett perfekt samhälle. Tvärtom är det få länder som granskas så hårt, som får sina misslyckanden så uppförstorade, som är så kritiserade, som USA.
Ekonomiskt välstånd ska inte underskattas, men det är inte heller rikedomarna som skänker glans. Det vore svårt att föreställa sig samma entusiasm inför allmänna val i något av de stora tillväxtländerna. Många ser Kina som nästa supermakt, men handen på hjärtat är det nog få unga folkpartister som kommer att åka dit för att delta i valkampanjer ens när eller om det blir demokratiskt.
Det är snarare drömmen om ett fritt samhälle där ens bakgrund spelar mindre roll än vad man åstadkommer, som drar. Ett samhälle som kan sin historia men är befriat från feodala rötter och auktoritära tendenser. Möjligheten, den lilla spillran av en chans, att tillvaron inte är ödesbestämd. Tanken att slaveriet kan upphöra.
Valet förkroppsligar en idé, så radikal att den ännu inte accepterats ens på halva jordklotet.
Det är drömmen om frihet som sätter hjärtan i brand, och som vi firar idag.
President Barack Obama och utmanaren Mitt Romney.”
Ovanstående saxat under rubriken: ”En dag för hoppet och chansen”, från Svenska Dagbladets ledarsida, 6:e november 2012.
Först hade jag tänkt bemöta ovanstående galenskap, producerad på Svenska Dagbladets ledarsida, med argument. Men ärligt talat, hur bemöter man sådan gallimatias? Byt ut USA mot Kina, så hade det kunnat vara skrivit av någon svensk kinakommunist, som efter att ha dygnetruntstuderat ”Maos lilla röda” under hela 1970-talet, totalhavererat i en svår politisk psykos. ”Nej, lille vän, du är inte Mao Tse Tung. Och du bor inte i en kinesisk by. Du bor på Östermalm”.
Jag borde väl egentligen ha lämnat texten helt okommenterad, men eftersom jag är en riktigt dålig människa av födsel och ohejdad vana, säger jag bara till politrukerna på SVD:s ledarsida:” För Guds skull, räta på ryggen och dra upp byxorna! Vissa platser är ämnade för att aldrig belysas av solen.”
Vem som vann presidentvalet? Obama.
Till sist vill jag klaga på Public Service-bevakningen av USA-valet, främst då radions P1 som jag följer närmast. Det har ju varit flera minuter per dygn som inte har handlat om USA! Skärpning! Idag, så här efter valet, var jag en stund rädd för baksmälla. Hur skulle jag klara mig utan den ständiga USA-speglingen? Men när jag läste TV-tidningen till frukosten blev jag lugn igen. SVT:s kulturprogram, Kobra, handlar i kväll om cheerleading. Cheerleading – det är kultur det – i alla fall i USA.
