Kap 23. Fåglar
Han vaknade med ett ryck, tittade ut genom sidorutan och såg att motorvägen övergått i stad. Han hörde hur föraren skrattade till lågt för sig själv. När han vände på huvudet såg han Jonas ansikte omväxlande lysas upp och släckas ned av gatubelysningen.
- Rädd för morsan eller?
För ett ögonblick syntes hela den vita tandraden i det blekblå ljuset, när överläppen drogs upp i ett snabbt övergående flin.
- Jag vaknade bara så plötsligt, svarade han och kände sig samtidigt som om han hade varit född på de menlösa barnens dag.
Jonas milt raljerande ton retade honom mer än han ville erkänna och han fick kämpa för att inte visa det. Det som räddade situationen var att Jonas inte riktigt hittade i stan och behövde hjälp med vägen. Snart hade de skapat en normal samtalston i bilen och han kände sig lite bättre till mods.
När de svängde in på HC Andersens Boulevard mötte de en vildsint körande polisbil, vars sirener sköt ljudknippen som studsade mellan husväggarna långt efter det att bilen hade försvunnit på de glest trafikerade gatorna. Det kunde inte förnekas att det var med viss tillfredställelse han åsåg hur lång tid det dröjde innan Jonas vitnade knogar återfick sin färg, när hans krampaktiga grepp kring ratten mjuknade i takt med att sirenljudet sakta dog bort.
Rådhusplatsens flytande neon fick Jonas att för en stund tappa koncentrationen på körningen.
- Det här känns som en riktig storstad, utbrast han.
Det gick inte att ta miste på den uppflammande glädjen i hans röst.
- Jo den är ju lite större än Göteborg, svarade Tommy i neutral ton, samtidigt som ett hopp väcktes i hans bröst utan att han var riktigt medveten om varför.
De parkerade på samma parkeringsplats som bilen hade haft tidigare. Han undrade om det var av en händelse, eller om Jonas var medveten om saken. Han kunde i alla fall inte låta saken förbli okommenterad:
- Tillbaka på brottsplatsen, sade han i syrlig ton, men ångrade sig i samma stund. Rädslan som händelsen hade givit upphov till, fanns som ett sovande djur kvar inom honom. Han ville för allt i världen inte väcka det genom att referera till händelsen, utan gick istället direkt vidare.
- Jag hoppas att det finns rum till dig. Vad gör du annars?
Jonas slog av motorn och knäppte upp säkerhetsbältet innan han svarade.
- Du har väl dubbelrum hoppas jag.
Jonas mötte hans blick och log lite spefullt.
Han ville inte ha Jonas i sitt rum och när det efter en stund kom fram att Jonas inte hade pengar till eget rum, erbjöd han sig att betala det för honom. Diskussionen avslutades emellertid snart med vad som var den verkliga orsaken; Jonas talade helt enkelt om, som om det vore den naturligaste sak i världen, att han inte litade på honom. Han hade lovat att som han sa ”leverera” honom hem och det skulle han också se till att han gjorde.
- Ja om du så gärna vill, får du väl vara min lilla flowerboy och sova i min dubbelsäng då, sa Tommy i ett besviket försök att få slut på samtalet.
Jonas replikerade snabbt med sin allra mest feminina röst, samtidigt som han knyckte på nacken:
- Rör du mig så döör jag.
Han kunde inte annat än att först skratta, innan han replikerade, fortfarande med ett brett leende på läpparna:
- Du är fan inte klok!
När de kom in i ljuset från hotellets entre stannade Jonas och tittade först på Tommy och sedan på sig själv.
- Fy fan vad vi ser ut, utbrast han.
Att de hade slagits och rullat runt på en grusig parkeringsplats några timmar tidigare, hade helt naturligt satt sina spår i klädseln och det kändes inte bra att komma in på hotellet och se ut som två lodisar.
Först borstade var och en av sig själv så gott det gick och sedan hjälpte de varandra där det var svårt att komma åt utan hjälp och eftersom det var mitt i natten kom det inga andra gäster och störde dem, där de rörde sig kring varandra i ljuset från entren likt två tranor i dans.
Sedan gick de genom den stora lobbyn med blickarna stelt fästade rakt fram, utan att se annat än hissarna på andra sidan, som skulle lyfta dem till det bo där de skulle kunna slicka sina sår över natten.
Jonas blev stående strax innanför dörren i rummet och såg till Tommys förvåning nästan lite förlägen ut. Först nu upptäckte han att tröttheten hade laserat Jonas annars så solbruna ansikte i en blekare nyans. Tommy tog på sig rollen som värd och bad honom sitta ner i en av fåtöljerna vid fönstret, medan han själv gick och hämtade tandborstglasen och slog upp två rejäla glas med Gammeldansk, innan han själv satte sig och skålade med Jonas.
- Välkommen till min enkla boning.
De drack ur sina glas till botten. Jonas grimaserade illa efteråt, medan han själv kände vätskans åtråvärda verkan i kroppen.
- Fy för satan! Vad var det?
Jonas skakade på huvudet i ett försök att få bort grimasen, som tycktes ha satt sig fast i hans ansikte och till slut lyckades han. Tommy skrattade åt Jonas en lång stund och kände sig med alkoholens hjälp faktiskt en aning avslappnad.
- Gammeldansk. Du måste lära dig dricka Gammeldansk när du är i Danmark, sa han med en röst som om han vore en gammal folkskolelärare.
Båda skrattade gott och det tog en stund innan ljudet hade sugits upp av väggarna. Sedan blev de sittande tysta och tittade ut över den nattupplysta staden. Han antog att Jonas måste vara lika utmattad som han själv efter nattens upplevelser och erbjöd honom att duscha först.
Medan Jonas duschade slog han upp ett nytt glas åt sig själv, som han sakta smuttade på. Man skall aldrig slarva med medicinen, tänkte han med den svarta humor som för tillfället gick att uppbåda. Han tittade återigen ut i natten och såg enstaka bilar ljudlöst glida fram i det gula ljuset nedanför sig. Synen fascinerade honom på ett dunkelt sätt. Kanske var det känslan av att komma från en plats och att vara på väg till en annan, som attraherade honom.
Bilarna, eller i alla fall människorna i bilarna, hade startat någonstans ifrån och hade ett mål. De visste vart de skulle, oavsett hur många gator de skulle vara tvungna att korsa, på sin väg. Med sömngångaraktig säkerhet skulle de starta blinkersen, bromsa och sedan svänga, för att därefter återigen ge gas, på väg till målet för resan. Men tänk om han öppnade fönstret och sträckte sig ner för att ta tag i en av bilarna, som faktiskt på detta avstånd såg ut som en leksaksbil och sedan lyfte upp den och skakade om den och satte ned den i motsatt körriktning. Vad skulle då hända? En kraft ingriper och förändrar helt förutsättningarna i någons liv och vilket håll blir då det rätta att köra åt?
Han tänkte på sin tidiga barndom, hur han hade haft en myrstack i skogen, utanför hyreshuset som han och kompisarna hade experimenterat med. När de hade hittat fågelkadaver i skogen hade de lagt dem i stacken för att se vad som hände. Han kunde fortfarande se myrorna översvämma den döda fågelkroppen och framför allt se det tomma fågelögats välvning när någon myra gick på det eller med sin käft attackerade det. Några dagar senare kunde de hitta det totalt renätna fågelskellettet liggande i utkanten av stacken.
Andra gånger hade de med stenar som bomber, varit bombplan som attackerade stacken. Det var stora B 52:or och mindre Phantom attackplan, som attackerade myrsamhället. Flygplanen hade de sett på TV:s nyhetssändningar från Vietnamkriget. Stenarna rev upp stora kratrar i stacken och de försvarslösa myrorna sprang till synes omkring planlöst på marken, men några dagar senare, när de kom tillbaka, hade skadorna varit återställda.
Han tänkte på den försvarslösa lilla vietnamesiska flickan som hade sprungit naken med brinnande napalm längs ryggen på bygatan, efter ett amerikanskt bombanfall. Hur gammal hade han varit när han hade sett det på TV? Kanske tio år, trodde han. Hur hade det gått för henne? Levde hon och hur såg i så fall hennes rygg ut idag?
Jonas kom ut i rummet endast iklädd kalsonger.
- Jag har inga andra kläder med mig än de jag står och går i, klagade han.
- Men vi är ju snart hemma, fyllde han i efter en stund.
- Ja vi är väl det, sa Tommy tyst för sig själv.
Han drack upp det sista ur glaset och reste sig sedan tungt. På vägen till toaletten fick han trängas med Jonas som stod och kammade sig vid spegeln i hallen.
- Du får ta sängen vid väggen, sa han till honom, innan han stängde och låste toalettdörren.
När han sedan kom ut hade Jonas somnat, liggande på rygg under täcket, med båda armarna ovanpå. Han såg de muskulösa armarna som säkert hade krävt många timmar på gymet och undrade för sig själv, vad de skulle med alla muskler till, dagens unga män.
Han hade mycket att fundera på i sängen, men för första gången på mycket länge somnade han nästan direkt, trots smärtorna i kroppen och sov sedan tungt och drömlöst.
