Kap 20. Kamp
Långsamt hade han närmat sig medvetandets gräns och när han bröt igenom, genomfors hans väsen av en oresonlig skräck. Adrenalinet pumpades ut i hans kropp med våldsam kraft, hjärtat slog som en knytnäve i bröstet, svetten rann ur kroppens alla porer och han trodde att han skulle kvävas. Han var fångad i ett mycket trångt utrymme, en sarkofag, där han låg som levande begravd. Skräcken stegrades ytterligare tills den nådde den gräns där vansinnet hotade. Bröstet gick som en bälg i ett försök att underhålla kroppen med syre. Han skulle dö. Han önskade att han var död. Döden skulle vara en befrielse.
Men när den inte kom lade sig skräcken långsamt och hamnade på en sådan nivå att han fortfarande kunde fungera som en tänkande varelse. Alkoholens verkningar var nu helt borta och trevande började han att undersöka sitt trånga universum, hela tiden kämpande mot den okontrollerbara skräcken som bubblade i honom.
Han öppnade och slöt ögonen. Det var absolut mörkt. Han låg på sidan och kände en sträv matta mot kinden. Han försökte röra på armarna och det gick även om utrymmet var mycket begränsat. Han kunde sträcka på dem till strax ovanför huvudet, innan en vägg tog emot, men det som skrämde mest var trycket uppifrån. Här hade han bara någon decimeter till godo mot ett tak. Benen gick att sträcka ut något, innan återigen en vägg begränsade hans livsrum.
På nytt bröt paniken igenom och han tryckte med all den kraft han kunde uppbåda, både med armar och ben, mot de väggar han hade upptäckt. Munnen öppnades okontrollerat i ett tyst skrik, när han fick bekräftelse på att väggarna inte skulle ge vika.
En molande värk som utgick från bakhuvudet och som sedan gick ner i nacken, för att försvinna ner mellan skulderbladen, återkallade honom till verkligheten. Det kändes som om nacken satt i ett skruvstäd. När hoppet om att kunna ta sig ut hade flytt, lägrade snart ett slags hopplöshetens lugn honom. Smärtan i nacken fick honom att minnas slaget som hade kommit bakifrån när han höll på att låsa bagageluckan. Det ena gav det andra och plötsligt kunde han inte bara höra sitt eget hjärtljud, utan han hörde ljudet av en motor och brus som han uppfattade som vägljud. Han låg inlåst i ett bilbagage!
Bakom sig kunde han med högerhanden känna en back som tryckte mot ryggen och framför honom rullade en stor plastflaska. Det kunde vara den flaska med mineralvatten som han hade låst in i sitt eget bagage. Där hade även funnits en back öl. Bara att kunna se något slag av sammanhang minskade paniken, inte mycket, men i alla fall lite. Med samma högerhand kunde han också känna att bilnycklarna inte låg i den rockficka, där han alltid brukade ha dem. I ett sista försök till bekräftelse, sökte han med högerhanden, så långt det nu var möjligt att nå bakom sin egen rygg, avgöra om bagageutrymmet hade samma form som i hans BMW, det vill säga med en avsmalning inåt i ett mindre utrymme. Han lyckades inte med detta, eftersom hans högerarm inte nådde tillräckligt långt in, men bara att genomföra aktiviteten stärkte honom. Han levde och agerade och kunde därigenom föra en mer jämbördig kamp, mot den kalla råa skräck, som för tillfället hade dragit sig något tillbaka.
Var det en biltjuv som hade rånat honom på hans bil? Men varför låg han i så fall paketerad i bagageutrymmet? Han fann ingen rimlig förklaring till detta. Kidnappning? Det föll utanför rimlighetens gräns. Handlade det om en psykopat som hade stulit hans bil och som sedan skulle roa sig med att slakta honom som en gris i något ensligt beläget garage? Fantasin skenade nu utan kontroll. Han såg och kände den vassa kniven sakta skära av halspulsådern.
Det tog en lång stund innan han hade lugnat ner sig något igen. Det lönade sig inte att spekulera. Istället började han känna att det blev svårare att andas. Kanske var bagaget så tätt att det inte kom in tillräckligt med luft. Han försökte tvinga sig att lugna ner sig ytterligare och efter ett tag lyckades det faktiskt. I detta tillstånd trodde han sig förbruka mindre syre.
Hittills hade det känts som om vägen hade varit rak, men nu började det svänga en del. Han kunde även avgöra genom rörelserna hans kropp tvingades till, att bilen omväxlande bromsade och accelererade. De var alltså troligen inne på en mindre väg. Tills nu hade han bara varit intresserad av att komma ur det trånga utrymme där han förvarades och visst måste han ut, annars skulle han snart kvävas, men det som skulle hända då var knappast något positivt för honom. Han började tänka på hur han skulle agera, när det var dags. Förhoppningsvis var det bara en man inblandad, där låg den eventuella chans han hade. När bagageluckan öppnades skulle han spela medvetslös och försöka få mannen att bli oförsiktig. Då skulle han göra sitt drag.
Rationaliteten vek återigen för skräcken. Han mindes att han hade läst i tidningen för länge sedan om ett mordfall i USA, där förövarna hade låst in ett ungt par i deras bils bagageutrymme och sedan kört bilen till en enslig plats och satt eld på den. Vilken fruktansvärd död!
Han återkallades till sin egen verklighet när det började skumpa våldsamt. Han låg och försökte parera stötarna så gott han kunde och till slut saktade bilen ner och stannade. Han kände sina muskler bli beredda av den nya adrenalinkick som sköljde genom kroppen. Den förlamande rädslan övergick till handlingsberedskap.
Bildörren stängdes, sedan det blev tyst. Han var beredd att kämpa för sitt liv, men tiden gick utan att något hände. Han kände sin egen puls slå taktfast i öronen, svetten rann återigen ur hudens alla porer. Något måste hända!
Då öppnades bagageluckan utan förvarning. Han blundade och försökte andas så lugnt som han kunde. Luftens friska syre fyllde hans lungor. Återigen tystnad. Det krävdes all viljestyrka i världen för att fortfarande blunda och vara passiv, när hela hans medvetande krävde handling.
Två händer grep tag i hans rock och började slita i honom. Han behövde inte göra sig tung, han var tung och den man som försökte få ut honom fick kämpa ordentligt, men till slut föll han ner på marken. I smärtan från fallet kunde han inte hålla tillbaka ett stön och reaktionen blev våldsam. En hård spark riktades mot njurtrakten och hans kropp drog i hop sig i en våldsam smärtexplosion. Från att ha legat utsträckt på magen hamnade han i fosterställning. En ny spark kom direkt på den första och han kved som ett skadat djur.
- Jaså, du spelar död ditt svin, närmast viskade en svensk röst ovanifrån.
Först nu, när han insåg det fåfänga i sitt försök att låtsas var medvetslös, öppnade han sina ögon. I munnen fanns en smak av kallt järn, en svängande dov ton hade tagit hjärnan i besittning. Det som nu hände hade inte sin grund i något genomtänkt handlingsmönster, istället stammade det ur en djupt liggande livsvilja, som gav en förmåga han inte trodde sig ha.
Trots att nästa spark kom snabbt, hårt och skoningslöst och träffade i magen med samma smärtsamma resultat som tidigare, kunde han stå emot och innan benet drogs tillbaka efter sparken, var han där och fick tag i foten med båda händerna. Samtidigt som han drog till med den kraft han kunde uppbåda, sparkade han med högerfoten mot fiendens stödjeben. Mannen föll tungt baklänges och hamnade på rygg i gruset. Nu var det helt överraskande Tommy som hade tagit initiativet och han lyckades kravla sig över mannen och med sin tyngd få honom kvar under sig.
Han arbetade med ett tyst förtvivlat mod och lät hela sin tyngd pressa mot den på rygg liggande mannen, samtidigt som han låste mannens båda armar. Kampen utspelades i ett mörker som bröts av ett expressionistiskt rött ljus från bilens bakljus och de hade i tumultet hamnat så nära bilen, att avgaserna från motorn som stod på tomgång svepte över dem. Först nu såg han att mannen var kamouflerad med en svart stickad rånarluva.
För tillfället hade han övertaget genom sin blotta tyngd, men mannen under honom kämpade förtvivlat, trots detta kunde han genom att hålla fast hans båda armar och sedan använda tänderna, dra av honom luvan. Han måste få se ansiktet på den man som hade försatt honom i denna fruktansvärda situation. Rädslan han kände skulle mildras av att få se fiendens ansikte, utstrålande samma skräck som hans eget. Med en knyck på nacken kastade han luvan åt sidan.
Den syn som mötte honom fick honom att helt tappa greppet och med ett tungt stön sjönk han ihop efter att ha blivit träffad i magen av ett knytnävsslag.
