dixistadelmann.se

Det första han gjorde när han vaknade var att tända lampan och titta på klockan. Den var åtta. Han hade alltså sovit ungefär fyra timmar. Han kände en värkande stelhet som utgick från nacken eller bakhuvudet och som sedan strålade ut i axlarna. Bakom sig kunde han höra Jonas lugna andning. Det hade inte varit någon dröm.

     Nu kände han vad som hade väckt honom. I magen körde det runt på samma välbekanta sätt som så många gånger tidigare. Han låg och försökte kämpa emot ett tag, men till slut blev han tvungen att rusa upp mot toaletten. Toalettdörren hann han inte låsa efter sig och innan smällen från den igenslängda dörren ens hade ekat ut, hade han fått ner kalsongerna, satt sig på plats och tarmen hade börjat tömma sig. Då kom illamåendet över honom. Det fanns ingen tid att fundera, utan han böjde sig bara reflexmässigt framåt och den eruptiva uppkastningen hamnade i badkaret, där den gulbruna sörjan med gröna inslag exploderade som en expressionistisk blomma mot den vita emaljen. Sedan kom nästa med samma kraft och nästa.

     Någonstans långt ifrån hörde han mellan uppkastningarna Jonas grymta, men när illamåendet hade lagt sig något och han fick möjlighet att samla ihop sig, var det tyst igen. Han stönade och lutade det tunga huvudet i sina händer, som han stödde mot de bara knäna.

- Fy fan, kved han ynkligt för sig själv innan han slöt ögonen.

     Han hade ingen aning om hur länge han hade suttit så, när det knackade på dörren. Han sa ingenting, utan lyssnade bara som om han hoppades att han hade hört fel, men snart knackade det igen.

- Har du flyttat in på dass för gott, lät det från andra sidan dörren.

Han förblev tyst.

     Dörren öppnades och Jonas stack in huvudet, bara för att direkt dra ut det och stänga dörren med en smäll.

- Helvete vad det luktar, lät det återigen från andra sidan.

- Jag är magsjuk, svarade Tommy med en darrning på rösten som förargade honom.

- Tack gode Gud att han lever, för ett ögonblick trodde jag att det var den dåligt balsamerade mumien som satt där inne.

Han hörde hur Jonas skrattade på andra sidan dörren.

- Håll käft och lämna mig i fred.

Han hade nu blivit förbannad på riktigt.

- Visst, gör dig du klar bara. Vi åker efter frukosten.

För ett ögonblick undrade han om Jonas drev med honom.

- Jag åker ingenstans idag. Jag är sjuk.

Det förblev tyst. Han lyssnade spänt efter en reaktion, men kunde ingenting höra.

     När han hade känt efter en stund, kom han fram till att det inte längre fanns någon vätska kvar i honom, som för tillfället pockade på att komma ut. Han torkade sig noga och spolade sedan tre gånger. Badkaret såg för jävligt ut och han funderade ett ögonblick på hur han skulle få det rent utan tillgång till rengöringsmedel, borste och trasa.

     Det värsta gick att spola bort med duschen, men det mest trögflytande blev kvar oavsett hur hård stråle eller hur varmt vatten han använde. Det fanns ingen annan råd än att använda händerna. Först hällde han ut schampo i badkaret, sedan gnuggade han med båda händerna tills det var så rent som han kunde få det. Till sist sköljde han karet med duschen. Han hade då stått med nedböjt huvud så länge att huvudvärken nu var kraftigare än tidigare. Han tvättade händerna noga, gång på gång, tills de var absolut rena. Under hela den proceduren undvek han att se sig själv i den stora spegeln ovanför handfatet. Egentligen skulle han ha velat borsta tänderna också, men det orkade han inte, så det fick räcka med att skölja munnen med vatten. Tänderna kändes sträva mot tungan.

     I rummet låg Jonas på rygg under täcket med armarna under huvudet. Tommy kände hur Jonas studerade honom, utan att han orkade säga något. Istället gick han till sin väska och rotade desperat i den tills han hittade en karta med smärtstillande tabletter, som han tryckte ur förpackningen, en efter en ner i tandborstglaset. Fortfarande kände han Jonas ögon i ryggen.

     Han gick sedan tillbaka in på toaletten och hällde alla tabletterna i munnen. När han sedan stod där med munnen full av sakta smältande illasmakande tabletter, förbannade han sin dumhet. Hur skulle han kunna svälja alla dessa på en gång? Turligt nog var han dock så torr i munnen att tabletterna inte smälte mer, medan han fyllde tandborstglaset med vatten. Sedan tog han sats och hällde vattnet i munnen, samtidigt som han mer eller mindre tryckte ned alla tabletterna i matstrupen, så att ögonen tårades och bara med stor möda lyckades han undvika att kräkas på nytt. Han drack ett nytt glas vatten och stapplade sedan tillbaka mot den väntande sängen.

- Ser man ut som du gör borde man använda boxershorts istället.

Han hörde på rösten hur Jonas flinade, men han orkade inte att gå i svaromål. Och vad skulle han ha kunnat säga i denna fråga? Sängen hägrade och med två steg var han i den och den njutning det innebar att krypa ner under täcket gick inte att beskriva. Han lade sig på rygg med armarna under täcket, slöt ögonen, lät sig sakta tinas upp och bara väntade på att tabletterna skulle börja verka.

     Det störningsmoment som fanns, var att han visste att Jonas inte skulle kunna hålla tyst någon längre stund och mycket riktigt kom det snart:

- Vilka tabletter du än äter, så vet jag en sak; det finns ingen läkare som ordinerar att de skall tas dussinvis.

Tommy låg tyst och blundade och egentligen ville han inte ens för sig själv erkänna att han lyssnade, men han kunde inte undvika att göra det, trots att han verkligen försökte.

- Helvete vad du ser ut. Fet och uppsvälld är du. Du rör dig som en sjuk gammal gubbe, äter tabletter som en kärring. Hur fan har du kunnat deka ner dig så på ett år.

Tommy låg fortfarande tyst, han ville inte svara. Detta provocerade Jonas, vilket hördes på att hans röst som blev forcerad.

- Du borde skärpa till dig!

Sedan tystnade han ett ögonblick som om han tog ny sats.

- När vi kommer hem ska jag ta med dig på gym och se till att du blir människa igen, om inte annat så för Karins skull.

Tack Jonas för att jag får gå på gym med dig. Tack för att du tar dig an mig och gör mig till människa igen. Vad skulle jag vara utan dig, tänkte han sarkastiskt.

     Det blev äntligen tyst i rummet. Tommy låg fortfarande med slutna ögon. Han hörde hur Jonas satte sig upp i sängen och sträckte på sig. Nu var det dags att handla. Utan att orka öppna ögonen sa han:

- Vi kan inte åka hem idag.

Han väntade en kort stund på en reaktion som inte kom, innan han fortsatte.

- Ät du frukost först, sedan kan du handla nya kläder på stan, jag betalar givetvis, sköt han in som ett sockrat bete. När du kommer tillbaka har jag vilat ut. Sen ikväll bjuder jag på middag, så får du se lite av stadens nattliv.

Han öppnade ögonen, vilket kändes som en eftergift och tittade på Jonas som satt i sina boxershorts med fötterna på golvet och såg tveksam ut.

- Men Karin då?

- Jag ringer henne och förklarar situationen, svarade Tommy i faderlig ton.

- Okey så gör vi, kom det efter en stunds tvekan. Det kan vara roligt att få lite semester i Köpenhamn. Jag kan vara ledig några dagar.

Jonas hade svalt betet och Tommy kände en enorm tillfredsställelse. Han var ännu inte redo för att åka hem. Några dagars frist var vad han behövde och Jonas kunde han nog stå ut med, om han var tvungen.

     Han blundade igen och kände hur hans kropp sakta sänktes ned i den kroppsvarma oljan bakom det skyddande akvarieglaset, när tabletterna började verka.

     Jonas beställde upp frukost på rummet. Han ville väl inte gå ner i matsalen och se ut som en luffare, antog Tommy, även om det var lite överdrivet, för så illa åtgångna hade inte hans kläder blivit, tyckte Tommy.

     När Jonas hade lagt på telefonluren hände något konstigt. Tommy låg och dåsade, eller kanske snarare halvsov med slutna ögon och kunde till sin egen överraskning plötsligt känna hur Jonas började bädda hans säng med överkastet. Tommy fann sig snart liggande på rygg, dold i sängen, med ett överkast som helt täckte honom. Då han var fruktansvärt trött och kände att ingen omedelbar fara hotade, låg han stilla kvar utan att säga någonting. Jonas antog säkert att han sov. Det knackade på dörren som snabbt öppnades. Tommy hörde främmande fotsteg i rummet, som han antog måste var från rumsbetjäningen. Han hörde brickan ställas ner på skrivbordet vid väggen och sedan blev det för ett ögonblick tyst. Han kunde för sitt inre se Jonas ta fram sin plånbok för att hämta pengar till dricks. Då vek han undan överkastet och satte sig upp i sängen och hälsade den unge mannen i sin blå uniform, som för ett kort ögonblick såg något överraskad ut, men som snabbt fann sig, med ett glatt godmorgon. Den överraskade mannen återgäldade hälsningen med ett snabbt uppfiskat professionellt leende, fick sina pengar av Jonas, som såg aningen besvärad ut och gick sedan ut genom dörren.

- Jag trodde du sov, försökte Jonas urskulda sig med.

- Du är väl en jävla fåne du, svarade Tommy med en röst som avslöjade att situationen inte var helt oangenäm.

     Han vek undan överkastet, lade ner det på golvet och återgick till att ligga på rygg med slutna ögon. Sedan förklarade han för Jonas att han kunde ta pengar ur den stora väskan. Pengarna var visserligen svenska, men han kunde växla på centralstationen. Jonas skulle även handla ett par byxor, några kalsonger och skjortor åt honom. Invändningarna avfärdade han kort med att den största storleken brukar passa. När han ändå var på det generösa humöret, passade han på att erbjuda Jonas att ta bilen också. Jonas tackade i dämpad ton.

     Tommy låg och lyssnade på hur Jonas spisade frukost och trots att hans egen mage var tom var det inget som lockade. Strax innan rumsdörren öppnades hörde han Jonas säga lågt för sig själv:

- Helvete vad pengar han har.

Dörren stängdes och det blev tyst.