dixistadelmann.se

Att Jonas misstroget studerade honom märkte han ingenting av. Han var helt sluten i sig själv i sin självpåtagna kamp mot det som han i stunden döpte till liberala sanningsministeriets nyhetssändning.

- Förnedra oss inte så, vi är inga barn. Ta oss på allvar, vädjade han mot radion.

Han var nu lite lugnare, kanske hade hans upprördhet börjat trötta ut honom.

- Alla som inte direkt viker sig inför västmakternas krav på absolut hegemoni, kan inte jämföras med Adolf Hitler. Vi förstår mer än så.

Han fortsatte att tala rakt ut i rummet.

- Världen är mer komplicerad än vad ni vill få oss att tro.

Nu tittade han på Jonas, som om han och Jonas var inbegripna i ett politiskt samtal.

- För en tid sedan kritiserade Bill Clinton Nelson Mandela för dennes kontakter med Kadafi, i västerlandet definierad som tredjehitler, förstehitler är Saddam Hussein och andrehitler är Milosevic. Du är med va, frågade han plötsligt Jonas.

Jonas satt tyst och hans ansikte gav inget svar. Det var helt uttryckslöst.

- Då svarar Mandela, att om han umgås med en gammal vän, så är det ingenting som Bill Clinton har med att göra. Fattar du? Medan USA länge stödde rasistregimen, stödde Libyen de svartas frihetskamp. Även det överlägsna självgoda västerlandet har sin säck av svart historia att släpa på. Vi har kolonialismen och neokolonialismen att stå till svars för. Miljoner döda. Vi lät en hel generation unga män dö i kampen för makt och marknader i första världskriget. Miljoner döda. Nazismen uppstod i den västerländska kulturen. Miljoner döda. Den urskillningslösa flygbombningen uppfanns också här. Guernica, Warszawa, Rotterdam, Hamburg, Dresden, Tokyo, Hiroshima, Nagasaki, Hanoi. Miljoner döda. De behöver inte lägga allt till rätta för oss, vi kan tänka själva om vi bara får underlaget, sa han med ett allvar som om det ingick i en liturgi.

     Han hade nu fått på sig byxorna, utan att han själv tycktes veta hur det hade gått till.

- Samtidigt som en svensk radiojournalist, med de höga idealens darrande stämma, rapporterar hem från Belgrad om svårigheterna att arbeta på gatorna under Natos bombningar, eftersom många uppretade belgradbor ser västerländska journalister som representanter för fiendestaterna och därmed anser det vara legitimt att ge dem stryk, bombar Nato med avsikt ett hus i Belgrad som innehåller etermedia och dödar ett antal jugoslaviska journalister.

     Han gick nu omkring i rummet, fortfarande med bar överkropp, medan han talade.

- Den officiella bilden som dom fyller oss med är att Nato tvingades börja bomba Jugoslavien för att stoppa ett folkmord som utfördes av serber på kosovoalbaner i Kosovo, men det finns inte bara svart och vitt, verkligheten är ofta grå. Anledningen till att Nato börjar bomba Jugoslavien är att Jugoslavien inte skriver under Rambouilletavtalet, som i själva verket är ett diktat, vilket är formulerat så att det inte kan skrivas under utan att Jugoslavien i viktiga avseenden förlorar sin självständighet. Våldet i Kosovo är nu, efter att Natotrupper har tagit kontrollen, minst lika omfattande som före inledningen av bomboffensiven, men nu är det främst serber och zigenare som är offer. Det som av väst definierades som ett folkmord, började till största delen, först efter att bombningarna hade inletts. Nu efter krigets slut har det även visat sig att rapporterna om folkmord var betydligt överdrivna. Tänk om det i själva verket bara handlar om ett maktspel, där USA har bestämt sig för att krossa en förhatlig regim och för att samtidigt ytterligare befästa sin världshegemoni? Tanken är väl inte orimlig och då borde media diskutera saken så att vi vanliga människor kan bilda oss en uppfattning. Förresten lär det vara så att USA nu har en flygbas i Albanien.

     Jonas hade nu lagt upp fötterna på det låga soffbordet och lutat sig bekvämt tillbaka i fåtöljen. Hans spända käkmuskler avslöjade emellertid att han inte alls var så avslappnad som han ville påskina.

     Nyhetssändningen var slut, men Tommy ångade på i rummet, som en boxare, dansade han omkring med bar överkropp och jabbade oavbrutet, eller snarare dansade han mellan ämnena, frenetiskt käftande, omedveten om att motståndaren för tillfället hade paus i andra ringhörnan.

- Ta Saddam Hussein, fortsatte han, när han anföll Iran lyckades väst inte ens fukta hyckleriets altare med sina tårar, eftersom Iran då efter den islamska revolutionen var en av de stora fienderna. Vi applåderade i smyg och sålde vapen i mängder. Kuwait var en betydande finansiär för Irak. När kriget sedan tog slut på grund av båda parters totala utmattning, kunde vi väl inte ana att Saddam några år senare skulle bryta folkrätten och anfalla vår vän och stora oljeleverantör, Kuwait. Vilket brott! Det stora propagandamaskineriet drogs igång, för nu är

det dags att kväsa Saddam. Han har helt enkelt gått för långt. Nu dammar väst av de stora orden igen, frihet, folkrätt, demokrati mot diktatur, ja du vet hela köret.

     Att han här vände sig till Jonas betydde inte att han på något sätt väntade sig någon reaktion och han fick heller inte någon. Det betydde bara att han för ett ögonblick återigen blev medveten om att det fanns en annan människa i rummet. I dessa sammanhang var han sedan länge, kanske hade det alltid varit så, van vid en oförstående tystnad från omgivningen och hans vanliga forum hade därför blivit hans inre, där en ständig men sluten debatt pågick. Att hans tankar via stämbanden vibrerade ut i rummet var egentligen inget han tänkte på just nu.

- Problemet med att Kuwait inte ens med bästa vilja i världen kunde beskrivas som en fullfjädrad demokrati, löste man i två steg; först rapporterade man att landet var en diktatur som nästan var demokratisk och i nästa steg blev det en demokrati, visserligen med diktatoriska tendenser men....

     Han avbröts av Jonas som nu definitivt verkade ha tröttnat på föreläsningen.

- Ja nu vet jag att du är kompis med Saddam, Milosevic och Kadafi och att du inte gillar USA, men sluta nu för fan upp med att tjata.

Tommy blev tyst och tog på sig skjortan. Driver han med mig undrade han, eller har han missuppfattat allt? Kanske är det jag som uppträder förvirrat. Det är väl det jag håller på med, att supa bort vettet, men han hann knappt tänka tanken till slut innan han var igång igen.

- Det är inte det som det handlar om och det vet du också. Jag vill bara bli tagen på allvar. Ser du inte att dom behandlar oss som barn. Jag är inte ”kompis” med Saddam, Milosevic och Kadafi, jag vill bara att åtgärder som vidtas måste vila på en rättsordning och inte bara ha sin grund i den starkes rätt. Diktatorer som mördade med stöd från väst kommer aldrig att fördömas och fällas i domstol. Se bara på Suharto i Indonesien, en av de värsta massmördarna i vår tid, han har nu tvingats bort från makten, men kommer aldrig att få betala för sina brott mot mänskligheten, eftersom han stöddes av USA.

Han lät nu ännu mer uppgiven.

- Det finns inte en sanning. Det finns inte en väg. Att bara beskriva allt i enkla termer av ont och gott, svart eller vitt är att underskatta oss. Vi måste tillåtas att skapa oss en egen uppfattning på grundval av ett intellektuellt hederligt offentligt samtal. Vi måste kunna välja. Vi måste tillåtas välja. Vi kan välja.

Han tystnade ett ögonblick som för att hämta andan.

- De vill göra det omöjligt att ens drömma om möjligheten till en annan framtid. De kallar det demokrati och marknadsekonomi, men demokratin fick vi bara för att de var tvungna att ge oss något, när revolutionen stod för dörren. Makten köpte rätten till fortsatt makt med politisk demokrati som betalningsmedel. Nu när det inte längre finns något reellt hot kvar mot vårt samhällssystem, annat än i mediafiktionens värld, vill man den här gången köpa tillbaka den politiska demokratin med den privata ekonomiska lyckodrömmen som betalningsmedel. Demokratin som begrepp hör till högtidstalens värld, men den demokratiska maktens sfär skall i sinnevärlden vara så liten som möjligt utan att man riskerar att hyckleriet genomskådas och det viktigaste av allt, själva grundbulten i vårt samhällssystem, någon ekonomisk demokrati är inte önskvärd.

     Återigen tystnad, men bara ett kort ögonblick, medan Tommy lät blicken fara ut genom fönstret. Staden låg kvar på andra sidan glaset. Insikten slog honom att den hittills obestämda känsla som gjorde sig allt mer dominerande i hans liv, kunde han nu plötsligt sätta ord på; numera fanns livet i allt tilltagande grad på andra sidan glaset. Han tillät sig inte utveckla och fördjupa tankegången utan hakade återigen i den räls där han så ofta rusade fram.

- Dom kallar det för marknadsekonomi för att det låter mjukare och renare än privatkapitalistisk ekonomi, men snart, mycket snart, så här vid historiens slut, har man tvättat kapitalismens solkiga lakan rena, hängt dem på tork i den solvarma mjuka sommarvinden och ingen kommer ens att vilja minnas de snuskiga handlingar som hade smutsat dem och de som fortfarande minns att det kan finnas en marknadsekonomi med gemensamt ägande kommer att dö i tystnad med den vetskapen.

     Jonas log hånfullt åt denna harang, som tycktes honom mer än lovligt patetisk, men Tommy såg inte detta med sin inåtvända blick. Han kunde se tomheten i sitt återstående liv. Han ville inte ägna det åt att välja pensionsfonder, elleverantör, teleoperatör, husläkare, välja mellan femtiosju tevekanaler som alla visade samma kommersiella dynga, välja mellan radiokanaler som alla bara spelade den senaste listmusiken, läsa en morgontidning vars ledarsida spottade honom i ansiktet varje morgon. Han ville inte tillbe Clinton, Gates och Murdoch och känna hur främlingskapet och självföraktet växte dag för dag.

Jonas fick chansen att bryta in och tog den.

- Sluta nu för fan Tommy, Jonas var nu riktigt upprörd och orden närmast forsade fram.

- Sådana som du finns inte längre. Du är en relikt. Att se och höra dig är som att förflyttas till en annan tid. Du borde ligga som en fossil evigt förenad med urberget. En Tyrannosaurus Rex som kom promenerande på Ströget skulle inte vara mer bortkommen än vad du är. Du finns inte. Du finns ta mig fan inte, skrek han så saliven sprutade ur den förvridna munnen.

Samtidigt, noterade Tommy, var det som om en insekt planlöst vandrade omkring i Jonas ansikte med okontrollerade muskelryckningar som följd.

     Han hade under tiden rest sig ur fåtöljen och fann sig nu stående någon meter framför Tommy, som hypnotiserades av hans knutna nävar som svängde hjälplöst i små cirklar i höfthöjd. Jonas vände sig om mot fönstret och Tommy såg hans knutna händer sträckas ut mot byxbenen.

- Snabba på nu så att vi kan lämna den här förbannade sarkofagen. Jag kan inte andas här.

Jonas lät plötsligt mycket trött.

- Vad Clinton gjorde med Monica Lewinsky är en metafor för vad USA gör med resten av världen!

Med detta fick Tommy sista ordet.