Kap 19. Vändning
Hjärnans gyro snurrade hjälplöst, han tog ett snedsteg och tvingades smaka på ligustern. Eftersom högerhanden var upptagen, kunde han bara balansera kroppsmassan med vänsterarmen och han tvingades obevekligt framåt, med vänsterhanden hjälplöst fladdrande i luften i ett fruktlöst sökande efter handtag. Häcken var dock så pass kraftig att den kunde fungera som ett tillfälligt stöd, även om den med sina grenar försökte sticka ut ögonen i ett fåfängt försök till försvar mot den främmande inkräktaren, men till slut lyckades hans alkoholmarinerade hjärna ta tillbaka kontrollen.
När han skakade av den upptäckte han att han hade pissat på skorna, men vad var piss på dojorna mot grillbit med pommesfrites och bearnaisesås, nedsköljt med litervis av öl. Det krävdes grövre artilleri för att tränga igenom. Han drog upp dragkedjan i gylfen och sparkade sedan, först högerfoten och därefter vänsterfoten genom grenverket för att torka skorna så gott det nu gick, innan han satte en osäker kurs mot bilen som stod parkerad i ett mörkt hörn, längst bort på parkeringen.
Han hade druckit hela eftermiddagen på en obskyr bodega och trots, eller snarare på grund av, att en flod av öl hade filtrerats genom njurarna, var han nu våldsamt törstig. Munnen var så torr att tungan låg klistrad som en oblat mot gommen och han måste få tag på något att dricka till varje pris. I bagageluckan visste han att han hade en stor flaska mineralvatten och den lockade mer än all världens rikedom. Det var sent på kvällen och han var mycket trött och längtade efter sängen, men först måste han bara släcka branden i halsen.
Han hade stigit in där tidigt på eftermiddagen efter att planlöst ha drivit runt på stan. Av en händelse hade han hamnat på Norrebro, den stadsdel han var minst hemmastadd i. Trött på att gå hade han valt en okänd Bodega. I den funktionellt murriga miljön hade han till en början mötts av misstänksamma blickar från vad han antog var den luggslitna stampubliken och nykter och snäll som han var, hade han känt sig bortkommen, men snart var han full och otrevlig och då hade han smält in på ett bra sätt, tyckte han själv. Strax innan han hade känt sig tvungen att gå, hade han till och med fått i sig vad som kallades för ”grillbit”, ett obestämt stycke kött från något okänt djur och det var antagligen detta som gjorde att det körde runt i magen på honom nu.
I bagaget låg mycket riktigt en flaska mineralvatten och väntade. Han skruvade av kapsylen och drack njutningsfullt i långa klunkar tills kolsyran ville ut genom näsan. Det dröjde inte länge förrän det kalla vattnet hade framkallat en plågsam hicka hos honom och han blev tvungen att skruva på kapsylen och lägga tillbaka flaskan. Trots hickan kändes det nu mycket bättre. Den lilla oblaten hade svällt ut igen, antagit sin vanliga vätskefyllda form, släppt gommen och låg nu fint i munnen på en mjuk bädd av saliv.
Han låste bagageluckan och hörde till sin förvåning kraftfulla steg som snabbt närmade sig honom bakifrån. Han hann dock inte vända sig om innan slaget föll, ett slag mot nacken som brutalt kom att släcka hans medvetande.
