Kap 22. Pojk
Hon var inte död, var hans första tanke. Han låg på rygg och tittade rakt in i stjärnhimlen. Stjärnornas vita ljus var svagare än ljuset från bilens röda bakljus. Motorn gick fortfarande på tomgång. Han konstaterade att han var vid liv.
Mödosamt reste han sig upp och borstade sedan av sig så gott det gick. Han blev stående rakt upp och ner och andades in den lätta livgivande vinden. Han hörde vågorna rulla in mot stranden. Det var mörkt, men i utkanten av halvljusets kägla såg han ryggen på den man som hade lovat att ända hans liv. Var det en minut, eller en halvtimme, eller timmar, dagar, år, sedan det hade hänt; tiden hade i denna natt sluppit ur sitt eviga lopp och var inte längre kvantifierbar.
Han satte sig bredvid på det låga räcke som skiljde parkeringsplatsen från havet. Någon meter nedanför dem tog den steniga stranden vid.
- Har du slutat lipa nu?
Rösten var lugn, helt utan spår av upphetsning, som om ingenting hade hänt. Tommy svarade inte. Att tala krävde en så stor ansträngning. Han kände en förlamande utmattning. De tittade tysta ut mot Öresund. Där ute kunde de se ljuset från ett passerande fartyg. På andra sidan låg Sverige i mörker.
Till slut måste han ställa frågan.
- Varför dödade du mig inte?
Rösten var låg, nästan viskande.
- Av någon anledning vill hon ha dig tillbaka. Jag lovade att hämta hem dig eftersom du inte svarar på telefon.
Tommy tänkte på den ringande telefonen, som nu vilade i vattnet bland patrullerande krabbor utanför Tisvildeleje. Allt det här för att jag inte svarar i telefon, han hade verkligen ett absurt sätt att uttrycka sig på.
- Hur hittade du mig?
Frågan möttes av ett torrt kort skratt.
- Du är så jävla fantasilös. Om du vill gömma dig ska du väl inte välja den stan och det hotellet. Det var bara att sätta sig på tåget och hämta hem dig.
Han tystnade en sekund som för att hämta andan, ändå avslöjade rösten att han var djupt berörd.
- Hon kom hem från sjukhuset igår. Själv säger hon ingenting annat än att det var en olyckshändelse. Hon hade ramlat och slagit i huvudet. Jag fick lirka ur henne att du var där. Rör du henne bara en gång till, så är du död. Det lovar jag.
Tommy kände hans ögon bränna trots mörkret och förstod allvaret i hotet.
- Det var en olyckshändelse. Vi hade druckit båda två. Hon ramlade med huvudet in i byrån och blev liggande. Jag vet inte vad som for i mig. Jag fick panik och trodde att hon var död.
Han tystnade och lutade huvudet tungt i båda händerna.
- Rör du henne igen slår jag ihjäl dig.
Hotet upprepades, den här gången bara som i förbigående, men allvaret var inte att ta miste på.
- Jag är ingen kvinnomisshandlare, svarade Tommy med ynklig röst.
- Nej låt oss hoppas det, för din egen skull.
I ett annat läge hade situationen kunnat vara komisk. Här satt han och blev uppläxad av lillpojken. Karins yngre bror var nästan tio år yngre än han själv. Han hade sett Jonas växa upp. Blå Puch Dakota, Lee-jacka med AcDc på ryggen, knattret från radhusgrabbarnas moppar, de han helst inte skulle umgås med, han borde ju ha sina vänner bland villabarnen, så hade det varit till föräldrarnas förfäran.
Men styrkan i den borgerliga socialiseringsprocessen var inte att ta miste på. Ekonomisk utbildning, visserligen bara enstaka kurser, han var ju så begåvad, men lite lat (man kan ramsan), så gymnasiebetygen räckte bara till högskola på landsorten. Jeansen och Lee-jackan byttes mot kostym och burkölen mot vin och moppegänget mot nya vänner på golfbanan, allt hade till en början följt den snitslade banan.
Med bara viljan att tjäna pengar till varje pris som drivkraft, öppnade han sedan eget. Samtidigt gavs mamma och pappa ett bra samtalsämne vid bjudningar: ”vår son är egen företagare”. Men vad han egentligen sysslade med för affärer visste ingen och inte blev han iögonfallande rik heller, till föräldrarnas stora sorg. Kanske hade detta sin grund i det ”dåliga företagsklimat” som rådde i landet, i alla fall var detta opinionens mening vid föräldrarnas frekventa middagsbjudningar.
Tommy kunde inte förlåta Jonas hans svek, som den sorglösa förvandlingen till god borgarson innebar och i hemlighet kunde han med viss skadeglädje åse dennes återkommande misslyckade affärer. Men när den stora bomben i all tysthet, och under det hemlighetsmakeri som gick att uppbåda när familjehedern stod på spel, briserade, led även han, dock kanske främst för Karins skull. Av föräldrarna ansågs Karin genom giftermålet med honom vara en potentiell säkerhetsrisk, när de allra djupaste familjehemligheterna skulle diskuteras, därför hade de hållit henne utanför. Själv hade han genom en händelse fått saken avslöjad för sig. Han hade råkat höra ett telefonsamtal mellan modern och sonen. Den officiella historien var att Jonas skulle arbeta med firman i ett halvår i Usa, när han i själva verket skulle sitta på anstalt, dömd för ekonomisk brottslighet. Detta förhållande visste han om, men inte Karin, men nu var Jonas i alla fall ute i det fria igen.
Jonas återkallade honom till verkligheten.
- Du får köra hem.
Det dröjde en stund innan meningen fick fäste i honom, men då insåg han vad det skulle betyda.
- Jag kan inte köra i natt, konstaterade han obevekligt.
- Du kör, Jonas röst blev genast hårdare.
- Jag kan inte köra efter det som har hänt i kväll.
Det blev tyst en stund dem emellan, innan han fyllde i:
- Dessutom har jag druckit.
Trots att båda till en början verkade omedgörliga och det efter en stunds diskussion såg ut som om de skulle bli tvungna att sova i bilen, gav till slut Jonas med sig. Han skulle köra till hotellet. Eftersom han också hade druckit, ansåg han att risken för att åka fast vara större på den svenska sidan och det var något han inte ville riskera. Det argument som hade vänt diskussionen var att Tommy mådde illa och sa att han trodde att han hade fått en hjärnskakning och därmed hade han ytterligare en anledning att inte köra. Han mådde verkligen illa, men det där med en hjärnskakning var bara ett argument som han tog till för att slippa köra, även om det inte var otroligt att slaget mot bakhuvudet hade kunnat åsamka honom en sådan.
Han måste till hotellet, eftersom han där hade sin packning och huvuddelen av sina pengar, det var vad han intalade sig, men anledningen till hans ovilja var att han behövde samla sig. Att komma hem till Karin i detta skick var inte något han såg fram emot.
Jonas svängde ut från parkeringsplatsen. Först tänkte Tommy fråga honom var de befann sig, men han motstod impulsen och lutade sig istället tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen för en stund. När han sedan öppnade dem var de ute på stora vägen och en vägskylt visade att de var på väg mot Helsingör. Trots mörkret kunde han nu lokalisera var de var. De var på väg in mot stan från Hornbaekhållet.
Han såg Jonas koncentrerade ansikte i det svaga skenet från instrumentbrädan. Denna man som han för inte så länge sedan hade betraktat som en pojk, var tydligen kapabel till mycket. Han tänkte på färden inlåst i bagageutrymmet med en rysning. Men kunde han döda? Hade han verkligen varit villig att slakta honom genom att köra kniven i hans hals? Tommy kunde inte tro detta, även om det som tidigare hänt, hade avslöjat en hårdhet och hänsynslöshet hos Jonas som han aldrig någonsin ens hade kunnat ana.
Jonas bröt tystnaden.
- Suverän bil att köra.
- Visst, den är härlig, svarade han buttert och önskade i samma stund tystnaden åter.
- Själv har jag ingen just nu. Får se vad det blir.
Eftersom det inte kom något svar, mynnade samtalet återigen ut i tystnad.
Är han störd på något sätt, tänkte Tommy. Efter det som hänt sitter han här lugnt bredvid mig och försöker upprätthålla en konversation om bilar.
När Jonas sedan talade var det som om han hade kunnat läsa Tommys tankar.
- Lägg av och tjura nu. Jag var tvungen att ge dig en läxa efter det du hade gjort. Nu är vi kvitt.
Tommy trodde inte sina öron, men Jonas fortsatte.
- Det som återstår för mig är att ta dig hem. Det blir trevligare för oss båda om vi kan umgås som folk.
En sån jävla psykopat, tänkte Tommy. Nu har Jonas bjudit Tommy på åktur i bagageluckan och sedan nästan skurit halsen av honom, bara i uppfostrande syfte givetvis, men varför skall Tommy vara stött över detta. Han måste ju kunna umgås som folk. Han nästan kokade av återhållen ilska, men visade inget utåt.
De hade kommit in i Helsingör. Det verkade som om Jonas hittade i stan och de var snart på väg längs motorvägen mot Köpenhamn. Tommy tog därmed chansen att sluta ögonen igen. Tänk om han bara fick sova. Han såg på klockan i bilen att den var strax efter ett, sedan blundade han igen.
Hon levde och hade skickat sin bror för att hämta hem honom igen. Till vad? Ville hon ha honom tillbaka, eller hade hon bara varit orolig för att han skulle göra något dumt? Vad visste hon om hans sjukhusbesök? Det fanns ju spår av en annan man i hennes lägenhet. Det snurrade i hans huvud av alla tankar utan svar. Han var inte i stånd att tänka klart.
Hon lever, hon lever, hon lever; han upprepade denna enkla mening gång på gång för sig själv. Det fick räcka med detta för stunden, han orkade inte tänka mer.
