Kap 28. Ordning
Han sprang och det dröjde inte länge innan plågan infann sig, trots detta fortsatte han att springa. Varje hjärtslag var tungt som en sandsäckshöger från Sonny Liston och luftens syre som skulle lindra hans skrikande cellers plåga, blev istället till brinnande bensin i luftrör och lungor. Mitt i steget kände han plötsligt en hand som tog ett kraftigt tag i hans vänstra axel. Han hade inte tidigare uppfattat några steg bakom sig, antagligen för att han hade varit så absorberad av sin egen smärta, så handen på axeln kom totalt överraskande. All den kraft han tidigare hade uppbådat för att springa, rann ögonblickligen bort och han blev hjälplöst stående och såg samtidigt Jonas som inte hade kunnat stanna, dråsa förbi. Tommy tog några raglande steg mot muren som omgav Tivoli, vilken fångade upp hans rygg. Han lyfte ansiktet med vidöppen mun mot himlen tills även bakhuvudet vilade mot den skrovliga muren; han måste få luft.
Gradvis kom han till sans igen. Framför honom stod, eller snarare dansade Jonas med energiska snabba hopp, oförmögen att stilla sin fortfarande adrenalinstinna kropp.
- Vilket jävla liv det blev, Jonas lät uppspelt som ett barn på julafton.
En lång stund fortsatte han sedan att pladdra på, mer eller mindre sammanhängande, om vad som hade hänt och om vad han borde ha gjort och visst skulle ha gjort, om inte snuten hade kommit i en jävla fart med blåljusen på och sirenen tjutande med nästan samma läte som vakterna skulle ha frambringat med sina tomma munnar när han hade bankat ur deras tänder, som skulle ligga spridda som guldklimpar i Alaska på den svarta asfalten och som han sedan skulle ha plockat upp och stoppat i fickan som en jävla trofe, men vad skulle han ha deras äckliga tänder i fickan för, så istället skulle han ha gått tillbaka in, slagit näven i bardisken och krävt en öl i en jävla fart och som betalning skulle han lassat upp en grabbnäve tänder. Fy fan vad han skulle ha gjort en massa om inte snuten hade kommit!
- Är du klar nu, avbröt Tommy med en röst vars mjukhet överraskade även honom själv.
Jonas tystnade förvånat.
- För om du är det, fortsatte Tommy med samma silkeslena röst, skall jag förklara vissa saker för dig. Och lyssna nu noga, fyllde han sedan i, innan han tog en konstpaus.
Jonas hade nu kommit ner från tårna och stod platt på båda fotbladen.
- Jag tänker inte låta en jävla psykopat som du förstöra min kväll. Vill du vara i sällskap med mig lugnar du ner dig nu och ser till att du nyktrar till. Hädanefter bestämmer jag och du lyssnar och håller käft. Är det klart, frågade han sedan, med all den hotande vrede som samvaron med Jonas hade framkallat, liggande mycket tätt under ytan.
Innan Jonas hade hunnit samla sig till ett svar fortsatte han:
- Nu går du ett varv kring Tivoli. Det är bara att följa muren och när vi sedan träffas igen skall du ha lugnat ner dig. Är det klart?
Jonas började gå direkt, utan att säga ett ljud. Tommy stod förvånad och ensam kvar en stund, innan han själv började gå den mörka, glest trafikerade gatan fram, samma gata som han hade gått någon eller några kvällar tidigare, men det kändes ändå som om det hade varit mycket länge sedan.
Jonas kom ikapp honom utanför centralstationen.
- Du haltar, var det första han sa.
- Ja jag haltar, svarade Tommy lakoniskt.
Sedan gick de tysta bredvid varandra. Tommy försökte i smyg utröna i vilket skick Jonas befann sig i och kom fram till att han både hade lugnat ner sig och nyktrat till en smula, vilket betydde att det kanske skulle fungera.
