dixistadelmann.se

 

Stämningen var fortfarande tryckt dem emellan och det sades inte mycket mer än nödvändigt. Jonas drack öl medan han drack mineralvatten. Han kände att det var nödvändigt om han ville hålla sig på rätt sida om gränsen. Uppe på rummet hade han varit höggradigt berusad, men nu hade han lyckats mjuklanda. Han var dock lite orolig för hur kvällen skulle sluta för Jonas, som tycktes besitta en vildsint törst, även om det just för stunden inte tycktes vara någon akut fara.

 

     Baren i hotellets foaje hade så här tidigt på kvällen bara enstaka gäster, som antingen stod vid bardisken eller satt i de bekväma skinnfåtöljerna kring små runda låga bord. Under den breda raka trappan som gick upp till konferenssalarna, satt en ensam barpianist i smoking och fluga och spelade örongodis vid ett minimalt och vid den här tidpunkten på kvällen tomt dansgolv. Miljön var så blank att han omedvetet knep med tårna i skorna mot golvet för att inte riskera att glida ur baren och hamna på den kalla trottoaren utanför, som en för hårt anlagd curlingsten.

 

     Det var Jonas som bröt tystnaden genom att fråga om han hade ringt hem till Karin och talat om att de inte skulle komma hem idag. När han skulle svara blev han med ens så torr i munnen att han först var tvungen att ta en klunk mineralvatten och trots att han sedan förberedde sig under glasets hela väg ner mot bordsytan, lät det så tunt när han väl svarade jakande, att han blev orolig för att lögnen skulle genomskådas, så att han bredde på med att hon mådde bra och tyckte att det var en bra ide att han skulle visa Jonas Köpenhamn. Det blev återigen tyst och han blev tvungen att undvika Jonas blick en lång stund, innan han fyllde på med att hon hade hälsat också.

 

     Han såg den unga blonda kvinnan från första kvällen, i blå uniform med vit blus bakom disken. Hon hälsade nya gäster välkomna med ett ljust leende som både var professionellt och spontant, varmt och kallt samtidigt. Hon var så vacker, så förbannat ouppnåeligt vacker att det sved i bröstet på honom. Hans händer kunde förnimma känslan av vit marmor.

- Vad tittar du på?

Han kom till sans igen av Jonas fråga och svarade så oberört som möjligt att han inte tittade på någonting, utan satt och tänkte på vart de skulle gå senare på kvällen.

- Det är du som är experten, sa Jonas leende. Du får bestämma.

 

     Det var det som var problemet. Han ville ha sina ställen för sig själv, eller rättare sagt, han ville inte tvingas dela dem med någon som han inte själv hade valt och han ville inte ha dem recenserade av någon som Jonas. Det var inte annorlunda än att man inte delade sina svampställen eller fiskeplatser med vem som helst.

- Vi testar något nytt. Vi hör vad taxichauffören rekommenderar, svarade han.

Jonas nickade, innan han utan förvarning reste sig upp och gick mot bardisken. Tommy såg att han beställde två flaskor öl av bartendern, som han fick och betalade, innan han återigen gick mot deras bord och slog sig ner.

- Här får du en öl istället för ditt vatten. Det ser så torftigt ut med mineralvatten. Man kan tro att du har alkoholproblem.

Det sista var tydligen menat som ett skämt eftersom han skrattade. Tommy drog inte ens på munnen.

- Ta det lugnt, natten är lång. Vi får väl se vem som står distansen ut, kontrade han.

Tommy drack upp sitt vatten och öppnade ölen, fyllde glaset och skålade sedan lite skämtsamt med Jonas.

 

     Trots att han inte hade ätit på hela dagen, hade han tills nu kunnat motstå skålen med salta jordnötter som stod mitt på bordet. Jonas hade precis tagit en näve och tycktes tugga njutningsfullt och det räckte med bara ett ögonblicks ouppmärksamhet för att viljestyrkan skulle svika och han fann sig själv sittande med högernäven full med underbara salta feta jordnötter som han girigt stoppade i munnen och började tugga. Satan vad hungrig han var! Öl och jordnötter, vilken härlig kombination det var. Han visste att nu när han hade börjat äta dessa förbannade jordnötter skulle han inte kunna sluta. Detta faktum tillsammans med att pianisten spelade och sjöng Elton Johns Nikita, började bli för mycket för honom och droppen kom när Jonas upptäckte den blonda bakom disken och kommenterande började blotta hennes kropp, som om det var en självklarhet att han ägde makt att sakta klä av henne plagg för plagg.

- Nu drar vi, sa han samtidigt som han reste sig.

 

     Det blev ett hastigt uppbrott, men efter några inledande lama protester från Jonas sida, fann han sig i situationen och egentligen var han nog ganska nöjd med att komma iväg. De åkte upp till rummet där båda tömde blåsorna, innan de tog hissen ner igen och gick mot utgången för att få en taxi.

 

     Det var en mörk och lite småkylig höstkväll, men det gick ingen nöd på Tommy i rock och kavaj, Jonas däremot hade ingen rock över kavajen, men tycktes inte känna av den lite råa kylan. Pojkar fryser aldrig, tänkte Tommy avundsjukt.

 

     Det tog bara någon minut innan en taxi hade kört fram och de satt på plats, Jonas i framsätet, omedelbart samtalande med chauffören och Tommy i baksätet. Först när de hade kommit ut från parkeringen fick chauffören en syl i vädret och kunde fråga vart de skulle.

- Kör mot centrum, hörde han Jonas säga, innan han slöt ögonen i den varma och ombonade bilkupen.

 

     Han satt med huvudet lutat mot nackstödet och trots de slutna ögonlocken kunde han förnimma gatlyktornas ljus som en puls i ögonen, när de passerades av den svarta Mercedesen. Efter ett tag upptäckte han att hjärtat slog i samma takt. Det blev som en vision av en arbetande vågmaskin i den ljumma olja han svävade i, som med evighetens mjuka andning sakta gungade honom till vila i en livets vågrörelse. Han var helt avslappnad.

 

     Något väckte honom ur detta tillstånd. Förvirrad kände han att han hade erektion.

- Vakna!

Jonas uppfordrande ansikte var vänt emot honom och han kunde samtidigt se chaufförens nyfikna ögon i backspegeln.

- Det blir ett ställe som Preben rekommenderar, med dricka, mat och musik.

Det hördes att Jonas var igång på alla cylindrar. Han vände sig om mot chauffören igen, utan att invänta någon reaktion från Tommy. Chauffören började snart skratta igen. De hade tydligen roligt i framsätet. Preben, heter han så, chauffören, tänkte Tommy. Han var en rödbrusig, medelålders man, med fett tunt tillbakakammat hår och ådrig näsa, klädd i vit skjorta med stora svettringar under armarna. Den stora Mercedesen lotsade han framåt mellan medtrafikanterna på ett lika  självklart sätt som om det hade varit en gocart han körde.

- Det låter bra, svarade Tommy, nu när han ändå hade blivit väckt, men Jonas lyssnade inte på honom.

Han hade väl fullt upp med att förstå chaufförens danska, antog Tommy, samtidigt som han förgäves sökte hitta tillbaka till sitt tidigare tillstånd.

 

     Strax innan de kom fram till Rådhusplatsen svängde bilen höger och efter en kort stund stannade den vid trottoarkanten och Jonas vände sig återigen om mot baksätet, denna gång för att fråga om han hade plånboken i ordning. Tommy förstod att han skulle betala. Chauffören fick så rejält med dricks att han snabbt som sjutton flög ur bilen och öppnade bildörrarna åt dem båda och sedan önskade han dem en trevlig kväll, innan han for i väg med en rivstart.

 

     När taxin hade lämnat dem blev de förvirrade stående utanför. Det strömmade countrymusik ur ett på glänt öppet fönster.

- Jaså Preben gillar country, sa Tommy något syrligt, till synes rakt ut i tomma luften.

Jonas var på väg in och vände sig om i dörren för att övertyga den tveksamme som stod kvar på trottoaren.

- Kom igen nu, kvinnor i cowboystövlar och korta kjolar bara väntar på oss. Du vet, tjurar och kor.

Ibland gick hans käckhet Tommy på nerverna. Han hade aldrig varit på ett countryställe i hela sitt liv och han hade inte lust nu heller. Tjurar och kor, fy fan vad dumt.

 

     Han fick mer eller mindre kasta sig framåt för att ta dörren som Jonas släppte rakt i ansiktet på honom. Därinne var det hett, mycket folk och hög stämning, massor av cowboyboots och minsann en del cowboyhattar också. Jonas fungerade som plog och drog honom framåt i trängseln. De passerade en lång bardisk till vänster. Det var trångt, förbannat trångt, men till slut hade de hittat ett ledigt bord, längst in i lokalen, vid en liten scen som tycktes vara förberedd för ett band eftersom det stod instrument uppställda på den.

 

     Tommy tog av sig rocken och lade den på den lediga stolen bredvid och satte sig sedan på den obekväma men robusta pinnstolen. Under tiden hade Jonas åter försvunnit in i trängseln. Tommy tittade sig förstulet omkring och såg att de hade haft tur som hade hittat ett ledigt bord. Det fanns ett tiotal bord framför scenen som alla var upptagna. Medelåldern på publiken tycktes vara högre än han var van vid, men efter ett tag stod det klart för honom att många var i fyrtioårsåldern, det vill säga i samma ålder som han själv. Skillnaden var att här såg de ut att vara i den ålder de verkligen var. Hans erfarenhet från många andra ställen, var att de frekventerades av människor som försökte se yngre ut. Behovet att förställa sig tycktes vara mindre här. Han var ju i Danmark. Tack gode gud för det!

 

     Jonas kom tillbaka med en vällastad liten bricka och ställde två stora fatöl och sedan ett glas gammeldansk och ett glas whisky på bordet. Innan han satte sig kontrollerade han så att inte någon hade spillt öl på hans nya kavaj.

- Det var rena kriget att komma fram med brickan, sa han.

De tog sina räddande små glas, skålade och drog innehållet i sig i ett svep och båda var sedan lika snabba med att doppa mularna i den underbara ölen, Carlsberg fat!

 

     Den öronbedövande volymen på musiken som strömmade ur högtalarna gjorde det svårt att samtala. Han kände igen Carlene Carter från radion. Det trånga utrymmet framför scenen och mellan borden fylldes snart av dansande par som roade sig av hjärtats lust. Plötsligt stod det en kvinna framför Jonas och på ingen tid alls hade han fått av sig sin kavaj och var uppe på dansgolvet med henne i famnen. Tommy tittade roat på när de dansade, samtidigt som han var tvungen att erkänna att han kände ett spår av saknad, ja nästan avund, som han snabbt motade bort, för han borde väl ta sitt ansvar för att det skulle bli en trevlig kväll för Jonas, nu när Jonas på sätt och vis hade hamnat här i Köpenhamn för hans skull.

 

     Återigen lyfte han sitt glas öl och drack och igen balanserade han på slak lina. Under honom fanns ett mäktigt tomrum av besinningslös berusning, vars yttersta begränsning neråt var absolut som betong. Han var hungrig trots att magen var full av vätska.

 

     Jonas kom tillbaka tidigare än vad Tommy hade tänkt och satte sig tungt på den protesterande stolen, utan att säga något.

- Det var snabbt avklarat, sa Tommy, mest för att säga någonting.

Jonas svarade inte, men att döma av ansiktsuttrycket hade något hänt. Han såg både besviken och arg ut. Några bord bort kunde Tommy se kvinnan som Jonas hade dansat med, slänga långa blickar mot deras bord, samtidigt som hon talade nära och intensivt med sin väninna. Jonas tömde sin öl i ett enda svep, slog glaset i bordet så hårt att Tommy ryckte till och sedan sa han alldeles för högt:

- Skål för kvinnan.

Först nu såg Tommy hur berusad han var. Det såg ut som om det var Jonas högerarm som inte bara höll i ölglaset som stod på bordet, utan också balanserade överkroppen, en överkropp som om man tittade noga, rörde sig i ofrivilliga cirklar eller kanske snarare i ellipser och vore det inte för den på bordet säkert förankrade högerarmen, skulle Jonas definitivt falla. Det tycktes Tommy överflödigt, men för säkerhets skull sa han till Jonas att sitta kvar, medan han själv skulle ta sig till bardisken och få en kopp kaffe för Jonas räkning.

 

     När han sedan kom tillbaka nöjd med sig själv för att han hade lyckats balansera koppen i den mänskliga röran kring bardisken, utan att spilla, vilket med tanke på i vilket tillstånd han själv var i måste betraktas som en bragd, såg han att Jonas var borta. Han satte sig ner och placerade kaffekoppen på den plats där Jonas tidigare hade suttit och tittade sig sedan lite oroligt omkring i lokalen. Överallt var det folk, men någon Jonas såg han inte. Han lugnade sig själv med att han troligen hade gått på toaletten.

 

     Musiken pumpade på ur högtalarna, folk hade roligt, drack, dansade och åt. Vilken veckodag var det? Han hade blivit tidsvill, men kom fram till att det måste vara onsdag. Hotellrummet var betalt till i morgon. Och sen? Ett svart hål öppnade sig för honom vid tanken på framtiden.

 

     På andra sidan bordet stod kaffet och blev kallt. Han var hungrig, eller snarare utsvulten, men när han hämtade kaffet hade han läst menyn på en griffeltavla vid bardisken; hamburgare och pommes frites, eller ännu värre, grillbit, blotta tanken på detta fick honom att må illa. Kaffet som ändå höll på att gå till spillo fick duga. Det var i alla fall bättre än ingenting. Fyra sockerbitar i koppen och det blev rena energidrycken. Förbannat också, var är han? Det fanns tyvärr ingen mjölk och han kände rovdjursklorna mot magsäckens insida när han svalde det svarta kaffet.

 

     Sedan stod han där igen och balanserade på andra sidan bordet. Håret var blött och stod på ända som om han hade vaskat ansiktet och sedan dragit de blöta händerna genom håret.

- Sätt dig ner, så ska jag hämta en kopp kaffe åt dig. Du ser ut att behöva det, sa Tommy glad över att se honom igen.

Jonas satte sig ner och Tommy banade sig ny väg mot baren för att göra om hela proceduren igen. När han kom tillbaka hade musiken tystnat i högtalarna och folk hade slutat att dansa. Det låg förväntan i luften.

 

     Jonas tog emot koppen och drack sedan girigt i små klunkar, eftersom innehållet fortfarande var hett. Mellan två klunkar sa han mycket sakta och med ansträngd tydlighet:

- Kaffe var vad jag behövde.

 

     Tommy hade en tanke han satt och tryckte på. Han väntade bara på rätt tillfälle att säga det. Han ville härifrån, till något bättre ställe att äta på. Samtidigt ville han inte släpa på en allt för berusad Jonas, utan när de lämnade lokalen skulle Jonas ha nyktrat till, i alla fall något. Den sedan gårdagskvällen stela och ömmande nacken, värkte fram ett annat budskap som pockade på hans uppmärksamhet; lämna honom här. Du har inget ansvar för honom. Han klarar sig själv. Han slog i från sig tanken. Jonas hade gett honom det viktigaste budskapet i hans liv; Karin levde och han, Jonas, var trots allt hennes bror.

 

     Bandet kom in på scenen från en dörr dold bakom ett draperi. Trummis, basist, gitarrist, pianist, alla män, men de hade en sångerska, klädd i vita cowboyboots, mycket kort svart läderkjol, svart skjorta med vita broderier och en liten vit läderväst ovanpå. Det fattades bara en cowboyhatt på hennes huvuds långa blonda hår för att bilden skulle vara komplett. Hon var inte så ung som det första intrycket gav sken av, upptäckte Tommy, när han sedan de hade kommit igång att spela, studerade hennes ansikte närmare. Det var ett hårt sminkat medelålders ansikte och kroppen var också tyngre än den syntes vara vid en första blick. Hon hade vita trosor.

 

     Deras första låt var Jambalaya. Volymen var lika plågsamt hög som tidigare. Jonas hade vänt sin stol, så att han satt mer eller mindre med ryggen mot Tommy. Båda två befann sig så nära scenen man kunde komma, egentligen för nära för att det skulle vara trevligt med tanke på volymen.

 

     Redan efter den inledande låten, tyckte Tommy, även om han först intalade sig att det bara var inbillning, att sångerskan ägnade Jonas en viss uppmärksamhet. Hennes blick var lite för ofta hos honom och dröjde sig liksom kvar. Trots att han bara såg Jonas snett bakifrån, kunde han se hans mun röra sig då och då, som om han satt och sjöng med i refrängen. Att så skulle vara fallet verkade inte rimligt. Jonas hade inte något större musikaliskt intresse, i alla fall var det inte något som Tommy kände till och att han skulle kunna sjunga med i dessa countrylåtar föreföll otroligt. Trots att han skärpte hörseln så mycket han orkade, kunde han inte urskilja Jonas röst ur ljudmassan som strålade fram ur förstärkarna. Han tyckte sig snart se en oro som sakta spred sig på scenen och som utgick från sångerskan. Hon tycktes kommunicera allt oftare med sina medmusikanter genom, i alla fall till en början, för publiken dolda, menande blickar och gester.

 

     Om Tommy hade varit osäker och till och med antagit att det hela grundade sig på inbillning, blev han snart mer och mer säker på att någon spred oro och att denne någon var Jonas, även om han fortsatte att slå bort denna känsla, men hur han än ansträngde sig kom den tillbaka.

 

     I en lågmäld ballad tyckte han sig höra och han såg definitivt att Jonas mun rörde sig, men det kunde väl inte vara så. Satt han och kastade... på sångerskan? Bekräftelsen kom i nästa låt som var en upptempolåt och som avslutades hastigare än vad i alla fall Jonas tycktes ha tänkt sig, för när låten tog slut, hängde avslutningen på vad han hade skrikit upp mot scenen hjälplöst kvar i luften. Ordet bankade med hysterisk kraft mot Tommys trumhinnor, i vad som för honom tycktes vara en evighet, innan kraften sakta, så oändligt sakta, började avta och han kunde komma till sans igen ur sin förlamning och sträcka sig framåt mot Jonas axel och med full kraft gripa tag i den och skaka om honom, samtidigt som han skrek ut i den uppkomna tystnaden:

- Vad i helvete håller du på med, din jävla snorvalp.

 

     Publikens applåder bröt fram och dränkte alla vidare försök till muntlig kommunikation dem emellan. Tommy hade fått tag i sin rock och försökte nu fösa en protesterande Jonas från bordet mot utgången. Tre ordningsvakter bröt fram ur publiken och innan ens applåderna hade tystnat var både han och Jonas på väg ut ur lokalen, trots att Jonas kämpade emot så gott han kunde i det tillstånd han var i. De två vakterna, vilka båda var i tungviktsformat, som i samförstånd hade tagit sig an Jonas, hade emellertid inga problem att få ett övertag. Tommy som kände sig orättvist behandlad, men som inte var ovillig att lämna lokalen, bara det kunde ske under något så när värdiga former, försökte tala med ”sin” vakt. Detta hade han dock ingenting för, ett bastant tag i nacken och där bakom en bulldozers kraft, förflyttade honom med förskräckande fart mot utgången.

 

     Dörren flög upp, öppnad med hjälp av hans eget ansikte och sedan stod han på gatan efter att ha utfört en balansakt ur den högre skolan, när han hade försökt, både att undvika att ramla och att hamna mitt i trafiken på den trafikerade gatan utanför, där han kom farande som en projektil.

 

     På trottoaren rättade han först till rocken och kände sedan på näsan, innan han började att gå. Han kände sig fruktansvärt utskämd och förnedrad och brydde sig inte ens om att vänta på Jonas. Efter bara några steg hörde han emellertid, utan att han orkade vända sig om för att se vad som hände, hur dörren flög upp igen och hur Jonas vilt skrikande och gapande gjorde sin entre ut i köpenhamnsnatten.

 

     Någonstans bakom ryggen dök en polissiren upp, samtidigt som Tommy hörde någon som sprang mot honom. Han vände sig om och fick se Jonas komma springande på trottoaren. Rädslan kändes som krälande ormar på hans rygg och snart sprang han också.