Kap 37. Strand
Minnet hade inte svikit honom, vid hamnen i Hornbäck stod det verkligen en telefonkiosk.
När hon svarade på fjärde signalen blev han människa igen och vad fanns det då att säga?
- Hej Karin, jag kommer hem nu. Jag skall bara kremera klart din bror och sprida hans aska för vinden, sedan kommer jag. Jag skall börja på nytt nu, börja arbeta igen och sluta dricka.Vi börjar om du och jag. Det är dags att jag tar mig samman, slutar att fly och istället stannar och kämpar...
Tanken var alltför absurd, nej det enda som fanns kvar var tystnaden.
Han hörde hennes trötta oroliga röst; det var ju mitt i natten.
- Hallå, hallå är det nån där?
Det blev tyst igen, i vad som kändes som en evighet, innan hon frågade:
- Tommy är det du?
Då orkade han inte hålla tillbaka sorgen längre utan blev tvungen att lägga på luren.
Han startade bilen och körde tillbaka mot Munkerup. Vid avfarten ner till Dorthes hus stod en polisbil med blinkande blåljus. Han körde förbi och försökte låta bli att tänka. Längre bort kunde han se ett gnistregn stiga mot den svarta natten.
Efter någon kilometer svängde han ner mot vattnet. Han kom in på en mörk parkeringsplats omringad av tät skog. Han parkerade bilen och slog av ljuset, tände sedan kupebelysningen och började rota bland cd-skivorna tills han hittade vad han sökte. Han lyssnade med slutna ögon samtidigt som han lät det som var kvar av whiskyn rinna ner i halsen.
mama put my guns in the ground
I can’t shoot them anymore
the long black cloud is coming down
I feel like knocking on heavens door
När låten var slut stängde han av. Han tog fram sin plånbok och gick igenom den. Fotot som han hade fått av mannen i Nyhamn, han med den eftersökta sonen, tände han eld på, med tändstickor från samma tändsticksask han hade använt för att tända på huset med. Fotot brann snabbt till aska i bilens askkopp. Plånboken lade han sedan på instrumentbrädan. Ur handskfacket tog han fram en ficklampa innan han gick ur bilen. Han tog av sig rocken, lade den i förarsätet, låste bilen och placerade bilnyckeln på framdäcket.
Med ficklampan som hjälp sökte han sig sedan längs stigen ner mot vattnet. Stigen mynnade på en öppen gräsbevuxen plats som övergick i en brant sluttning ner mot havet. Här gav månen och stjärnorna ett ljus som räckte till för att han skulle kunna se utan ficklampa. Han stannade och släckte. När ögonen hade vant sig kunde han se det stilla havet nedanför. Inte ens i detta ögonblick kunde han undgå att se hur vackert det var.
Snart var han emellertid på väg ner till stranden igen. Stigen var brant och stenig och svår att forcera till och med i dagsljus, ändå lyckades han ta sig ner utan att ramla någon gång.
På stranden lämnade han ficklampan, skorna och alla kläder utom kalsonger och linne i en hög, innan han vandrade ut i det kalla vattnet.
---------- slut --------
